Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Håret och dess vård. - Skatan.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förbindelsen mellan rot och grodd ännu lösare
eller helt och hållet afbruten, hvarefter håret
visserligen ännu mekaniskt fasthänger vid hårsäcken,
men snart genom brist på näring skrymper tillsammans
i nedre ändan, för att sedan vid ringaste anledning
fullkomligt lösgöra sig.

God, tillräcklig och icke ensidig föda är alltså
en generalfordran för den, som vill behålla sitt
hår. Blott genom en sådan bibehålles den normala
sammansättningen i blodet och detta kan då uppfylla
sitt ändamål att vara den genomströmmade organismens
upprätthållare. – Men huru stort inflytande blodet
utöfvar på underhållet af dessa skenbart liflösa
kroppsdelar bevisas ju till full evidens derigenom,
att håret efter s. k. blodsjukdomar (t. ex. nervfeber
etc.) allmänt brukar falla af.

För öfrigt aktgifve man på, att hårbottnens
sjukdomar bäst förekommas genom flitig rengöring
och härdning af densamma. Alltså, tvagningar med
mild tvål och ljumt, sedermera kyligare vatten,
samt omsorgsfullt aflägsnande af dam, linner och
dylikt. Fruntimmer, hvilka bruka fasta flätor, böra
under natten hafva dessa upplösta, icke begagna täta
nattmössor, utan helst nät, för att luften må få
fritt tillträde till håret. Att hvar åttonde dag med
mild olja eller pomada understödja hårets mjukhet är
i vanligare fall, då detsamma icke är alltför skört,
fullkomligt tillräckligt. Afklippandet af topparne,
den så kallade uppfriskningen, hvilken man vid hårets
böjelse för att klyfva sig, gerna använder, ökar ännu
mera detta anlag. Afklippa håret oftare skall man
blott då, när det är tunnt, annars endast så mycket,
att det genom sin tyngd icke besvärar. När håret är
fuktigt bör man akta det för drag, äfvensom kallt
regn, för kall dusch, snö, etc., som på detsamma
verkar ofördelaktigt.

Alla hårväxtbefordrande medel, hvilka puffas för i
tidningarne, kaste man tryggt i Lethes ström. Något
utspädd sprit, rom eller dylikt kan en eller annan
gång i stället användas som kraftigt renings- och
mildt retmedel. Hvad derutöfver är, det är syndigt,
och en Lazarus till kroppen måste aldrig sätta sig
i sinnet att blifva en Simson till håret.

Skatan.

Skatan. (Pica caudata.)

Skatans utseende är tillräckligt kändt, så att vi
här ej behöfva beskrifva detsamma. Hon är spridd öfver
hela Europa och norra delen af Asien; men förekommer
i några trakter i stor mängd, i andra deremot alls
intet. Hon undviker höga berg, stora slätter och äfven
större skogar. Skogsbryn och trädgårdar äro hennes
egentliga tillhåll. Hon bygger gerna i närheten af
menniskors boningar och blir, der hon skonas, ganska
förtrolig eller rättare närgången. Hon har den vanan
att bortföra och gömma glänsande saker och hon kan
lära att eftersäga ord.

Hon blir ganska tam och visar sin ägare mycken
tillgifvenhet. Om vintern lefver hon af afskräden från
köken, af kadaver, gödsel, insektpuppor, rönnbär,
oxelbär, säd, stundom af råttor och småfågel. Om
sommaren förtär hon regnmaskar, insekter,
jordfrukter, körsbär, äpplen, ollon, äfven ägg
och fågelungar. Redan i Februari börjar vanligen
skatan att bygga sitt bo. Norrmännen påstå att hon
alltid lägger första qvisten till sitt bo julafton;
således skulle hon börja sitt arbete redan vid
vintersolståndet. Detta lägger hon oftast i toppen,
stundom inne i kronan af höga träd, som finnas nära
husen. Det är tätt sammanflätadt af ris och pinnar,
har till underlag jord och torfvor, samt är inuti
fodradt med rötter och dylikt, öfver sig har det
ett tak af taggigt ris, till skydd mot oväder och
roffåglar, och på sidan finnes en, stundom två
ingångar. Dess ägg, som man vanligen finner kring
medlet af April, äro till antalet vanligen 5–6, till
formen långa, till färgen bleka, stötande i grönt,
tätt beströdda med grönbruna, vid ena ändan nästan
sammanlöpande fläckar och punkter.

Skatan är nyttig derigenom att hon förtär många
skadliga insekter och maskar; men hon skadar ofta
derigenom att hon dödar och förer till sina ungar så
väl tama som vilda fågelungar. Äfven sönderhackar
hon ofta fågelägg. I trädgårdarne afbiter hon om
vintern knopparne, om sommaren förtär hon plommon och
andra trädfrukter, men i synnerhet körsbär. Halmtaken
skadar hon om vintern, då hon i dem söker efter puppor
o. s. v.

Menniskan, som annars tar småfåglar under sitt
beskydd, blir förr eller sednare skatans afgjorda
fiende och fördrifver henne utan förbarmande ifrån
sitt bo. Detta är likväl ej så lätt, ty skatans list
fordrar menniskans fulla förstånd och hela ondska.

Utom af menniskan förföljes den listiga och modiga
skatan väl blott af starkare roffåglar. Värst
bedrifver hönshöken detta, emot hvars angrepp blott
tätt buskverk räddar. En utaf denne fågel gripen skata
skriker högst klagande och försöker att försvara sig
med arga bett. Men detta hjelper ej, har höken fått
tag i henne, så måste hon dö.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/famijour/1866/0072.html

		Svenska Familj-Journalen / Band V, årgång 1866 / 68 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|