Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 96.) - Allmännyttigt. - Charad. - Rebus. - Upplösning (af Charaden i N:o 3, sid. 96.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin hand. Troligen blir det Elnas styffader, som bland
sina många bekantskaper kan åt henne utsöka en man,
sådan som han sjelf, en kunskapsrik och aktad man,
någon skicklig byggmästare eller ciselör, eller –
hvad vet jag? ... Endast det blir någon som passar
min rara Elna."
Så hade Johan Grip talat, gladt och frimodigt, halft
på skämt, halft på allvar, utan den himmelsvidaste
aning om, att han med hvarje ord djupare intryckte
dolken i den unga flickans hjerta och på det grymmaste
sätt vred omkring den. Ty hvad kan väl vara mera
själsmarterande, än att höra den vi älska, den vi
tillbedja, och för hvilken vi skulle vilja våga vårt
lif, helt öppet och okonstladt önska oss en annan
till make?
Ack, hvad menniskorna stundom göra illa, då de tro
sig göra som allra bäst!
Det var ju dåraktigt, skamligt, oförlåtligt af Elna,
torde man säga, att hysa en böjelse så orimlig. Att
älska en man, så högt öfver henne i stånd och
lefnadsvilkor. – Liksom om kärleken någonsin
hade frågat efter sådant! ... liksom om han,
frihetens barn från evighet, någonsin kunde ikläda
sig ståndsfördomarnes och samhällsställningarnes
odrägliga tvångtröja!
Ingrid var outsägligt glad öfver Johans bortresa. Hon
hade dragit ett djupt andedrag af lättnad, redan då
hon första
gången hörde den omtalas; ty hon hade ju alltid
fruktat, att de båda lekkamraternas tycke för
hvarandra kunde vara ömsesidigt och då. ... Hon
visste ju sjelf af en bitter erfarenhet huru det kan
gå. Emellertid hade hon, med den vaksamhet, som endast
den ömmaste moder kan iakttaga, och med den ångest,
som endast den kan känna, hvilken sjelf dukat under
för en mäktig frestelse, vakat öfver sitt älskade
barn, för att i händelse af fara uppträda som dess
skyddsengel.
Men der var alls ingen fara å färde. Johan förstod
icke darrningen i Elnas röst, då hon tilltalade
honom efter någon längre eller kortare skilsmessa;
han märkte icke att hon rodnade då han kom, att hon
bleknade då han gick, att hennes ansigte och hela
hennes väsende undergingo så täta och underbara
skiftningar, från den mest sprittande glädje till
den aldra djupaste melankoli. – Han borde visserligen
hafva märkt det och han skulle också hafva gjort det,
om ej hans egna tankar, under det sednaste halfva året
af hans hemmavaro, hade varit på annat håll upptagne.
Emellertid var han nu längesedan borta och
långt borta, och gamle Thomas hoppades, att Elna
småningom skulle glömma honom. Men gubbens lugnande
förhoppning delades ej af Ingrid, som visste att
vi aldrig glömma den, vid hvilken vårt hjerta från
späda barndomen vuxit fast med alla dess fibrer,
såsom blomman med oräkneliga trådfina rötter växer
fast vid jordtorfvan, som gifvit henne näring.
(Forts.)
En flicka satt, så huld och glad,
Och sina barndomsvisor qvad,
Men tänkte dock, för hvarje rad,
Allena på mitt andra.
"Månn jag ... mitt första", lad’ hon till
I tankarne, slog se’n en drill.
Månn’ jag mitt första? – Nog jag vill
Dock – skall han mig ej klandra.
En kyss mitt andra velat ha’
Så länge. Jag har ej sagt ja.
Ack! ack! nu vet jag! Det går an
Jag i mitt hela vägra kan."
 |
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
