Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Blodsnatten på Konnevesi. En episod ur Finska kriget år 1808, af Axel S-g.
- Djurverlden på Galopagos-öarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Djurverlden på Galopagos-öarne.
Till de underbara vulkaniska företeelserna hörer
äfven en grupp af omkring tjugo öar, som kallas
Galopagos eller sköldpaddsöarne, innehållande en
ytrymd af 210 qvadratmil, på hvilka befinna sig ej
mindre än 2,000 slocknade krater, under det att ett
stort antal ännu är i full verksamhet. Albemarle,
den största af öarne, har fem vulkaner, troligtvis
hufvUdhärden till de ofantliga eldådror hvilka
sträcka sig under de högresta svarta lavaklipporna
fram i omätlig utvidgning under det här nästan
bottenlösa hafvet. Sköldpaddsöarne upptäcktes år
1556 af spaniorerna, men blefvo ej koloniserade
och voro en längre tid tillflygtsort för pirater
och hvalfiskjägare, tills man ändtligen för omkring
tretio år sedan befolkade dem. Sedan 1822 tillhöra
dessa republiken Ecuador.
Fastän afståndet till kusten endast utgör 120 mil,
är deras djur- och vextverld likväl af helt egendomlig
beskaffenhet och änskönt alstrad mellan vändkretsarne,
utan all der inhemsk glänsande färgprakt. Omkring
hundra växter hafva här sitt hem och likaså tjugofem
fågelarter. Stränderna hvimla af omätliga skaror
stora och små sköldpaddor, som af resande ofta
dödas endast för att dricka det i deras blåsa
befintliga vattnet, ty källor äro här ganska
sällsynta. Till sin vegetation fattiga, finner
man blott i det inre af någon bland Galopagos-öarne
utvuxna träd och af däggdjur finnes endast med fartyg
hitkomna svin, råttor och möss, deremot fattas det
ej, utom de redan omnämnda, fåglar och sköldpaddor,
otaliga ormar och ödlor. Till de sednare hör den ödla
som finnes på vår afbildning, ett litet krokodilaktigt
odjur, ofta af fyra fots längd och mera än tjugofyra
skålpunds vigt, som uppehåller sig nära stranden och
lefver af fiskar. Ofta ser man de små, svarta, fula
krokodilgestalterna ligga truppvis på en klippa eller
vid lugn sjö pilsnabbt dyka ner under vattenytan.
Af de många endast här inhemska fågelarter finnes på
vår afbildning fyra arter som naturforskaren Charles
Darwin medfört till Europa. Den öfverst sittande
fågeln har han gifvit namnet Pyrocephalus nanus eller
det dverglika eldshufvudet; den flygande Tanagra
Darwin eller den Darwinska trasten; den vid ett stånd
hängande Sylvicola aureola eller den guldfärgade
skogssångaren och den på stenen sittande Coctarnis
assimilis.
Blodsnatten på Konnevesi.
En episod ur Finska kriget år 1808, af Axel S–g.
(Forts. fr. sid. 75.)
På en stor plan framför godsets hufvudbyggning reste
sig en prydlig majstång, kring hvilken
dess underlydande med lust och fröjd
svängde om efter den egendomliga musiken af
ett par klarinetter och en trumma, hvilken
sednare trakterades con amore af en gammal för detta
trumslagare, som på sin tid åtföljt godsets ägare
i 1789 och 90 årens krig och derefter erhållit
en fristad till döddagar hos sin fordne kapten.
På en bänk invid byggningen satt major Örnfelt med sin familj.
Han var en undersätsig, kraftfull man med något
sträfva drag, hvilkas barskhet ännu mera förhöjdes
af ett långt skägg. Han hade under Gustaf III
deltagit i förra finska kriget, och derunder hade
hans högra ben träffats af en kula, som nästan
förlamat detsamma, hvarföre dåvarande kaptenen
nödgats taga afsked ur krigstjensten; sedan han
för visadt välförhållande erhållit majorsgrad och
svärdsordensstjernan.
På majorens ena sida se vi hans fru, ett fruntimmer
med ädla och själfulla drag och på den andra deras
enda barn, den adertonåriga Helena, en flicka så
skön och behagfull, att hon med fördel kunnat täfla
om priset med de tre gracerna vid tredje Gustafs
hof. I dag hvilade dock ett visst vemod öfver den
unga flickans vackra drag och med ett frånvarande
uttryck voro hennes ögon fästade på marken.
Det var Helenas födelsedag och derför hade hennes far,
som med all sin stränghet nästan afgudade sitt barn,
till hennes ära låtit uppresa den präktiga majstången,
och önskade han se sitt folk glada och muntra.
Med en blick på Helenas nedslagna ansigte yttrade
majoren, i det han vänligt klappade henne på handen:
"Det skulle göra din far en stor glädje, min kära
flicka, att se ditt ansigte gladt och ditt öga
strålande, som de andras. Det är till din ära,
som alla dessa ben svängas och alla dessa munnar
hurra. Icke passar det festens drottning att sitta
modstulen, som en ung fänrik, när han första gången
hör kanonernas brumbasar."
"Ack, pappa lilla, jag kan ej hjelpa det", svarade Helena.
"Du tänker på Lennart, icke sannt Helena?" frågade
hennes mor.
En betydelsefull nick och en lätt suck bekräftade
majorskans förmodan.
"Bah! Han reder sig nog. En finne tappar icke så
lätt hufvudet", tröstade henne majoren.
"Men han var ju icke med, då öfverste Fahlander tågade
förbi med sin trupp", invände Helena missmodig.
"Af det skäl ja, att han förde befälet öfver
transportflottan, med hvilken han nog förstått att
draga sig ur spelet."
"Betänk, om ryssarne hunnit upp honom och ..."
"Seså, Helena, intet pjunk", afbröt henne majoren
allvarligt. "Har gossen fallit, så återstår oss blott
att med lugn finna oss i försynens skickelse och låta
tanken med stolthet hvila vid hans ärofulla död för
fosterlandet. Eller skulle du heldre hafva sett honom
svika sin pligt och lemna sin post?"
"Nej, tusen gånger nej, fader", svarade den unga flickan.
"Så tycker jag om dig. Så bör en finsk flicka tänka",
utropade majoren strålande och tryckte en kyss på
hennes panna. "Men hvem är den der besynnerliga
skepnaden, som kommer der borta?"
"Det är Mikkas, spåmannen, pappa."
Den sist ankomne var en lång karl med ett högst
ovanligt utseende.
En drägt af oberedda skinn omslöt en mager gestalt af
mer än sex fots längd. På axlarne nedföll ett tofvigt,
snöhvitt hår, som blandade sig med det yfviga skägget,
och ur det torra skrumpna ansigtet stirrade ett par
små glasartade ögon.
Den besynnerlige mannen nalkades långsamt godsets
ägare i det han helsade honom med orden:
"Guds frid och välsignelse öfver er och ert hus!"
"Tack, min käre Mikkas", svarade majoren. "Gif
gubben en styrkedryck, Munter", tillade han vänd till
trumslagaren, hvilken förde den gamle fram till ett
med förfriskningar åt folket rikligen försedt bord.
Helena, som hela tiden haft ögonen fästade på
spåmannen, vände sig efter en stund till majoren och
frågade sakta:
"Bästa pappa, skulle vi icke kunna rådfråga Mikkas
angående Lennarts öde?"
"Hm! kära barn. Inte kan han se längre, än något annat
dödligt öga. Det der är bara prat, som på sin höjd kan
inverka på det okunniga folket. Men om du vill det,
så inte har jag just något deremot." Och majoren,
som aldrig kunde neka sin dotter en bön, ropade till
sig den gamle.
"Hvad önskar ni, herre?" sporde spåmannen, fästande
sina glänsande ögon på godsägaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0082.html
