Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur qvinnans lif. - Halmstads Kallvattenkuranstalt. - Lifvet. Claës Johan Ljungström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men tyvärr upptages en frigörelse från de gamla,
osmakliga formerna och uppsökandet af en annan
sysselsättning än den för damer vanliga, af
fruntimmerna ofta rätt illa samt tadlas strängt af
männen, till och med då, när ett sådant förhållande
bjudes af nödvändigheten. Hvarje qvinna, som
är upphöjd öfver det vanligas niveau, bedömes
skoningslöst. Man skriker öfver emancipation och
oqvinlighet samt nedsätter henne, innan man känner
henne och är i stånd att bedöma hennes
värde, blott emedan hon icke vill spänna sig för
den gamla slentrianens klumpiga kärra eller vara en
slafvinna under bestämda förhållanden. Vi påstå, att
efter regeln träffas de mest begåfvade fruntimmer
af det hårdaste tadlet; och andefattiga män eller
sådane, hvilka i det stora äktenskapslotteriet dragit
en dålig vinst, skrika allra högljuddast.
Hvaraf kommer sådant? – Detta må man fördomsfritt begrunda.
Vida kring jag for på tankens vingar
Tills, likt flyttfågeln, som trött af färden
Hvilar sig, jag fann att icke verlden,
Icke tiden ger mig något svar,
Ingen lösning på en gåta bringar,
Som från evigheten ursprung har.
Veta ville jag hvar lifvets gnista,
Röjd i allt, som finnes, en gång tändes,
Hvarifrån till allt hon en gång sändes,
Hvad hon är och äfven hurudan,
Om en stund för henne blir den sista,
Om lik annan eld hon slockna kan.
Svaret sökte jag på denna fråga,
Sökte den bland stjernors myriader,
Sådda en gång utaf ljusets fader,
Med en hand, som aldrig tömmes ut;
Solen frågte jag, der hon sågs tåga
Vägen utan början, utan slut.
Och jag vinterqvällens norrsken frågte,
Der det skakade de blanka spjuten,
Bågen, som af molnet stod omsluten
Skiftande uti mångfärgad glans,
Meteoren, som i rymden åkte,
Skimmerkransen, som kring månen fanns.
Och der mäktig åskans orgel brusar
Uti sina toner dystra, djupa,
När dess viggar utaf eld nedstupa,
Och der våldsam stormens ande bor,
Och der sommarvinden lenast susar
Sökande och frågande jag for.
Och jag sökte der vulkanen sjuder,
Der dess glödflod ifrån jordens gömma
Rödhvit synes utur djupet strömma,
Och i gnistan, som i stenen dold,
Flyger fram då hammarslaget ljuder,
Och i eldens låga hög och båld.
Och för klippans grund i jordens sköte,
Fjellets topp, som uti molnet döljes,
Skäret, som af hafvets vågor sköljes,
Malmens åder uti bergets kropp,
Stoftets hvirfvel, som mig kom till möte:
Enahanda fråga jag ställt opp.
Och i forsens vilda, strida bölja,
Uti hafvets våg, som skyhög sväller,
Uti källans barm, som sakta väller,
Uti daggens tår, som bladet bar,
Uti skurarne, som fälten skölja
Dröjde sig min fråga ofta qvar.
Svar jag sökte utaf djurens konung,
Och af masken, der han kröp i gruset,
Och af snäckan gömd i burna huset,
Och af fågeln, som i luften flög,
Och af biet der det sög sin honung,
Och af ormen, som i gräset smög.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
