Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Åsknatten. Novell af F. W.
- Scen från Polarhafvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag endast gissade Annas känsla för dig, Jan Erik,
men om du besvarade den, det visste jag ej, och borde
jag icke då som en redlig fostermor, äfven med en
list, då jag fann sådant nödigt, söka befrämja ett
oförståndigt barns väl. Dömen mig nu som edra hjertan
anse mig förtjena."
"Vi hafva ingen rätt att döma", svarade Anna
allvarligt. Derefter fattade hon Jan Eriks hand och
hviskade: "du är min första kärlek och om du äfven
skall förblifva den enda och sista, skall jag dock
aldrig svika min pligt mot honom, hvilkens maka
jag snart skall vara. Farväl! farväl!"
(Forts.)
Scen från Polarhafvet.
Anden i naturen träder menniskan öfverallt till mötes
fastän i olika gestalt. I den tropiska urskogen
uppenbarar han sig genom den nästan öfverväldigande
yppigheten hos vegetationen, i öknen frambrusar
han som glödande samum eller glänser som oas likt
smaragden i gyllne infattning, och i verldshafvets
omätliga rymder herrska
elementerna i obunden frihet, ty här rasar den
lössläppta stormen och tjuter i vildt raseri den
skumkrönta vågen. Der, hvarest polkretsen omfattar
den eviga isens region, der träder verksamheten hos
det oorganiska sällsamt och imponerande den dödlige
till mötes, ty vegetationen bildar här blott den smala
gördeln af en liksvepning, under det att djurverlden
hufvudsakligen består af sällsamma varelser, som,
till hälften fisk, till hälften däggdjur, lefva i
oceanens djup.
Menniskan är en främling i denna fruktansvärda region
och likväl plöjer kölen af hennes fartyg polarhafvets
grå, tunga vågor, och den djerfve sjömannen skyggar
icke tillbaka för de ofta förekommande hemska
dimmorna, hvilka som en svepning lägga sig kring det
stela liket, trotsar de ofantliga simmande isbergen,
som hvarje ögonblick hota att krossa skeppet, och
fruktar icke den förfärliga köld, hvilken knappt tillåter
menniskan draga andan, ty – just i denna vilda zon
finner han ett värdefullt byte, hvalfisken och den
talrika skälfamiljen. Men äfven forskningsbegäret
har fört menniskan till den eviga isens region,
och alltifrån den gamle holländaren Barenz, hvilken
för tre hundra år sedan först inträngde i dessa haf,
tillsatte mången djerf man sitt lif i vetenskapens
tjenst. Rätt
månget skelett af modiga främlingar blekes der
på den eviga bårduken, som naturen sammanväfde af
renaste snö och klaraste is, och icke sällan finner
hvalfiskfångaren i bugterna på de sargade kusterna
lemningar af fartyg, hvilka, inkilade i oförgänglig
is, ändtligen sjönko ned till en hög spillror. Men
trots de fruktansvärda faror, hvilka i den arktiska
regionen hota menniskan, framtränger denna likväl
med okuflig ihärdighet städse på nytt mellan isberg
och hotande bränningar emot norden, ty här hvila ännu
hemligheter, hvilkas afslöjande hittills icke lyckats
någon dödlig. De sista hjeltarne, som gåfvo sitt
lif för vetenskapen, voro Franklin och hans trogna
skara. Allesammans slumra de i en stelnad naturs eviga
ensamhet, men deras namn stå oförgängligt inristade
på historiens taflor.
 |
| I Polarhafvet. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0052.html
