- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band V, årgång 1866 /
95

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 63.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förtret? O, jag har skådat allt detta på nära håll,
under de längre tider jag vistats vid konung Gustafs
hof, och jag finner purpurns glans långt ifrån
afundsvärd. Derjemte finner jag, att om någon är
skapad att bära den, så är det just Wasa. För mina
unga, svaga skuldror passar den icke. De må gerna
säga, att det är min makt, min tron han har inkräktat;
jag sköter icke derom. Jemte tronen och nära intill
densamma vill jag stå, icke sitta deruppe, på den
farliga platsen. En konung behöfver trogna vänner
och pålitliga stöd. Ett sådant vill jag blifva för
min älskade konung och fosterfar. Att någonsin svika
honom, dertill skola inga frestelser, inga hotelser,
inga plågor – med ett ord – ingen jordisk makt förmå
mig."

Så talade den unge Sturen med lågande kinder
och strålande ögon. Han var derunder likasom
förvandlad. Johan Grip tyckte, att han hade vuxit
flera tum i höjden, så sträckte han sig under det han
talade. Hans åtbörder voro, honom sjelf omedvetet,
plastiska. Det var skada att ej flera sågo honom
i detta ögonblick ... att kungen sjelf icke var
ett osedt vittne till hans känsloutgjutelse – man
skulle då haft svårare att förmå honom till tvifvel,
angående den ädle ynglingens trohet – och det skulle
äfven haft ett mäktigt och helsosamt inflytande på
en hvar, som någonsin kunde misstänka att en Sture
skulle kunna bli förrädare mot sitt lands konung.

I detsamma kom ett bud från herr Eskil, att han
önskade se sin son vid middagsbordet, emedan hans nåde
konungen hade så befallt; det vore således nödigt,
att unge herr Johan genast började putsa sig och
utbyta hvardagsdrägten mot en mera passande.

Då budet lemnat rummet började Johan genast att
förbättra sin yttre menniska, så godt det sig
göra lät, derunder beredande sig på nöjet af
ett fortfarande samtal med sin vän Svante. Hvad
förbättringen angick, så lyckades den förträffligt
och gick öfver måttan fort i hvad som rörde
klädseln. Värre var det med de rödgråtna ögonen
och de af en onaturlig hetta glödande kinderna,
som talade om en våldsam, ovanlig sinnesrörelse,
hvars spår omöjligen kunde utplånas lika snart som
kläderna ombyttes.

De båda ynglingarna fingo dock ej fortsätta sitt
samtal längre, än att Johan hunnit yttra, det han
fruktade att hans far skulle, så snart kungen var
rest, återtaga det så hastigt afbrutna samtalet,
far och son emellan, och den sista villan då blifva
värre än den första, såsom ordspråket lyder – då ett
nytt bud inträdde i rummet. Detta var från kungen,
som önskade tala med herr Svante.

"Jag kommer ögonblickligen", svarade Sturen och
följde budet, men hviskade dock till sin vän, i det
han gick:

"Jag kunde väl tro, jag, att hans nåde skulle
qvarstanna öfver middagen; han brukar just icke vara
någon kostföraktare."

Medan herr Eskil, med kungens benägna tillåtelse,
aflägsnade sig på en liten stund, för att då han
ej hade någon värdinna i huset, sjelf gifva nödiga
order, angående middagens servering, frågade kungen
hvar Svante hade uppehållit sig, och då han fick veta
det sporde han hvad som kunnat afhålla sonen i huset
från att, enär han befann sig hemma, hålla sig undan
för de främmande gästerna.

Svante skyndade att i flygande – ty han var rädd att
öfverraskas af herr Eskil – meddela kungen hvad han
nyss fått veta af sin vän, hvars fruktan han sade sig
dela, angående den räfst, som kunde återtagas efter
kungens bortfärd från Eskilsnäs.

"Johan är en bra, en ädel gosse", yttrade kung
Gustaf. "Herr Eskil deremot, hvars många goda
egenskaper jag visserligen erkänner, men som jag
dock aldrig kan rätt värdera, derföre att han är
lika hård som ensidig, gillar jag icke såsom far och
husbonde. Får han hållas så förstör han gossen och
förqväfver i hans hjerta de många frön till stora
dygder, till en ädel och stolt karakter, som der
hålla på att uppspira. Vi måste laga att Johan kommer
härifrån på någon tid, och det redan i dag. Låt det
bli min omsorg."

Konungen och herr Grip voro mycket ense. Den
sistnämnde icke blott högaktade, utan ock beundrade
Gustaf Wasa, såsom den största man han någonsin känt,
ja, som Sverige någonsin ägt, och Wasas tankar om
Eskil känna vi – han ansåg honom klok och säker att
lita på, i fråga om fosterlandets angelägenheter,
och hade derföre med honom talat om allt hvad han
hade på hjertat, om de oräkneliga hinder han haft och
ännu hade att besegra, innan han kunde säga sig hafva
hunnit sitt stora mål, samt om många af de planer
han, i och för detta måls hinnande, hvälfde i sitt
i dubbelt hänseende ljusa hufvud.

"Det är besynnerligt", hade han sagt, "att dessa
svenskar, mina landsmän och bröder, icke kunna fatta
och begripa hur väl jag vill dem, hur det är för
deras lycka jag sträfvar, icke för min egen. Jag
har tystat vederdöparnes buller; jag har öfvervunnit
den förrädiske von Melen, som lockade mina förr så
trogna dalkarlar till uppror; jag har lyckats göra
mig af med den hätskaste af mina fiender, biskop
Sunnanväder; jag har till och med fått slut på den
treåriga uppresning, som den fördömde stalldrängen,
den så kallade Daljunkarn, tillställde; ty jag
fick i går bref från Rostock, att han derstädes
blifvit hängd, och således fått sin välförtjenta
lön. Och ändå ... ändå intet lugn, ingen hvila! Är
då upprorsandan inom Sverige en hydra, hvarpå nya
hufvuden ständigt växa, i de afhuggnas ställe? Nu
har klockskatten blifvit beslutad och jag väntar mig
deraf ett förfärligt väsen. Folket är redan förut
tillräckligt gramse på mig för reformationens skull,
för det jag tillåtit munkar och nunnor att gifta sig,
uppmanat de förre att ingå i borgerliga yrken och
näringar, der de kunna blifva landet till nytta,
i stället att ligga på latsidan och suga dess märg,
samt de sednare att blifva, hvad naturen dock från
början har ämnat dem till, lyckliga och nyttiga
makar, mödrar och husmödrar, i stället att många
bland dem i all tysthet förde ett slemt lefverne,
på hvilket sjelfva solen kunde rodna vid att fästa
sina blickar. Vidare saknar större delen af folket
katolska messan samt bikten, hvarmed de lättade sitt
samvetes tyngd, icke besinnande, de stackars enfaldiga
kräken, att den syndaförlåtelse, som står att köpa
för penningar, ej förmår lugna i längden, eller kan
föra till Guds rike. Värst är dock, att jag ur kyrkor
och kloster bortfört de derstädes hopade, onyttiga
skatterna och gjort dem fruktbara för landets väl:
de kalla mig derföre en rånare och våldsman, liksom
skulle jag använda dyrbarheterna för egen räkning. O,
det finns ingen förebråelse, som icke jag har fått
uppbära, ingen synd, hvarför icke jag har blifvit
beskyld. Och nu, sedan jag pålyst, att kyrkorna öfver
hela riket skola utlemna sina öfverflödiga klockor
och endast behålla, de mindre en, de större två,
i stället för fyra, fem, sex, som de nu hafva, –
nu känna missnöjet och knotet inga gränser. Jag vet,
att ett tredje uppror i Dalarna förberedes och jag
tackar er således, herr Eskil Grip, för det ni, så
väl som många andra bland rikets rättänkande ridders-
och adelsmän, hafven lofvat bistå mig med krigsfolk,
när det gäller; ty att jag ännu en gång nödgas,
såsom hämnare draga upp till Dalarne, det anser jag
oundvikligt,"

Sedan herrarne öfverlagt om detta, så väl som om
mycket annat, uppklarnade kungens anlete och han
visade sig helt munter, då han gick till bords,
alldeles som om ingenting ledsamt hade funnits i
verlden.

Äfven herr Grip gjorde allt hvad i hans förmåga stod,
för att visa sig som en glad och artig värd: men Johan
såg förstämd och högst olycklig ut, hur mycket än
konung Gustaf sökte att genom nådiga tilltal uppmuntra
honom. Svante blickade esomoftast än oroligt på sin
vän, än förtröstansfullt på sin höge fosterfader.

Och när nu vinkannorna flitigt anlitades, mellan
de mer bastanta och kraftiga, än fina rätterna, så
förde kungen så oförmärkt talet på unga adelsjunkrar
i allmänhet, samt att de aldrig nog tidigt kunde komma
ut och se sig omkring i verlden, de, som dock hade så
mycket att lära och som, till följd af sin ädla börd,
med tiden finge ett så stort ansvar inför

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free