Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- En törnros' memoirer. Sophie Bolander.
- Halmstad. Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En törnros’ memoirer.
Jag föddes midt uti kulturens och konstens lustgård. Mitt
stamträd sträcker dock sina rötter ut till vildmarkens
stenar och snår. Min stamfader – detta har han sjelf
förtäljt mig – stod der, en rak och smärt telning
af den ringaktade familjen Nyponbuske, hvilken
endast skattade sina blommor till bygdens tärnor att
dermed pryda deras bröst eller knapphålet på deras
kärastes söndagsrock, samt sina frukter till det
lumpna bruk, som kokkonsten deraf uppfunnit, då,
en dag, en trädgårdsmästare kom och med ett enda
spadtag afslet alla hans hjertrots fibrer för att,
skiljande honom från de anförvandter han tillhörde,
omplantera honom på toppen af en blomsterkulle i en
hög herres storartade trädgård, der han blef stympad
till växt och beklädnad, för att adlas genom ympen af
ett förnämligare slägte. Farväl nu med all utveckling
på naturens och frihetens grund! Men hvad betyder
det? Han steg i rang och fick en krona af fägring
och doft. Alla buskar i hans grannskap skämdes för
sitt ohyfsade skick och önskade att bli så putsade
och städade som han var. Sjelf tänkte han med förakt
tillbaka på vildmarken med sina stenrösen, der han
först sett dagen.
Det var en varm middagsstund, då det gröna gallret
brast, som fängslade mitt slutna, vaknande
väsende. Jag slog ut min kalk mot julisolens
lågande öga, jag drack färg ur dess strålars ljus
och friskhet ur dess värmas lif. Det var ljuft att
så vara till. Den gröna bädd, som omgaf mig, var mitt
skygd mot vindens ras och min gunga vid hans vaggande
fläkt. Omkring mig hvirflade fjärilar i yrande dans
och kysste min mun och smekte min kind. Blommorna vid
min fot blickade leende emot mig och fågeln på gren
sjöng aldrig gladare än då han sjöng för mig. Hvad
var jag, om icke en drottning på glädjens tron? Hvad
det var sällt att vara en ros!
Och arbetarne, som höllo rent i gångarne och rensade
ogräset från kullen, der jag stod, bröto mången ros
af dem, som växte omkring mig, på lågare stängel,
men mig vågade de icke vidröra. De betraktade mig
endast med undran på aktningsbjudande afstånd och
sade sig emellan: "Hon har icke sin like! En sådan
finnes icke i hela trädgården. Efter henne är det icke
värdt att vi sträcka händerna. Hon är icke skapad att
lysa på den simple arbetarens grofva klädnad eller
tjena till prydnad i hans torftiga stuga. Hon lär väl
snart komma i silfvervasen på nådig herrskapets bord,
till ögonfröjd för alla, som få skåda henne." Och
blommorna i min närhet böjde sina hufvuden och sade:
"Du är den fagraste bland oss alla. Ingen af oss
är såsom du!" Hvad var jag, om icke en drottning på
skönhetens tron? Hvad det var sällt att vara en ros!
Då kom en dag en ung flicka upp till kullens topp,
der jag yfdes af mitt sälla lif. Hon strålade af
glädje och skönhet, högre än jag. Hennes kind var
lenare än min, hennes färg friskare och hennes blickar
... ack, de voro ljufligare än solens! Jag skulle
kunnat blifva afundsjuk, men – hon såg på mig och
log. Jag läste mitt lof i hennes öga och min afund
blef bytt i ny triumf. En yngling närmade sig henne
och mig. Han betraktade oss ömsom, med lågande ömhet.
"Se, Amina", sade han och visade på mig; "se der
bilden af vår kärlek, ren, öm och flammande såsom
denna ros!"
"Du är rik och jag är fattig", svarade hon, "snart
skall du upphöra att älska mig."
"Aldrig", genmälde han, "så länge mitt hjerta klappar
och himlen hvälfver sig blå öfver mitt hufvud."
Då bröt flickan min stängel och räckte mig till
ynglingen med dessa ord:
"Bär henne som ett minne af denna stunden och mig!"
"Här skall hon lefva och här skall hon dö!" bedyrade
han och fästade mig vid sitt hjerta. De vexlade en
kyss och jag kände hans andedrägt strömma lifvande
och varm, som den ljumma flägten af en fjärils vinge.
Hvad var jag nu, om icke en drottning på kärlekens
tron? Hvad det var sällt att vara en ros i lifvet
och i döden!
Jag slumrade så godt i min varma graf, under det
jag lefde af den låga, som brann derinne; men tiden
gick och det blef allt mera kyligt och kallt. Mina
blad skrumpnade och mina taggar hårdnade. Då blef
jag kastad i en skräplåda, der några bref af Aminas
hand lågo förvarade. Der var mörkt och ödsligt. Hade
icke mitt öde varit bättre, om jag blifvit född
på nyponbuskens stam på det vilda fältet? Hade jag
icke då hvilat lugn i den stora familjegrafven, som
hvarje höst tar alla blommor och blad i sitt sköte,
för att en annan vår skicka dem förnyade upp i dagen
att fröjdas af ett nytt lif? Förvissnad, glömd och
föraktad, hvartill tjenade det att en gång hafva
varit en ros? Hvad var jag nu? Hvad skulle lösningen
på mitt lifs gåta blifva? Jag visste det ej. Ingen
ovisshet är grymmare än denna.
Så gingo några solhvarf af ett liflöst lif, då en
dag ljudet af de ringande klockorna från kyrkan nådde
min tysta hvilostad. Det klingade med en underlig,
väckande stämma och midt derunder öppnades lådan,
der jag låg, och solens värmande strålar trängde på
nytt till mitt krumpna väsende. Jag kände ljuset helsa
mig med en fläkt af lifvet. Är detta uppståndelsens
dag? frågade jag mig. Då kände jag en hand gripa ner
bland brefven, och äfven beröra mig. Den träffade en
af mina taggar. Med ett rop af smärta blef jag lyftad
upp i dagen.
"Är det du, arma, vissnade ros?" sade den fordne
ynglingen, nu en man med tidigt åldrad uppsyn. Han
lade mig åter vid sitt bröst, der det fordom varit så
varmt, men derifrån nu en frostköld utgick, och tog så
vägen bort, bort till en kyrkogård. Der stod en öppen
graf, deri man nyss sänkt ner en kista. Jorden var
ej påkastad än, men den var höljd med friska kransar
och doftande blommor. Här stannade han, fattade mig,
såg ner i grafven och sade:
"Åt dig, Amina! Det törne som aldrig skall upphöra
att stinga mitt hjerta, är den trolöshet, som för
tidigt bräckte ditt unga lif!" Och han sträckte ut
handen, och jag sjönk ner i djupet bland de andra
blommorna. Den svarta mullen började så falla tungt
öfver mig. Hvad var jag nu? En förgängelsens bild af
en förgänglig sällhet, ett offer på förgänglighetens
tron.
Sofie Bolander.
Halmstad.
Vid utloppet af den från Smålands platå upprinnande
Nissa-ån stod på Larsmessodagen 1062 en stor
sjödrabbning mellan Danskar och Norrmän. Ingendera
af de bägge folkens konungar, hvarken den danske
Sven Estridson eller den norske Harald Hårdaråde,
anförde i drabbningen sjelf sin flotta, af hvilken
den Danska var den Norska dubbelt öfverlägsen. Men
genom sin höfdings, Hakon Jarls, tapperhet segrade de
till antalet underlägsna Norrmännen, och när slaget
var slutadt och segern vunnen, kom till Hakon Jarls
skepp en man, som kallade sig Wåndråde, hvilken efter
ett kort
samtal med Jarlen af honom fick tillåtelse att gå
oantastad i land. Wåndråde, den i "vånda om råd"
stadde, var, säger Sturleson, ingen annan än konung
Sven sjelf, och genom sin fiendes ädelmod blef han
räddad och kom sedan till makt och välmakt igen. Men
slaget är i nordens häfder bekant under namn af
Nissaslaget och utgör det första historiska minnet
från den ort, der det nuvarande Halmstad ligger.
Men ännu dröjer det länge, innan namnet Halmstad
förekommer uti historien. Man vet visserligen, att
konung Christopher vid Nissans utlopp byggt sig ett
fäste, men när detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0023.html
