Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Fridas minnesblad. Lea. - Uttydningar (från föreg. häfte, sid. 160).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ryttmästaren hade af sin kamrat fått i uppdrag att
bereda min mor och oss alla på ett slag, som i grund
omstörtade våra förhållanden.
Min far var ej mera ... I förtviflan öfver att i
affärsväg hafva blifvit beträdd med en handling,
som för evigt fläckade hans namn, hade han genom en
kula gjort slut på ett lif, som han ej mera förmådde
uthärda ...
Tants hufvud sjönk ned i hennes hand och en tystnad
inträdde, hvarunder jag led med henne, utan att
genom den ringaste rörelse vilja störa hennes smärta.
"Han var en god make och far", yttrade hon slutligen
och återtog sin förra ställning, "men han var svag
och fåfäng, uppfödd i lyx och utan förmåga att i
tid genom en kraftig återhållsamhet rädda spillrorna
af vår förmögenhet. Min mor hade aldrig i affärsväg
haft hans förtroende. Han hade så omsorgsfullt dolt
sin ställning, att såväl hon som de flesta andra
ansågo oss äga en icke obetydlig förmögenhet; våra
fester och supéer rättfärdigade denna tanke; de voro
täta och lysande och min far var aldrig lyckligare,
än då han af högt uppsatta personer emottog någon
komplimang öfver sin sällsynta förmåga som arrangör
och värd ...
Samma dag – en olycka kommer sällan ensam, som
ordspråket säger – anlände från onkel Fabian på
Klarsunda ett kort bref, deri han tillkännagaf sin för
några dagar sedan i all tysthet försiggångna vigsel
med det äldre, "högst aktningsvärda fruntimmer,
som med nit och omsorg haft vården om både honom och
hans hus." Om min fars olycka visste han intet.
Men – detta minnesblad blir allt för fullskrifvet,
allt för sorgligt. Jag vill vara kort.
Min mor öfverlefde endast trenne månader denna olycka.
Ryttmästaren med sitt charmanta valspråk: "för tid
och evighet", visade sig i början som en gentleman;
förde Aurora hem till sin mor och talade om snara
bröllopstillredelser, men slutligen kom detta ämne
allt mera sällan å bane, tills dess Aurora efter
något mera än ett års förlopp sjelf bröt förbindelsen,
dertill nödsakad af fästmannens tilltagande köld och
uppenbara förbiseende.
Så länge räckte den evigheten.
Men ryttmästaren stod oantastlig i verldens ögon;
han hade icke brutit; han begagnade tvärtom hvarje
tillfälle att tala om nyckfullhet och otillbörlig
stolthet hos qvinnor, för hvilka man uppoffrat så
mycket, att man nästan haft rättighet att vänta
mildhet och tacksamhet ...
Sedan Aurora tvänne år vistats som sällskapsdam i
ett förnämt hus på ett ställe, långt aflägset från
skådeplatsen för vår storhet och vårt nederlag,
skördades hon vid icke fyllda 26 år af ett svårt
bröstlidande, ärftligt inom vår familj, och begrofs
samma dag ryttmästaren "för tid och evighet" genom
äktenskapets band blef förenad med en ung och rik
arftagerska.
"Men tant sjelf då, den aldra intressantaste
personligheten i detta sorgliga drama?" vågade
jag fråga, då uppehållet blef för långt för min
nyfikenhet.
Vid denna fråga lyste tants ansigte, en belysning,
framkallad af ett skönt minne.
"Jag sjelf", log tant, "erfor vid denna tid huru ett
hjerta på 24 karat är beskaffadt:
Bertram Stjerne, som först den närmaste tiden efter
vår fars död på allt sätt visat oss den mest ömma och
grannlaga uppmärksamhet, slutade med att anhålla om
min hand och
detta på ett sätt, som om jag varit en af lyckans
förnämsta gunstlingar."
"Och tant lät honom sucka ohörd? – en sådan man!"
"Tycker du, barn, att jag skulle haft mod att förena
mitt vanärade namn med hans!
Nej! jag kufvade mitt upproriska hjerta; jag gret i
tysthet tusende tårar, men högt sade jag honom att
jag för honom hyste den största möjliga högaktning,
men – ingen kärlek.
Ännu ett par gånger förnyade han sin anhållan, men
jag var obeveklig.
Ehuru ung, hade jag dock erfarit huru tiden förändrar
menniskohjertat och trodde således att Bertram en gång
skulle glömma mig och ingå en annan, honom värdigare
förening. Fläckfri skulle hans sköld vara – så ville
min kärlek."
"Detta hade jag aldrig mäktat, tant", hviskade jag
och lät arbetet hvila.
"Jo, om du älskat riktigt", påstod tant. Den äkta
kärleken kan aldrig vara nog grannlaga."
"O, tant!" utropade jag lifligt, "hvad jag beundrar
och högaktar tants "Rinaldo". Hvad blef det af honom
sedermera?"
"Han gick i utländsk krigstjenst, stridde med
utmärkelse, blef befordrad till general och gifte
sig efter tio års förlopp med en Italienska, ett
fruntimmer af högt stånd och med fin bildning."
"Lefver han, tror tant?"
"Jag förmodar det. I motsatt fall skulle våra större
tidningar underrättat om hans död."
"Men den rödprickiga lappen, tant? sjelfva medelpunkten?"
"Sådan var den klädning jag bar, då jag för sista
gången såg Bertram. Denna klädning har en gång
mottagit en dyrbar skatt: en tår ur Bertrams öga,
då han vid afskedet böjde sig öfver min hand och
kysste den."
Jag lutade mig hastigt fram och granskade lappen
helt noga, som om jag der velat spåra den perla,
som för tretio år sedan rullat öfver dess yta.
"Åh, du lilla barnsliga unge!" log tant helt vemodigt,
"det är ej på den der lappen du finner spår af denna
tår – det är i din gamla tants hjerta!"
"Och", fortfor hon, efter en liten stunds tystnad,
"den der rödprickiga lappen gömmer också minnet af
tvänne beslut: det ena att såsom lärarinna gifva
mig ut i verlden, det andra att bortlägga mitt
adliga namn och min frökentitel och börja en ny
och anspråkslösare bana, under namn af mamsell Frida
Berg.
Men om du tycker som jag, skola vi taga oss en
promenad i det fria för att skaka bort de sorgliga
känslorna. Jag ser på Moje att han blir förtjust åt
att få erbjuda oss sitt ridderliga sällskap.
Jag har lust att under promenaden berätta den fjerde
stjernans historia, hvilken – stjernan – du kan
beskåda medan jag gifver Maria några befallningar i
hushållsangelägenheter."
Tant försvann och jag gick att med djupsinnigt allvar
betrakta den omnämda rutan, hvilken befanns vara
sammansatt af vackert rutigt ylletyg med mellersta
åttkanten af tjockt gulaktigt siden, som dock kanske
en gång varit hvitt.
Inom en kort stund återkom tant, fullkomligt
promenadklädd och vi begåfvo oss på väg alla tre,
Moje görande underbara krumsprång af glädje.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
