Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Den lilla Gatsångerskan. Novell af Marie Sophie Schwartz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den lilla Gatsångerskan.
Novell af Marie Sophie Schwartz.
(Slut fr. sid. 15.)
En månad förgick utan att Winberg hördes af.
En morgon läste doktorn bland rättegångs- och
polissaker, att den för gräl och slagsmål å
krogen Hoppet häktade Winberg återfått friheten.
Doktorn lade ifrån sig tidningen och ropade Lala.
"Din far är nu fri och skall kanske redan i dag
komma för att af mig fordra igen sitt barn; vill du
då återvända till honom?"
Lala blickade på doktorn med sina stora blåa ögon,
hvilka fylldes af tårar. Hon tänkte på krogen, på
deras herberge, på de smutsiga gatorna, der hon,
skälfvande af köld, skulle sjunga för gatpojkarne.
"Du vill icke, kan jag se", återtog doktorn. "Nå,
vill du stanna hos mig?"
"Ack ja", hviskade Lala och log genom tårarne.
"Godt, du skall icke heller lemna mig. Säg mig nu,
var din far elak, eller höll han af dig?"
"Höll af", upprepade Lala och såg undrande på
doktorn.
Doktorn sökte göra begripligt för henne, hvad
han menade och lyckades äfven. Lala trodde icke,
att fadern höll henne särdeles kär; men icke heller
hade han varit elak. Ibland hade han slagit henne,
då han var full, men högst sällan då han var nykter.
Lala hade slutat att skildra, huru fadern behandlat
henne, då den gamle betjenten kom in och underrättade
doktorn, att en karl, som såg ut att vara en tiggare,
önskade tala vid honom. Doktorn gick ut, och lilla
Lala började rysa.
"Lala", hade doktorn sagt, då han aflägsnade sig,
"det är troligen din far."
Så var det äfven.
Samtalet emellan doktorn och positivspelaren blef
långvarigt. Det var icke någon lätt sak att öfvertala
fadern att lemna ifrån sig barnet. Winberg förklarade
helt oförstäldt, att nog kunde doktorn annars få
behålla flickan, om det icke vore för förtjensten,
ty när Lala blef större, skulle nog hennes vackra
ansigte inbringa bra med pengar.
Doktorn, som insåg att faderskärleken hos
positivspelaren endast var egennytta, började nu
köpslå om barnet. Det lyckades bättre. Mot en viss
summa årligen, den Winberg fick lyfta månadtligen,
försålde han sin enda dotter till doktorn och
förband sig att åt denne afstå alla fadersanspråk
på henne. Doktorn gjorde också till vilkor, att om
Winberg på något sätt sökte göra sin fadersrätt
gällande, skulle han genast mista understödet.
Sedan affären var uppgjord, yttrade doktorn:
"Ni vill väl se flickan och säga henne farväl, ifall
hon och ni icke mera träffas."
"Åh, det kan vara sak samma", menade Winberg, "då
vi icke ska’ vara ihop, så är det så godt att vi ä’
skilda först som sist."
Doktorn hade emellertid öppnat dörren och ropat på
Lala. Darrande och gråtande inträdde hon i salen,
der fadern satt på en stol vid dörren. Då han fick
se Lala, utbrast han:
"Det var raggen, unge, hvad du blifvit fin; – men
icke var det värdt att gråta, för det du icke får
följa mig, du har det nog bra här, och så får far din
litet att lefva af och slipper dragas med dig. Adjö
med dig nu, jag kommer väl icke hit så snart." Han
nickade åt flickan och gick derefter sin väg. Dagen
derpå lemnade han doktorn hennes dopattest.
Denne hade hela tiden varit öfvertygad om, att Winberg
icke var flickans fader; men då han fick attesten,
fanns icke mera något tvifvel. Lala var dotter af
Ludvig Winberg och dennes hustru Laura Schütz, en
tyska, som kommit hit öfver såsom gatsångerska och
slutat såsom positivspelarhustru.
*
Doktor Grabbe hade varit gift, men blifvit enkling
och hade ägt en dotter, som han förlorat genom döden,
så att Lala blef honom en ersättning för de lidna
förlusterna. Doktorn var gammal och rik och hade
upphört att praktisera.
Sex månader efter det Lala blef af doktorn upptagen,
flyttade han från hufvudstaden och bosatte sig på en
egendom, kallad Sköndal, belägen i Södermanland.
På Sköndal, omgifven af en romantisk och vacker
natur, uppfostrades den lilla gatsångerskan. Doktorn,
som dag från dag fästade sig allt mer och mer vid
henne, egnade sig uteslutande åt flickans danande
till en god, älskvärd och bildad qvinna. Hon var hans
ögonfägnad, hans glädje. Hon ansågs allmänt för hans
dotter, och den svagaste far hade icke med större
ömhet kunnat vårda sitt barn, än doktorn omhuldade
Lala.
Hon ägde också den älskligaste natur. Utan att
besitta några öfverlägsna själsgåfvor, hade hon
ganska godt förstånd och stor lätthet att lära; men
det man älskade hos henne, var egentligen det milda
lynnet, det goda hjertelaget och det hängifna i hennes
karakter. Lala var vacker som en ängel, god och from
som ett helgon; men med allt detta hvilade det öfver
hennes själ en skugga af vemod, ett strömoln, som
hindrade ungdomsmodet och ungdomsglädjen att lysa med
oförminskad glans. Detta moln var ett sorgligt minne
af hennes barndomsdagar, som icke ville lemna henne,
utan lik en dyster skugga följde vid hennes sida.
En gång hade Lala frågat doktorn efter fadern och då
fått till svar:
"Då jag upptog dig mitt älskade barn, anslog jag åt
din far ett årligt underhåll och placerade en summa
för hans räkning hos grosshandlaren E–g. Räntan på
denna summa tillfaller honom, så länge han lefver
och icke uppsöker dig. När din far icke mera är till,
blir kapitalet ditt.
Vid sexton års ålder skulle hon beredas till sin
första nattvardsgång. Doktorn hade beslutat att vid
detta tillfälle adoptera henne. Han hade just aftonen
före den dag, då han ämnade utföra sitt beslut,
talat med Lala derom. En vacker och rörande scen
ägde rum mellan fosterfadern och fosterdottern. Då
de något sent på aftonen åtskiljdes, höll gubben sin
älskling länge sluten till sitt bröst och sade i det
han kysste henne på pannan.
"Haf tack, mitt ljufva barn, för det du gjort min
lefnadsafton så ljus.
Om natten insjuknade doktorn helt häftigt; på sjunde
dygnet, och innan han hunnit göra någon disposition
till Lalas förmån, afled han.
Aflägsna slägtingar kommo nu för att dela
förmögenheten. De visade Lala likväl den välviljan att
låta henne och hennes lärarinna qvarstanna på Sköndal
till dess den unga flickan gått och läst. Sedan hon
var konfirmerad, erhöll hon genom sin fosterfaders
slägtingars försorg en plats såsom guvernant hos
brukspatron Nennes.
De gåfvo henne dessutom åtskilliga klenoder af
värde till minne af fosterfadern, samt ett tusen
riksdaler, dem Lala i händelse af behof kunde lyfta;
men som eljest skulle förräntas för hennes räkning,
och ifall de fingo stå orörda tillförsäkra henne en
liten årlig ränta att lefva af på ålderdomen.
*
Den lilla gatsångerskans lif hade nu för andra gången
bytt gestalt. Ifrån att vara en rik mans fosterdotter,
hvars minsta önskningar uppfylldes, blef hon en
beroende person i en stolt och rik familj. Lalas
sorg öfver förlusten af fosterfadern var så stor,
så genomgående, att den icke lemnat någon känsla
qvar för vexlingar i hennes eget öde. Med stilla
ödmjukhet fogade hon sig i förändringen och sökte
att så samvetsgrant som möjligt fylla sin plats,
för att göra heder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0026.html
