Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blodsnatten på Konnevesi. En episod ur Finska kriget år 1808, af Axel S-g. - Rumlaborg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommen för att taga afsked af eder. Lennart skall
föra er strandvägen ned till sjön, öfver hvilken j
kunnen undkomma."
"Det vore ett fåfängt försök, min far", svarade
Lennart. "Alla vägar äro strängt bevakade af fienden
och ej ens ett barn skulle kunna smyga sig ut
obemärkt."
"Har du mod, min dyra Ulrika", började majoren, men
afbröt sig hastigt med en sorgsen blick på sin maka.
Ömt slutande hans händer i sina, fullbordade majorskan
den afbrutna meningen:
"Ja, Gustaf, jag stannar qvar och dör med dig. Skulle
så många års trogen kärlek svigta vid dödens
åsyn. Nej, min vän, en kärlek, som vår, lefver på
andra sidan grafven."
"Haf tack för dessa ord, du ädla qvinna." Örnfelt
omfamnade henne med tillfredsställelse och blickade
nu på de båda unga.
Helena hade smugit sig intill Lennarts bröst, hvilken
i hennes strålande blick läste samma önskan, som
majorskan nyss uttalat.
"Välan, mina vänner, må vi då finna vår gemensamma
graf under ruinerna af våra fäders gamla borg, ty
blott såsom
en ruin skall den falla i ryssarnes våld. – Munter"
ropade han till sin gamle vapenkamrat, som följt honom
upp, "gå ned i källaren med en brinnande fackla och
när slottet hunnit blifva riktigt fullt af ryssar,
så tänder du på krutförrådet.
Skynda dig nu, striden närmar sig allt mer och
mer. Adjö med dig, gamle hedersvän." Han tryckte med
rörelse den gamle trumslagarens hand.
"Gud bevare majoren ... och ... nådig
herrskapet!" svarade veteranen med bruten röst,
hvarpå han, torkande bort ett par klara tårar, som
rullade utför de väderbitna kinderna, lemnade rummet,
sedan han kastat ännu en blick bakom sig på dessa
dödens ädla offer, hvilka, fast omslutande hvarandra,
lugna inväntade förintelsens ögonblick.
Blödande ur otaliga sår hade emellertid den jättelike
Stark och hans käcka korporal sjunkit ned, ännu
i sista andedraget hviskande ett matt: "Lefve
konungen!"
Striden var slutad och alla finnarne dels döda,
dels döende; såsom en svärm af gräshoppor strömmade
ryssarne in i slottet.
Ögonblicket derpå hördes en väldig knall, den gamla
byggnaden skakades i sina grundvalar och störtade
derpå med ett förfärligt dån tillsammans, begrafvande
under sina ruiner vänner och fiender.
Af den stolta borgen qvarstod blott en grushög,
utgörande ett väldigt grafkummel öfver gemensamt
jordad brott och dygd, svek och tro och ett svartnadt
minne af blodsnatten på Konnevesi.
 |
| Rumlaborgs ruin. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
