Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Åsknatten. Novell af F. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Åsknatten.
Berättelse af F. W.
(Forts. fr. sid. 48.)
Brölloppet var slut. Hartson och Anna voro
vigda. Redan tidigt hade gästerna lemnat
brölloppsgården, förnämligast derföre att de allt mer
och mer uppstigande mörka molnen, hvilka snart hade
spridt sig kring hela horisonten och från hvilka blixt
efter blixt framljungade, bebådade ett annalkande
oväder.
Redan föll regnet i stora droppar och starka
åskknallar följde tätt efter blixtarne, då vagnen,
som skulle föra hem brudparet körde fram på gården.
Anna var rädd för åskan. Lidande och upprörd af alla
de stridiga känslor, hon under dagens lopp erfarit,
stod hon likblek med skälfvande läppar, omsluten af
den vänliga prostinnans armar. Tröstande hviskade
denna några ord i hennes öra och allt fastare slöt
Anna sig till den deltagande qvinnans bröst, som inom
sig beklagade den unga flickans öde.
"Skulle du vilja stanna qvar här till ovädret är
förbi, om det än dröjde till i morgon?" frågade hon
sakta.
"O, ja, ja, måtte Gud välsigna och belöna er om jag
det får", svarade Anna.
Hartson, som med otålighet afvaktade det i hans
tycke allt för långa afskedstagandet och dervid
anade, att någon underhandling var å bane, närmade
sig nu och uppmanade Anna att skynda sig.
"Bästa Hartson", invände prostinnan, "vore det ej så
godt att stadna qvar här öfver natten. Det är ju ett
förfärligt väder och er unga brud är allt för rädd
och uppskrämd deraf."
"Åh bevars, hvad är det för barnsligheter. Dessutom
står jag i tillräckligt stor obligation redan för
allt det besvär, vi gjort, än att vi än ytterligare
skulle taga er gästfrihet i anspråk."
"Tala icke om något besvär", inföll
prostinnan. "Visserligen kunna vi ej tillbjuda er
någon beqvämlighet, emedan vi icke hafva våra gästrum
för tillfället så i ordning, men i alla fall fån
j tak öfver hufvudet, och det är alltid bättre än
gifva sig ut i oväder. Du, kära Hartson, kan ligga
på soffan i pappas rum, och Anna kan få plats inne
hos flickorna."
"Det behöfs alldeles icke", afbröt Hartson, "vår vagn
är ju redan framme och med en säker kusk och tvänne
raska hästar äro vi snart i vårt eget hem. Kom nu,
Anna, och låt oss fara."
Då vågade Anna en bön i förening med prostinnans
förnyade tillbud, att de måtte stanna.
"Nej", utbrast Hartson med illa dold harm och fattade
Anna temmeligen omildt om armen, "du är nu min hustru
och hädanefter hjelpa inga undanflykter längre."
Djupt bedröfvade sågo prosten och prostinnan
brudparets affärd. "Stackars Anna", suckade de,
"nog är hon en rik mans fru, men Gud hjelpe den unga
qvinnan, hennes lott är visst icke afundsvärd, ehuru
många kunna tycka det."
*
"Husch då, tocken brudfärd, aldrig har jag sett maken
till väder, det bådar bestämdt intet godt för de
nygifta. Gud ske lof att jag och kreaturen ä’ lyckligt
hemma." Så talade kusken i det han öppnade stalldörren
och ledde in de af regn och ansträngning våta och
löddriga hästarne. "Så mina pojkar", fullföljde han
och klappade dem, "nu kunnen j vara lugna, godt om
alla vore så väl undan som j, men gunås, det är nog
många stackare ute än." Och likasom för att bekräfta
hans ord framljungade i detsamma en blixt och upplyste
en mörk gestalt, som, lutad mot stammen af en gammal
ek, med ofrånvända blickar betraktade den midt för
honom liggande byggningen, i hvilken brudparet nyss
hade inträdt.
"Käre vän, hvem ni än är, så kom hit", ropade kusken
så snart åskbullret bortdött, men intet svar hördes
i den nu åter kolsvarta natten.
"Kom då hit", uppmanade han ånyo, "det är farligt att
stå under träd, när åskan går." Ännu lika tyst. Då kom
åter en blixt och genombröt mörkret och ännu stod mannen
under trädet lika orörlig. "Hu då! Herre min Gud hjelpe
mig, som tilltalade den der, för dä’ ä’ bestämdt ingen riktig
menniska, dä’ begriper jag nu", och med förskräckelse slog
kusken igen stalldörren och för mera säkerhets skull kröp han
med tillslutna ögon upp på stallskullen och gömde sig i höet.
Det var Jan Erik, som hade valt denna plats – hvarför,
det visste han ej rätt sjelf, den stund han intog den; men nu,
sedan ovädret utbrutit, nu sväfvade en bön på hans läppar,
att Gud med sin allmakts hand ville sända en åskvigg att
krossa hans hjerta och sluta hans qval, att han måtte få
utandas sin sista suck i den älskades för honom förlorade
Annas närhet.
På knä vid Hartsons fötter, med ansigtet gömdt i sina
händer, låg Anna skälfvande, vid hvarje åskknall,
som skrällde öfver hennes hufvud.
"Stig upp och följ mig!" skrek Hartson i tygellös vrede,
stegrad genom det motstånd han rönte. Han hade hela dagen
varit i en orolig sinnesstämning, och då han, för att skingra
sin oro under brölloppet, druckit mer än vanligt, stegrades
derigenom hans förtrytelse ännu mer. Att Anna var rädd
för åskan trodde han ej, nej, sådant var blott en förevändning,
hon ville blott gäckas med honom, honom som för henne
hade uppoffrat så mycket. Denna tanke gjorde honom
ursinnig, och nu utfor han i förbannelser öfver en dårskap,
hvilken han hela sitt lif föraktat, dårskapen att gifta sig för
kärlek. Med vilda eder förebrådde han sig den svaghet, som
så uteslutande beherrskat honom, så att han ej förmått att
öfvervinna en känsla, hvilkens ringa värde han först under
sjelfva vigseln insåg. Ja, med en oförklarlig rysning hade
han uttalat det bindande ja-ordet och vid välsignelsen och
amen hade han tyckt, att en afgrund gapade vid hans fot.
Hvad var detta annat än ånger öfver ett steg, hvartill andras
list och egennytta narrat honom, ty nu insåg han, fastän för
sent, syftemålet med deras låtsade dygd och redbarhet. De
ville vara betryggade för Annas bergning och derigenom äfven
sin egen, och större säkerhet kunde de aldrig vinna, än
genom fosterdotterns giftermål med den rike mannen.
I stum förtviflan afhörde Anna alla dessa orättvisa
och skymfliga tillmälen, som riktades mot så väl henne
sjelf, som mot hennes frånvarande fosterföräldrar.
"Låt det vara slut med detta gyckel, stig upp och följ
mig", befallde Hartson, "du är nu hustru och måste
lyda din herre och man. Länge nog har du ansett mig
som en narr, men jag ämnar icke vara det mer, förstår
du det." En skrällande åskknall borttog ljudet af
den sista meningen.
"Jag kan ej lemna denna plats, kan ej annat än bedja
Gud för oss båda", stammade Anna.
"Kom, säger jag!" skrek Hartson, "eller jag släpar
dig med våld till sängkammaren."
"Gud, förbarma dig!" bad den arma och åter ljungade
blixten och thordönet öfver deras hufvuden.
"Du må ropa på den ene eller den andre, så kan
hvarken den eller åskan rycka dig ur mitt våld",
och med kraftig arm omfattade han den bedjande Anna
och bar henne till dörren af nästgränsande rum. Men
längre kom han ej, ty med ett "Gud, bistå mig", slet
hon sig ur hans omarmning och ilade tillbaka mot det
i samma ögonblick af ljungelden upplysta fönstret.
Med en ed på sina läppar tog Hartson ett steg för
att följa henne. Då ljungade åter en blixt, hördes
ett skri, en förfärlig skräll ... och allt var tyst ...
"Ah! åskan slog ned der i byggningen och krossade
kanhända henne medan jag ännu står oskadd här",
utropade Jan Erik med fasa. Ännu några ögonblick af
outsäglig ångest och snart framvällade en tjock rök
och straxt derefter en klar låga.
"Jag måste dock
rädda hennes lik." Och Jan Erik störtade fram mot
den innanför väl tillreglade porten, hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0055.html
