Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Den lilla Gatsångerskan. Novell af Marie Sophie Schwartz.
- Indianens son.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Du är ju våt som en sylta, ditt usla kräk", sade hon
till Lala, "och fryser gör du så tänderna skallra. Tag
af dig de sura trasorna, så ska’ jag låna dig några
torra slarfvor tills dina få torka."
"Jag vill icke låna något", svarade barnet, "utan hon
kan ge mig glögg, som far sa’. Den lilla löste af sig
den våta duken, hon hade på hufvudet och den något
slarfviga schalen, som var knuten omkring lifvet,
hvarefter hon med stor glupskhet började äta den föga
aptitliga maten.
Krögerskan återvände till disken, slog en jungfru
bränvin på ett sprucket tefat, lade litet socker
deruti och tände så eld derpå. – När det brunnit en
stund, släcktes lågan och det varma bränvinet slogs
uti en kopp och räcktes öfver disken åt Lala, som
i ett andedrag tömde innehållet. Några flera gäster
inkommo, och krogrummet var snart uppfyldt af folk.
Lala satt qvar på bordet och vaggade fram och tillbaka
med halfslutna ögon.
Skrålet på krogen, svordomarne, dunsterna af den
föga lockande maten, bränvinsångor och tobaksrök,
allt tycktes främmande för den lilla flickan, som,
sedan hon ätit och förtärt det varma bränvinet,
var försatt i ett tillstånd mellan sömn och vaka.
Fram emot natten uppstod ett häftigt slagsmål mellan
gästerna på Hoppet. Det starka oväsendet väckte
slutligen barnet ur hennes dvallika tillstånd. Utan
någon förskräckelse såg hon upp och betraktade helt
likgiltigt det vilda uppträdet, hvaruti fadern äfven
deltog. Då oväsendet, skriket och svordomarne blefvo
allt för vilda, ljöd en skärande och gäll röst:
"Polis!"
Dörren öppnades, och tvänne polisbetjenter
inträdde. Man hade utdelat knifstygn, och de
oregerligaste måste krypa i kurran.
Winberg var ibland dessa. Icke ens detta rörde den
lilla flickan, hvilken qvarsatt på bordet och med
sitt vackra, bleka ansigte, omgifvet af det gyllene
håret liknade en engel, hvilken af misstag förirrat
sig till detta tillhåll för råa utsväfningar.
"Nu får väl far din, den karnaljen, sitta inne någon
tid", utlät sig krögerskan. "Den skojaren kan då
aldrig låta bli att supa och slåss."
"Nå, då stannar jag här till han kommer ut", inföll
Lala och sammanrullade den våta schalen, för att af
den göra sig en hufvudkudde.
"Och det tror du, din rackarunge, att jag går in på",
utropade krögerskan.
"Åh, nog gör ni det", svarade barnet och redde sig en
bädd i ett hörn af krogen. "Jag har ju alltid varit
här, när han setat inne. Ni kan för resten gifva mig
mera glögg, för nu fryser jag igen."
Krögerskan utöste en hop otidigheter öfver det
stackars barnet, under det hon tillagade den begärda
glöggen åt den lilla, som syntes alldeles känslolös
för hennes komplimanger. Sedan Lala förtärt drycken,
insomnade hon, krogen stängdes, och allt blef tyst.
*
Morgonen derpå, sedan krögerskan på Hoppet gifvit de
första gästerna, hvad de begärde, och krogen ånyo
blef tom, erinrade hon sig Lala. Flickan qvarlåg i
sin vrå, försänkt i orolig sömn, hvarunder hon talade
osammanhängande ord.
"Det usla kräket är bestämdt sjukt", skrek
krögerskan. "Jo, det var en fanders historia. Spring
genast, Stina, till
gevaldigern här bredvid och säg, att han får forsla
af med ungen till lasarettet."
Stina rusade mot dörren, men i detsamma öppnades
den utifrån och en äldre herre stod på tröskeln. Han
frågade efter positivspelaren Winberg.
"Den rackarn sitter i kurran", svarade
krögerskan. Pigan hade stannat innanför dörren med
gapande mun.
"Än hans lilla flicka, hvar är hon?"
"Det kräket ligger der", genmälte krögerskan och
pekade åt vrån, der Lala befann sig. "Hon är sjuk,
och jag har fått henne på halsen."
Krögerskan gick fram till Lala, fattade henne om
armen och ropade hennes namn; men ett sakta qvidande
var det enda svar hon erhöll.
Den gamle herrn frågade, hvad man ämnade göra med
det stackars barnet och fick då veta, att krögerskan
ämnade låta polisen skaffa henne in på sjukhuset. Då
förklarade den främmande, att han ville taga hand
om flickan till dess fadern kom ut. Några minuter
derefter befann hon sig också i ett åkdon vid sidan
af den gamle herrn, som förde henne till ett vackert
hus vid Götgatan.
Mannen hade till krögerskan lemnat sitt adresskort:
doktor Grabbe, boende i huset N:o 00, Götgatan,
för att tillställas flickans far.
*
I flera dagar fortfor Lala att icke hafva någon reda
på sig. Hon hade häftig feber och yrsel. Den goda
vård hon åtnjöt hos doktorn, som sjelf skötte henne,
gjorde likväl, att sjukdomen på sjunde dygnet antog
en mildare karakter. Febern minskades och yrseln
upphörde.
Det var en klar höstdag, då Lala vaknade med rediga
tankar och blickade undrande omkring sig.
Hon låg uti en säng med snöhvita omhängen och befann
sig i ett rum, så grannt, tycktes henne, att hon
aldrig kunnat föreställa sig något dylikt. Hon kände
sig förskräckt och började gråta. Hon kunde icke
fatta, hvad hon såg och räddes för det hon icke
förstod.
Doktorn inträdde. Lala igenkände herrn, som gjort
henne så många frågor på Djurgården och som gifvit
henne och fadern silfverslantarne sista gången hon
sjöng. Doktorn omtalade nu, att fadern fortfarande
satt häktad, att doktorn fört henne såsom sjuk från
krogen Hoppet, och att hon skulle stanna der hon
var, till dess fadern blef fri.
Lugnad af denna förklaring, började Lala närmare
betrakta det rum, der hon befann sig. Det stackars
barnet hade aldrig haft ett hem, aldrig förr hvilat
i en ordentlig bädd, aldrig blifvit med ömhet
omhuldad. Hon kände sig också i början fullkomligt
främmande i sina nya förhållanden.
Efter fjorton dagar var Lala åter frisk. Hon hade
fått snygga vackra kläder, fick gå omkring i doktorns
våning, men icke ut på gatan. Lala längtade icke
heller dit. Hon fann det så roligt att slippa frysa
och svälta och så var hon så trött efter sjukdomen,
att hon tyckte mest om att få sitta inne hos doktorn
och undra på allt det besynnerliga hon såg.
Ombytet från brist och elände till beqvämlighet
och öfverflöd hade skett så plötsligt, att hon
icke så snart kunde införlifva sig dermed. Hon
kunde också hela timmar sitta och tänka på, huru
det varit och huru det nu var. För hvarje dag
som förflöt föreföll det henne allt underligare,
att hon kunnat lefva så som hon gjort, då man
kunde hafva det så bra, som hon nu hade det.
(Forts.)
Indianens son.
Den 4 Juli 1776 hade tretton provinser i Nordamerika
förklarat sin oafhängighet af moderlandet, och
det gällde nu att antingen leda det djerfva steget
till målets uppnående eller, tvungne till lydnad,
återsjunka i fullkomligt slafveri. "Alla måste vi
hänga tillsammans, eller vi
få hänga i sällskap", anmärkte vid den tiden
kongressens president, John Hanlock – och mannen hade
rätt.
Ett blodigt krig började, som först genom freden i
Versailles den 19 April 1783 afslutades, efter att
hafva kostat ofantliga offer i menniskolif och bringat
den nuvarande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0019.html
