Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tant Fridas minnesblad. Lea.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Frida och min goda genius fick öfverhand; med högt
rodnande kinder och klappande hjerta fullgjorde jag
hvad mig ålåg.
Ifrån den stunden var vårt vänskapsförbund knutet
och jag en daglig gäst hos tant Frida, och vid jul,
som inföll kort derefter, fick jag af henne fru
Lenngrens skrifter i vackert band. Då jag full af
förtjusning genomläste dess första, kanske förnämsta
stycke: "råd till min kära dotter", varseblef jag en
understruken vers, som aldrig kan nog rekommenderas
åt en obetänksam ungdom:
"Gif skämtets udd sitt fina skick,
i ord, som glädtigt oförmoda;
dock mins, man skrattar med en qvick,
men man bär aktning för den goda."
Huru många angenäma, oförgätliga stunder har icke
tants bekantskap skänkt mig! huru ofta har jag icke
lyssnat till de berättelser hon meddelat mig från
de ställen, der hon vistats – tant Frida hade varit
vida omkring – och hvilka (berättelserna) hon alltid
kryddade med en oförarglig humor! Men nästan alltid,
och oftast utan att jag sjelf visste det, nedlade hon
i mitt hjerta något frö till det goda och sköna, och
hennes är icke skulden att dessa frön icke utvecklade
sig till allt hvad hon ville och tänkte.
Men – som sagdt är – ännu hade jag icke fått kasta en
blick på hennes "minnesblad", och jag var dock hela
femton åren! När skulle det torra tébladet komma i
kannan och genomgå pröfningens heta dop? Se der något
hvarpå jag nu mer än förut tänkte.
Så förgingo åter trenne år, och hvad som derunder
tilldrog sig, rörande min ringa person, är en sak,
som egentligen icke hör hit. Nog af: jag stod vid
denna tidpunkt ensam i verlden, tvungen att gifva
mig ut i dess hvirfvel, att kämpa om mitt bröd;
jag hade mången afton på den sednare tiden gråtit
mig till sömns; jag hade gjort bekantskap med två
intima vänner: sorgen och saknaden; jag ägde nu ingen
i verlden mer än tant Frida, och redan om några veckor
skulle jag lemna äfven denna moderliga vän. Gud, hon
och min ungdom – se der dock den trekantiga grundsten,
hvarpå jag ämnade uppföra min framtids tempelbyggnad.
Dessa veckor, innan jag skulle ut i verlden,
tillbringade jag hos tant Frida; de voro välgörande
för min själ och skola alltid förblifva ljufva för
mitt minne.
*
"Du skall se glad ut, mitt barn, och vara glad!"
uppmuntrade mig tant Frida en vacker sommarafton,
då vi suto vid hennes lilla trädgårdsfönster och
arbetade, och en suck undslapp mitt bröst; "vid dina
år skall man öppna sina hjertportar på vid gafvel
för hoppet."
"Ack, tant! hoppet är visst en bedräglig gäst; kanske
borde man icke alls vara mån om dess besök; jag känner
mig mera böjd att regla än att öppna för detsamma."
"Hoppet är en himmelens budbärare", menade tant,
"och för sådana bör man alltid hafva rum; en vis
menniska vårdar det såsom en dyrbar egendom; hoppet –
det är lifvet; hopplöshet – förintelse och död. Du har
icke lidit dina förluster derföre att du skall bli
en "Jeremiana", en styggelse för Gud och menniskor,
utan på det du skall blifva undergifven, tålig och –
kraftfull, ty numera måste du lita på dig sjelf, näst
Gud. Vet du, barn! jag har mer än en gång öfverlagt
inom mig, om jag icke bordt erbjuda dig ett hem hos
mig, ty dertill skulle jag, ehuru icke rik, haft
råd; men det ligger i din karakter – din liflighet
oaktadt – en viss lojhet, som måste afhjelpas, och
detta sker lättast ute i verlden; jag tror det är dig
nyttigt att komma ut; så länge du har någon att hålla
i vingarne flyger du aldrig sjelf. Du måste ut från
hemmets trånga dal, ut öfver berg, höjder och djup –
det stärker vingsenorna."
"Men bara jag icke dimper ned, tant."
"Åh, lappri; du anstränger allt krafterna när du ser
under dig ett fruktadt djup, eller framför dig en
i sommarens fulla prakt grönskande kulle; du flyger
nog!"
"Du tror mig således i det hela om godt, lilla kära
tant Frida?"
"Visst gör jag det! Men jag anser, som sagdt,
nödvändigt att du flyger ut. Se’n sitter jag här
hemma i min ark i godan ro och beder för dig och
väntar att du en gång återkommer med ett olivelöf i
näbben. Du får allt flyga en stund innan du finner
detta, men när det är funnet, bevisar det att du "är
på det torra". "Lycka på flygten, liten!" önskade
tant och klappade vänligt min kind.
"Mins tant", frågade jag, "att tant en gång liknade mig
vid ett torkat téblad?"
"Jo, jag tror väl", nickade tant Frida helt skälmaktigt,
"stötte liknelsen dig?"
"Åh nej, inte just; men tycker icke tant att
så pass många droppar af pröfningens vatten fuktat
det stackars bladet, att dess länge närda önskan
nu kunde gå i fullbordan?"
"Du vill betrakta mina minnesblad", inföll tant Frida
lifligt; "nå ja! du skall snart lemna mig, och jag
vill ej du skall tycka att jag nekat dig en bön,
den jag billigtvis kunnat uppfylla; du skall få se dem!"
"Ack, så innerligt roligt!" utropade jag förtjust och flög
tant om halsen. "Vet tant! jag har många
gånger funderat på huru de kunna se ut; om de
hafva förgyllda kanter; om de äro gulnade af ålder;
om på dem finnas sköna, minnesrika valknutar af hår;
mystiska, i tusch, sepia eller kanske ännu bättre:
i färger ritade tempel med vänskapens eld flammande
på altaret; om der prunka brinnande med pilar
genomskjutna hjertan; dufvor, som kyssas;
buketter af rosor och förgät-mig-ej ... o, tant
Frida! hvad jag är undersam öfver allt detta!"
Tant skrattade åt min ifver.
"Nej, vet du barn, intet af allt hvad du förmodat finner
du i mina minnesblad, och dessutom är jag helt häpen
öfver din förtjusningsfeber, hvilken gör att
du kommer att finna bilderna matta och svaga,
mot hvad du väntat, men i detta hänseende har du
dig sjelf att skylla. Efter förgyllning skall du
fåfängt leta; några rosor torde du deremot finna
... ja, ja! du får sjelf se. Mina minnesblad
behöfva dessutom kommentarier, för att blifva
förstådda, ty för en oinvigd äro de oläsliga;
Jag skall kunna lägga dem fram för hela verlden,
utan att någon ens kan ana att det skall vara
minnesblad, emedan de äro skrifna med ett skiffer,
hvartill ensam jag har nyckeln.
"Tant gör mig då alldeles dödligt nyfiken!"
"Det är så roligt att en gång se dig lifvad", log tant,
"att jag bara derför, säkerligen mig sjelf
till men, roar mig med att spänna ditt intresse.
Men för att ej allt för mycket plåga dig, måste jag
väl en gång skrida till verket och framlägga för dig
dessa märkliga hieroglyfer."
Tant lade ihop sitt arbete, rysligt långsamt i mitt tycke,
sände mig en skalkaktig blick, tog åt sin lilla
nyckelknippa, som alltid hängde i skärpet och sväfvade
öfver golfvet bort till ett valnötskåp, hvars dörr
hon öppnade.
Jag kunde omöjligt sitta stilla. Med ett:
"nej, det är mig omöjligt att vänta!" kastade
jag arbetet handlöst ifrån mig, stötte häftigt till
stolen, hoppade tvärs öfver pallen, och stod inom
en minut vid tants sida.
"Sådan fyrverkeripjes du är", skämtade tant, och sträckte
sig på tå, för att från öfversta hyllan nedtaga min
längtans föremål, som till min omätliga förvåning
befanns vara – ett lapptäcke!
Det var det konstigaste album jag någonsin sett.
Jag stirrade på de af alla möjliga tyglappar konstfullt
hopsydda åttkantiga stjernorna och kunde icke yttra
ett ord.
"Nå", sade slutligen tant, "hvad säger du
om mina minnesblad; jag tror du skall gifva
mig rätt att de äro hieroglyfer?"
Då började det ändtligen ljusna för mig.
"Ack!" utropade jag, "jag tror mig nästan
förstå! hvar stjerna, ja, kanske hvar lapp har
sin egen historia, eller rättare sagdt, utgör
ett blad i tants historia. O! tant vill då sjelf
berätta mig ... hvilken stor godhet! Tant håller
bestämdt mycket af mig!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0190.html
