Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Smugglarens hämd. Ett nattstycke från skärgården af Axel S-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det samtal mellan Stor-Jan och hans dotter, som vi nu
bevittnat, hade gubben redan flera dagar uppskjutit,
ty af alla sina barn höll han mest af Anna, men den
skymf han samma dag lidit af Erik Hansson hade hos
honom väckt en vrede, som fullkomligt beherrskade
alla andra känslor.
Efter förutskickandet af dessa upplysningar vilja
vi åter vända vår uppmärksamhet till den orolige
vandraren.
En stund efter sedan Anna lemnat rummet inträdde
Stor-Jans båda söner, Erik och Olof.
Deras våta kläder utvisade, att de nyss återvändt
från en dust med det upprörda hafvet.
Erik var mörk och reslig, såsom fadern och hade
dennes hårda och kalla blick, parad med ett uttryck
af inbundenhet och slughet, medan Olofs ärliga drag
talade om en redbar och öppen karakter.
»Nå, synes jakten till?» var den fråga, hvarmed
Stor-Jan emottog dem.
»Jojo men, far,» svarade Erik. »Han kryssar utanför viken.»
»Godt!» återtog gubben. »Min list har således
lyckats. Han har tagit de brinnande ljusen för en
signal. – Se så, nu gifva vi oss i väg,» fortfor han,
då Anna i detsamma syntes i dörren.
»Hvarför i Herrans namn,» utbrast Olof förvånad vid
åsynen af systern, »skall Anna följa oss i detta
rysliga väder?»
»Hm! Hon önskar vara med om vårt äfventyr, ser du,»
svarade Stor-Jan och vexlade en betydelsefull blick
med den äldre sonen.
»Och hvad är det för ett äfventyr, far? – J har inte
sagt mig det ännu.»
»Du får veta det sedan,» svarade gubben. Du blir
hemma och ser om huset. Anders skall följa med oss
i stället. Jag behöfver en handfast karl.»
Olof fogade sig tigande efter den stränge faderns
vilja, men inom sig kunde han ej underlåta, att
storligen undra öfver hvad det kunde vara för ett
äfventyr, hvaruti deras dräng skulle blifva en
deltagare, medan han sjelf blef utesluten.
*
Stormen hade saktat sig något, då »Tärnan», Stor-Jans
båt, gick till sjös.
Snart blåste den friska nattvinden i de spända seglen
och båten sköt af som en pil öfver den ännu mycket
höga sjön.
»Tärnan» vakade dock förträffligt, ty hon var en af
dessa s. k. kosterbåtar, som uteslutande byggas på
vestra kusten och hvilkas duglighet först rigtigt
visar sig under storm och hög sjö.
Med vågornas brus och stormilarnes tjut förenade sig
det dofva mullrandet af åskan, som allt mera närmade
sig, och de flammande blixtarne tycktes stundom för
en sekund sätta hela hafvet i eld och lågor.
Man hörde den svåra bränningen med fruktansvärdt dån
slå emot klipporna på stranden, och då de väldiga
vågorna studsade tillbaka, tyktes de i sin harm vilja
rycka »Tärnan» med sig ned i det mörka djupet.
I kajutan låg Anna på knä, försänkt i bön.
Hon anade att något fruktansvärdt uppträde skulle
följa och bad till Gud för sin älskare.
På däck stod Stor-Jan vid rodret, allt emellanåt
spejande utåt sjön efter tulljakten, men förgäfves,
ty höstnattens halfmörker öppnade icke för ögat en
större synkrets, än den närmaste omgifningen.
Den gamle höll kurs på en obebodd holme, der det
sades att han hade sitt hemliga upplag af smuggelgods,
hvars gömställe dock tycktes vara omöjligt för någon
annans öga att upptäcka.
Mer än en gång hade jaktlöjtnanten gjort besök på
Granholmen och förgäfves användt halfva natten till de
noggrannaste spaningar efter de förborgade varorna.
Wilhelm Falk var en modig och beslutsam man, och ju
häftigare stormen var, desto säkrare kunde man vara
att en sådan qväll finna jakten ute på spaning; han
visste nämligen, att smugglarne företrädesvis valde
sådane tillfällen till att föra i land sitt ute på
någon ö förstuckna gods.
Om jaktlöjtnanten ifrigt efterträdde att få göra ett
beslag hos Jan Halvorssen, så tycktes denne sednare
med icke mindre ifver eftersträfva ett möte med
tullbåten.
Vid försegelskotet stod drängen Anders, en
undersätsig, starkt bygd karl med ett bakslugt
frånstötande ansigte, och spejade utåt sjön.
Vid Stor-Jans sida finna vi slutligen den tredje af
»Tärnans» besättning, Erik.
Ett löje af skadeglädje spelade kring hans läppar,
der han stod lutad mot kajuttaket, med blickarne
följande gnistorna, som vinden stundom jagade upp ur
hans kritpipa.
Stormen aftog fortfarande i styrka, medan åskmolnen
skockade sig allt högre och tätare.
»Ett präktigt väder,» yttrade Jan. »Just passande
för bröllopsfesten.»
»Och en präktig salut blifver det, då de der
vackra molnen hinna urladda sig,» genmälde Erik och
beledsagade sina ord med ett dämpadt skratt. »Det
lyster mig att en gång riktigt få skåda i ögat den
styfve jaktlöjtnanten, som knappt vårdat sig om att
se en fattig f–n förut. Af hans besättning hafva vi
intet att befara, ty den har jag supit omkull. Åke
och Petter göra nu tjenst såsom båtkarlar och J vet,
att vi kunna lita på dem, far.»
»Hm! Desto lättare blifver leken,» mumlade gubben,
i det han lade om rodret och lät båten gå öfver stag.
Kort derefter ankrade »Tärnan» i lä om Granholmen.
Sedan här gjorts ett uppehåll för att ingifva
jaktlöjtnanten den föreställningen, att förbjudna
varor inlastats, lättade »Tärnan» åter och vände
stäfven mot hemmet.
Efter en stunds segling varskodde Anders’ röst från
fören: »Tulljakten!»
De båda farkosterna hade nu uppnått vikens lugnare
vatten, som här tillät tulljakten att lägga intill
sidan af »Tärnan», hvilken på jaktlöjtnantens anmaning
drejat bi och bergat seglen.
I samma ögonblick som Wilhelm Falk sprang ombord på
kosterbåten, gick, liksom tillfölje af en tillfällig
ouppmärksamhet på rodret, tulljakten öfver stag och,
genom seglens intagning oförmögen att manövrera, dref
den allt längre från »Tärnan», lemnande sålunda sin
befälhafvare i smugglarnes våld.
Jaktlöjtnanten, som ej märkt sitt fartygs besynnerliga
manöver trädde emellertid fram till »Tärnans» ägare
och yttrade med ljudlig röst:
»I Kongl. Maj:ts och Kronans namn lägger jag beslag
på lasten.»
Ett hånlöje lekte kring Stor-Jans mun, då han reste
sig upp och, närmande sig löjtnanten, svarade:
»Och i hämdens namn lägger jag beslag på min dotters
skändlige förförare.»
I första ögonblickets häpnad öfver detta oväntade
svar ryggade Falk ett steg tillbaka, liksom ville han
retirera till sitt fartyg, hvars aflägsnande han nu
först blef varse.
Han var dock, såsom vi nämdt, en kraftfull och
beslutsam man och han återvann derföre snart sin
sjelfbeherrskning.
Han ville fatta den laddade pistol, han bar innanför
sin rock, men, Stor-Jans ena hand omslöt hans arm
såsom ett skrufstäd, och den andra gjorde hvarje
försvar omöjligt genom att beröfva honom hans vapen.
»Släpp min arm, Halvorssen» uppmanade Falk slutligen
den gamla smugglaren. »Ni känner mig för väl för att
ej veta, att det är fåfängt ni söker skrämma mig,
och ni vet hvad det kan kosta er att med våld hindra
mig från att göra min pligt.»
»Tvärtom, herre, det är just er pligt jag vill
tvinga er att uppfylla», svarade Stor-Jan. »Se der»,
fortfor han och visade på Anna, som just nu af Erik
fördes upp på däck, »er brud, som väntar er. Ni ser
er om efter presten. Om det icke är annat, så skall
jag läsa välsignelsen öfver det värdiga brudparet.»
Den ton, hvarmed dessa ord uttalades, kom
jaktlöjtnanten ovilkorligen att rysa. I gubbens
stränga drag och dystra blickar läste han ett hemskt
och oryggligt beslut.
Hvad var det då för dåd den gamle rufvade på? – Det
var den fråga, som Wilhelm Falk gjorde sig sjelf. –
Var det hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0204.html
