Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åsknatten. Novell af F. W. - Lunds domkyrka. Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Ja, mor", svarade Anna, "jag stadnade på sidan om det
öppnade fönstret, jag ville veta hvilka ledsamheter
ni ånyo skulle få röna för min skull och derför dröjde
jag."
"Men denna gång blef det alldeles motsatsen. Tänk
en sådan riktigt bålstor lycka, hvem hade ens kunnat
drömma om sådant."
"Lycka!" upprepade Anna sorgset. "Ack nej! nej,
långt derifrån."
"Så du talar barn. Kan du önska dig något bättre
än att blifva en rik och ansedd fru patronessa på
Aldala. Sjelfva fröken på Knapering skulle gerna
vilja byta med dig."
"Vet ni, mor", inföll Anna, "endast för eder skull,
för att betrygga eder ålderdom kunde jag ingå denna
förening."
"Nej, håll Anna", afbröt modern, "hvarken far eller
jag vill att du för vår nytta skall uppoffra dig,
och vore det icke för din egen framtids väl, vi sade
icke ett ord i denna sak."
"Tack, mor, jag vet det och derföre afsäger jag mig
gerna både Aldala patron och alla hans rikedomar och
tager mig heldre en gång en fattig yngling, hvilken
jag kan älska", förklarade Anna, i det en skär rodnad
spred sig öfver hennes kinder vid yttrandet af de
sista orden.
"Aha, äro vi der", tänkte modern, "det kom jag icke
ihåg. Nog mins jag, att de gerna sågo hvarandra, men
de träffas ju så sällan numera, sedan han flyttade ur
socknen. Gud bevare henne väl, det vore just klokt att
gifta ihop de der stackarne, som inte ha så mycket
som en brädlapp att sitta på en gång. Hvad skulle
det bli af? Bara fattigdom och elände. Dessutom är
det blott ett barnsligt tycke, som ingenting betyder,
men jag måste dock hitta på någonting, som med ens kan
göra slut på de der grillerna; jag gör väl ingenting
ondt, om jag säger en liten osanning, då jag dermed
kan befrämja Annas bästa."
"Ja", sade hon derföre efter en stunds eftersinnande,
"så talar ungdomen, som ingenting erfarit, men när
de sitta der sedan med en mängd hungriga barn omkring
sig, då kommer ångern och eftertanken. Jag vill dock
ej tala om dem, som ingen bättre lott står till buds,
ty de hafva åtminstone icke
att förebrå sig, att de kastade lyckan ifrån sig,
men bäst vore det ändå om hvar och en betänkte sig,
innan de springa åstad och gifta sig, då de ingenting
hafva. Liksom jag hörde talas om ett par, som skall
bli hjonelag i höst; hon skall icke vara äldre än du,
men ha en riktigt galant tjenst, som den tokan nu har
sagt upp för att hon skall gifta sig med Jan Erik,
du vet han, som tjente hos nämdemans i fjol."
"Jan Erik", stammade Anna och allt hvitare blefvo
både kinder och läppar.
"Ja, just han", svarade modern helt likgiltigt,
utan att låtsa märka den bestörtning, hennes
ord åstadkom.
"Det är icke sannt", hviskade flickan.
"Hvarför tror du icke det är sanning? Åh jo,
så tokigt har man nog hört förr, och det var
just en af hans egna kamrater, som talade om det
hos mjölnarn i förra veckan, när jag var der efter
mjölet och jag sade ändå, att jag kände
Jan Erik och att han i mitt tycke var en hygglig gosse
samt att jag önskade det han måtte få en beskedlig
och snäll hustru. Ja, nog är hon snäll alltid,
svarade hans kamrat och vacker sedan må j tro, och
redan tredje gången de träffades, kommo de om sams
att bli man och hustru, för Jan Erik han blef då så
kär i flickan, att
han friade strax utan alla betänkligheter på hvad
han skall föda hustru med."
"Kära mor", inföll Anna, "lemna mig här en stund
och gå ni in till far och patron och säg, att om
far får Alviken, så vill jag blifva patrons hustru
och på Guds makt uppfylla de pligter, som derigenom
tillkomma mig."
"Tack, kära hjertans barn för det uppdraget; den
helsningen vill jag gerna framföra", försäkrade
fostermodern och slöt Anna i sin famn. "Må Gud
välsigna dig", tillade hon rörd. "Med god vilja
och redlig föresats blir du nog en lycklig hustru;
när du nu får en rik man, som ger dig allt, hvad du
kan önska dig, så kommer du snart att älska honom,
ty tacksamhet föder kärlek."
"Kära moder, tala ej mer om detta, låt mig blott få
vara här en stund ensam med mina tankar", bad Anna.
(Forts.)
 |
| Exteriör af koret i Lunds domkyrka. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
