Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kinnekulle. Th. - Du förblifver. Claës Johan Ljungström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kalksten och lerskiffer samt öfverst en matta eller täcke
af så kallad trapp (diabas), hvilken i smälthett
tillstånd brutit upp genom de underliggande lagren
och utbredt sig öfver dessa. Dessa hvarf, hvilka
finnas fullständiga uti Kinnekulle, äro emellertid
icke alla till finnandes i alla de öfriga bergen,
och särskildt Lugnås består endast af sandsten och
lerskiffer, hvilande på gneis. Hela denna del af
Westergötland utgör provinsens bördigaste del, hvilken
dock der och hvar afbrytes af spridda sandfält, af
hvilka ett, temmeligen betydande, sträcker sig från
Lidköping utmed Wenerns strand ända till södra ändan
af Kinnekulle.
Denna landhöjd, hvars understa lager sköljes af
Wenerns vågor, höjer sig 725 fot öfver denna sjös
yta, 941 fot öfver hafvet och synes 8 till 9 mil i
form af en hattkulle öfver horisonten mellan Wenern
och Skara. Berget, eller rättare landhöjden, stryker
ungefär parallelt med Billingen, håller vid pass 2
à 2 1/2 mil i längd från norr till söder och 1 1/2 mil
i bredd samt upptager 3 kyrksocknar, Westerplana,
Österplana och Medelplana, medan Klefva och Husaby
till en del äro belägna derpå. Växtligheten på berget
är så yppig, att man nästan tror sig förflyttad till
ett sydligare land; äpple- och körsbärsträd växa vilda
på Kinnekulle. När man från Husaby färdas mot höjden,
börjar vägen redan der att stiga uppför; höjningen
fortfar 1/4 mil genom Westerplana och Medelplana,
fortfar derefter nästan omärkligt under 3/8 mil till
torpet Öja och vidare till Lukastorp, der resande
bruka taga nattläger, men der vägen också upphör för
den, som endast kan färdas i vagn, och hvarifrån man
blott till fots kan stiga upp på öfversta spetsen. Hit
finnes gångväg endast på fyra ställen; men sjelfva
öfversta toppen är beväxt med hög granskog, fordom
blandad med idegran, och der ännu murgrönan vild
slingrar sina rankor. På högsta kullen har man från
norr utsigt öfver Wenern och Leckö slott; från östra
spetsen ser man deremot – bortom Lidköping, öfver
större delen af Skaraborgs län; bortom Wenern med
dess ögrupper till Dals och Wermlands stränder och
i bakgrunden utöfver Westgötaslätten ända fram till
Billingen, Ålleberg och Mösseberg. Det hela företer
en tafla, till hvilken få motstycken torde gifvas, och
hvilken i alla tider väckt de besökandes förtjusning.
Vi hafva i det föregående uppräknat de lager,
af hvilka berget består; dessa betecknas till det
yttre genom lodräta afbrytningar, i orten kallade
klefvor. Den första bland dessa afsättningar,
kallad Sandstensklefvan, håller i bredd 450 alnar,
i lodrät höjd med hela sluttningen 41 alnar och består
af gröfre och finare sandsten. Andra afsättningen,
kallad Limstensklefvan, 800 alnar i längd och 36 i
lodrät höjd, består af grå kalksten och alunskiffer
med talrika stenvandlingar. Derefter följa den af
kalksten bestående Rödstensklefvan och den af skiffer
bestående Gorstensklefvan, tillsammans med en lodrät
höjd af 44 alnar, medan den femte, Martorpsklef, af
26 alnars lodrät höjd, består af diabas. Jordmånen
på hela berget består af svartmylla, och man lär
till och med deri hafva träffat lösa bitar af
stenkol. I bergets sidor befinnas talrika grottor,
bland hvilka den vid Mörkeklef på öfversta kullen,
med sin från klippan nedströmmande klara källa, är
den mest romantiska och från sitt tak erbjuder en
herrlig utsigt. På Hellekis och Råbecks med blommor
emaljerade ängar lekte ännu för ett halft århundrade
sedan kron- och dofhjortar i mängd. De skönheter
på hvilka Kinnekulle har att bjuda, äro i det hela
af eget slag och låta sig omöjligen beskrifvas; de
med åkrar, ängar och lundar betäckta terrassformiga
sluttningarne, bergets egna bildning och utseende,
dess ovanliga växtlighet, dess grottor – allt är skönt
och öfverraskande. Nere vid Wenern, på vestra sidan,
ligga de natursköna herregodsen Hellekis, Hönsesäter,
Råbeck och Hjelmsäter; på sjelfva berget finnas blott
bondgårdar.
Att en så märkvärdig punkt som Kinnekulle också
skall vara rik på sagor och sägner är naturligt. Så
vet man berätta, att efter syndafloden Kinnekulle
var det första ställe i Norden, som uppsöktes af
jättarne Kinne, Helle, Gomer och Mare, hvilkas namn
ännu bibehållas i namnen Kinnekulle, Hellekis,
Gom eller Gum, Martorp, hvarförutan Mares dotter
Essa gifvit sitt namn åt Essgärdet. Helles och hans
makas Kisas graf visas ännu i fordna djurgården på
Hellekis. Mäktiga skogsrån hade fordom sitt tillhåll
på berget, och af fruktan för dessa vågade man icke
ens nämna dettas namn, utan kallade det i stället
Kinnebonde.
Detta i korthet såsom ett orienterande utkast till
en beskrifning af det märkliga Kinnekulle, hvars
fornlemningar, särdeles de s. k. Kinnegrafvarne,
ännu icke blifvit så uppmärksammade som de förtjena,
och hvars öfriga talrika minnen från de mäktiga ätters
tid, hvilka innehaft de utmed Wenerns strand belägna
godsen, borde erbjuda våra roman- och novellförfattare
rika ämnen, ehuru hittills, oss veterligt, blott
en enda försökt sig med en sådan berättelse,
dock en af första rang, vi mena G. H. Mellins
täcka och älskeliga tafla Blomman på Kinnekulle.
Th.
Jag satt en gång invid en källas rand,
Och såg så mången bild i hennes vatten,
Som porlade från bottnens hvita sand
Den hela dagen om, den hela natten.
Men bäst jag såg uti den spegeln der,
På hvilken solens blida strålar lyste,
En vindfläkt kom, – och spegeln brusten är –
Ej hel den någon afbild mera hyste.
Jag gick en gång och ängens blomster såg,
Der de bland gröna gräset stilla bodde,
På deras klara pannor friden låg,
Se der finns lyckan, sade jag och trodde.
Men straxt derefter mig en lia klang,
Som slåtterkarlens vanda armar förde,
Han alla blomstren till att falla tvang
Och deras sällhet skoningslöst förstörde.
Jag stod en gång vid skogen, såg dess trän
Med starka stammar resa sig så trygga,
Och sträcka grenarne mot himlen hän,
Som om de trotsigt sagt: vi aldrig skygga.
Men stormen kom, och stam vid stam der föll,
Hans andedrägt de väldige förödde,
Och blixten slog, det bästa träd ej höll,
Dess grenar föllo hit och dit förströdde.
Då tänkte jag: ej evigt något är,
Förintelse är domen som blef skrifven
För jordens väsen i den stunden, när
Ur paradiset menniskan blef drifven.
Och blicken sänkte jag, en tanke kom –
Det var en tanke boren ifrån grafven –
Du en gång dör, men vänder icke om
Till lifs, när du är fälld af dödens glafven.
Det gick en rysning genom ben och märg,
En frost jag genom allt mitt väsen kände,
Från hjertat blodet vek, och kindens färg
Blef askans då när kolen äro brände.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
