Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Hafvets polis.
- Penningby.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarför sjömännen, enär han oskadd ofta simmar tätt
förbi gapet på hajen, kallar honom hajlotsen, under
det att de lärde beteckna honom med Naucrates ductor.
Att hajarne, till och med de så kallade
menniskoätarne, äro verkligt nyttiga djur, vet man vid
de Vestindiska kusterna mycket väl, hvarför de föga
förföljas. Isynnerhet de större exemplaren betraktas
som nitiske polismän, och i hvarje bugt lefver för
den skull åtminstone en mycket stor haj, hvilken af
det kringboende folket anses som ett slags husdjur
och icke dödas, emedan han håller vattnet rent, jagar
bort eller äter upp de från öppna sjön inträngande
främmande hajarne samt för menniskan är föga farlig,
enär ryggfenan i det grunda vattnet skjuter upp i ytan
och tjenar till varningstafla. I grannskapet af en
texansk ö lefde för några år sedan "Gamle James", en
vördnadsvärd, korpulent patron, hvilken outtröttligt
jagade i sitt revier och regelbundet efter måltiden
motionerade sig vid en röd signalboj. Författaren af
dessa rader hade en sådan respekt för denne fjällige
jägare, att han under snäcksamling i viken alltid lät
en neger passa på och med en trumpet gifva tecken,
när hajen var i antågande. Likaså lefde vid inloppet
till Charleston "Squire Bill" (fredsdomaren) och
den allmänt bekante Port Royal Tom i Kingstons hamn
på Jamaika, båda med högvederbörligt tillstånd som
koncessionerade menniskoätare.
Ja, nyttiga äro hajarne obestridligen, ty genom
tillintetgörande af öfvermåttet befordra de
utvecklingen af det hela. För den skull skapade också
naturen, under de perioder då fiskarne voro de enda
ryggradsdjuren och som sådane uppfyllde det stora
vattenklotet, hajarne i mängd; för den skull spela
de ännu i dag en så betydande roll i naturens stora
hushållning och äro i hafvet lika vigtiga som gäddorna
i karpdammen.
*
Penningby.
Uti Länna socken af Frötuna Skeppslag och
Stockholms län ligger den gamla gården Penningby,
hvars fordom befästade borg anses vara uppbyggd
till värn mot härjningar af de Österfolk, som i
vår äldre historia kallas Ester, och om hvilka här
en äng, kallad Est-ängen, der de skola hafva lidit
ett nederlag, ännu påminner. Redan 1339 förekommer
i en försäljningshandling till Clara kloster
namnet Pitingby, hvilket anses vara enahanda med
det nuvarande Penningby. En annan uppgift lyder,
att gården hetat "Ofras-lam" och af Erik af Pommern
blifvit skänkt till Clas Flemming, hvilken inkommit
i landet år 1396 samt förändrat det gamla namnet
till Penningby med anledning af den nya egarens
vapen. Allt detta är dock osäkert, och först 1452
känner man med bestämdhet en egare till Penningby,
riksmarsken Thord Bonde, det fastaste stödet för
Carl VIII Knutsons tron, hvilken, som bekant,
mördades af sin danska tjenare Jösse Boson. Efter
honom blef Nils Boson Sture, son till Bo Stensson
Natt och Dag, gift med Carl Bondes dotter Brita,
egare af Penningby. Sedan tillföll egendomen hans son
och sonson, riksföreståndarne Svante och Sten Sture
den yngre; med den sistnämndas
enka, Christina Gyllenstjerna, kom godset till
hennes sednare man, Johan Thuresson Roos; detta
pars i sten huggna vapen, som varit uppsatt
öfver porten till slottet, men borttogs derifrån
1729, förvaras ännu vid gården. Johan Roos afstod
emellertid Penningby till sin broder Lars mot Björkö
i Frötuna socken, och efter honom innehades godset
af riksråden Lars Flemming och Clas Bjelke samt
riksdrotset Gabriel Gustafsson Oxenstjerna. Af
riksrådet Herman Flemming såldes gården 1657 till
riksrådet grefve A. Torstenson. Bland ytterligare
egare nämnas riksmarskalken grefve J. G. Stenbock,
den 1750 i Stockholm halshuggna grefve Erik Brahe,
friherre Fabian Wrede, som efter långvarig krigstjenst
både i svenska och utländska härar slutligen blef
landtbrukare och ansenligt upphjelpte godset. År
1793 köptes detta af majoren friherre Casper Wrede,
som 1803 sålde det till grefve Fredrik Rosen, den
sista adliga egaren af Penningby, hvilket sedan
delat öde med så många andra adliga gods, att från
högadeln öfvergå i medelklassens händer. Efter grefve
Rosen tillhörde gården advokat-fiskalen Hortulan,
så kofferdikapten Fåhræus, derpå grosshandlaren
Simon Nordström i Stockholm och hans enka, fru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0145.html
