Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Jungfrutornet i Wisby.
- Elefant-orden i Danmark.
- Qvinnans lif i det Gamla Grekland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverfallit staden, återstå ännu ansenliga
sträckningar, ehuru tiden misshandlat dem så, att
torn och murdelar litet emellan nedrasa. Stadsmurens
torn hade sina egna namn, och om anledningen
till benämningen på ett af dem, det så kallade
Jungfrutornet, berättas följande sägen.
År 1350 hemsöktes den stora handelsstaden af den
pest, som vid denna tid härjade hela Europa, af
den så kallade digra döden, hvilken der uppgifves
hafva skördat icke färre än 8,000 offer. Men blott
elfva år derefter fick Wisby vidkännas en måhända
ännu större olycka. Konung Waldemar III Atterdag af
Danmark hemsökte då Wisby med plundring och härjning,
ovisst af hvilken anledning, men sannolikt, ehuru
många skäl uppgifvas, af begär efter den rika stadens
skatter och för att tillfoga Hansestädernas handel
skada och afbräck. Sägnen uppgifver, att Waldemar
först blifvit ditlockad af den rike Wisby-borgaren
Nils Guldsmed, hvars lika sköna som stolta dotter af
stadens öfver hennes och hennes fars högmod uppretade
invånare fått vedernamnet "Kolpustarens dotter". I
harmen öfver denna och andra smädelser begaf sig Nils
Guldsmed till konung Waldemar och ingaf hos honom
medelst sina skildringar af Wisbyborgrarnes makt och
rikedomar, lystnaden att komma i besittning af dessa
sistnämda. Ännu heter det i den gamla visan, att
"Nils Guldsmed drager till konungen och ljuger,
Den lede förrädare och slemme tjufver.
"De Gotländske hafva så mycket guld,
Det vore dig godt att vinna;
Svinen de äta ur silfvertråg,
Och med guldten hustrurna spinna."
Men konung Waldemar var icke den, som rusade åstad
i ogjordt väder, utan han ville först med egna ögon
öfvertyga sig om sanningen af guldsmedens ord, och
begaf sig derföre på hösten 1360 till Gotland. Här
vistades han hos den rike landtdomaren Ung-Hanse i
Öja och råkade till hans unga och sköna dotter i
ett förtroligt förhållande, hvilket upptäcktes af
hennes far, som jagade honom från sin gård samt till
och med, heter det, slog honom vid örat, – ursäktligt
nog, emedan konungen infunnit sig i hans hus, förklädd
till köpman. Waldemar hade emellertid vunnit sitt
syftemål, att förskaffa sig lokalkännedom af ön,
och efter midsommaren följande året infann han sig
med en väl bemannad flotta. Han landsatte hären och
började den 22 Juli med stadsboerna ett slag, hvilket
fortfor i tre dagar, först vid Klintehamn, sedan vid
Fjellmyreträsk och slutligen vid Solberga kloster, der
ännu ett kors af hvit marmor talar om de der stupade
1,800 borgrarnes tapperhet. Dermed var stadsboernas
motstånd brutet, och genom en bred öppning, som bröts
på muren, inträngde den segrande hären i den värnlösa
staden. Nu utställdes på dennas torg tre af stadens
största ölkar, hvilka, om borgrarne ville undslippa
plundring, skulle af dem fyllas med silfver och
guld. Detta skedde, men staden plundrades icke desto
mindre, och bland alla andra dyrbarheter borttogs
också ur Nikolai-kyrkans gafvel de ädelstenar, som
suto infattade deri och, som krönikan säger, "lyste
upp natten, likasom solen upplyser dagen". Men alla
dessa skatter kommo dock icke till Danmark, det skepp,
som förde det dyrbaraste, sjönk i närheten af Carlsön,
skatterna ligga på hafvets botten, och ännu i denna
dag skall man vid klart väder se skimret af de stora
"karbunkelstenarne".
Förblindad af sin kärlek till den främmande köpmannen,
hvilken hon nu kände igen i eröfraren, hade Ung-Hanses
dotter smugit sig in i staden och i sin mån bidragit
till dennas fall. Utan att lyssna till hennes böner,
lemnade Waldemar henne qvar i Wisby, hvars plundrade
borgare utkräfde hämd på henne. Hon blef lefvande
inmurad i det torn, som ännu kallas Jungfrutornet
till minne af den förrädiska jungfrun.
Th.
Elefant-orden i Danmark.
Vid den eldsvåda, som för några år sedan förstörde
slottet Fredriksborg i Danmark, gingo bland
andra antiqvariska märvärdigheter äfven samtliga
vapensköldar tillhörande riddarne af Elefant-orden,
ända ifrån tiden för dess stiftande intill våra dagar,
förlorade. Elefant-orden är näst strumpebands- och
gyllne skinns-orden den äldsta i Europa och stiftades
af Christian I i början af femtonde århundradet, medan
andra förlägga dess ursprung till korstågen, då en
dansk riddare skulle hafva nedgjort en elefant. Orden
bekräftades af påfven 1462, då riddarne lofvade att
försvara den katolska tron, hvarvid till emblemerna
i kedjan, hvars delar vexelvis utgöras af en elefant
och små torn, lades bilden af den heliga jungfrun.
Vid Luterska lärans införande försvann den sednare
åter och riddarne svuro derefter på den nya trosbekännelsen.
Nu för tiden bestå ordensinsignierna af en elefant af
hvit emalj med gyllne tänder och blått schabrak, hvarpå
ett torn reser sig; på halsen sitter en med gyllne pil
beväpnad neger. Devisen är: Pretium magnanimi. Denna
orden erhålla, hvad danskarne sjelfva beträffa, blott
de, hvilka förut innehafva dannebrogs-ordens andra
klass; är detta icke fallet, dekoreras vederbörande
vanligen åtta dagar förut dermed, men måste efter
elefant-ordens emottagande strax aflägga densamma,
enär berörde höga orden icke tål någon annan inhemsk
bredvid sig.
Qvinnans lif i det Gamla Grekland.
För fruar, jungfrur och barn, så länge de ännu behöfde
qvinlig vård, äfvensom för slafvinnor, voro i det
gamla Grekland rummen i Gynaikonitis (qvinnohuset)
anvisade som uppehälle. Här koncentrerade sig det
antika qvinno- och familjlifvet, för så vidt detta
uttryck öfver hufvud taget kan användas på grekiska
fornåldern. Att öfverskrida dessa trånga gränser
gick ej an, då lag och sed blott i högst få fall
tillät ärbara qvinnor att visa sig offentligen. Vi
må ej öfverföra vårt kristliga åskådningssätt öfver
äktenskapet och familjen på det gamla Greklands
förhållanden. Den inre menniskans utbildning på det
religiösa elementets grundlagar bildar i kristliga
lifvet hufvudmomentet i jungfruns uppfostran.
De genom en sådan uppfostran vunna resultaterna skall
jungfrun medtaga i äktenskapet, för att såsom maka och
moder lika välsignelserikt intaga den vördnadsfulla
ställning, till hvilken qvinnan i skapelsen är
kallad. Men lika litet äro vi berättigade att jemföra
lifvet i Gynaikonitis med det i ett orientaliskt
harem. Må också ett harem af en rik oriental,
ty blott en sådan kan göra bruk af polygamien,
i sin enslighet i många fall påminna om qvinnans
lif i den klassiska tiden då Grekland blomstrade,
så har likväl den grekiska forntiden aldrig anvisat
qvinnorna en så förnedrande ställning, som de intaga
hos orientalerna. Lag och sed bevakade lika strängt
samfundens och familjernas renhet och om till och
med från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0074.html
