Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sångläraren. E. S-dt.
- Sorunda och Sorundaboarne. Utkast af Claës Joh. Ljungström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sångläraren.
Lilla fågel qvittra!
Jag skall ej förbittra
Stunden som du valt och ensligt sjunga vill.
Jag skall tyst här sitta
Lyssna blott och titta,
Lära, om jag kan, din visa utantill.
Fast du ej det vetat,
Mången qväll jag setat
Liksom nu förtjust uti din sångmetod.
Jag dig blef förbunden,
Om du här i lunden
Tog mig till elev och hade tålamod.
Lilla fågel, svara!
Jag skall flitig vara,
Och med håg och med din läraretalang
Snart jag lär mig tonen,
Om vid sånglektionen
Lilla bäcken slår sitt ackompanjemang.
Du min sång skall rätta,
Modet underlätta
Då min bariton vill komma i beknip.
Svårast blir att drilla
Och få ton att trilla
Lätt och gratiöst som din kyp och kip!
Jag mig gläder redan
Att jag framgent sedan
Kan ge klang och lif och naturfriskhet åt
Mina visor näpna.
Då skall verlden häpna
Att jag mig så väl förstår på fåglalåt.
Mina snillealster
Sjungas då från Falster
Hela backen opp mot Ava Saxas sol.
Sjelf kritikens penna
Nödgas då erkänna,
Att det var en hund uppå en basfiol.
Låt all tvekan fara,
Låt oss börja bara:
Ord och afsked innan aftonsolen släcks!
Jag hvar qväll är ledig:
Ha vi saken redig,
Topp! så kommer jag hvar afton klockan sex.
E. S-dt.
*
Sorunda och Sorundaboarne.
Utkast af Claës Joh. Ljungström.
Det var en tid då ännu enkelhet och flärdfrihet
rådde i Svithiod. Man nöjdes med hvad landet
gaf, för så vidt man undantager vikingarnes intägter
under deras härfärder. Husgerådet var enkelt,
maten och drycken tillagades hemma, kläderna voro
gjorda af husets qvinhjon eller ock af de fällar, som
antingen lemnades af husdjuren eller inbringades på
jagten. Skarpt utpräglade voro dragen, som åtskilde
de olika landskapernas befolkning med hänsyn till
seder, bruk, utstyrsel, och samma skiljaktighet ägde
rum äfvenväl i afseende på olika trakter af samma
landskap; dock sammansmälte dessa förhållanden deruti,
att allestädes var det förnöjsamhet med hvad landet
lemnade, och med den lön jorden skänkte åt odlarens
möda, och ingenting var kärare än fädrens land och
fädrens sed.
Andra tider kommo.
Det var först under folkungaregenterna, som Sverige
och dess folk fingo den bekantskap med andra länders
bruk, att man började efterapa dem här hemma. Detta
skedde icke derigenom att nordbon besökte söderns
bebyggare, ty sådane besök voro gjorda under
århundraden förut, utan att man ändrade sed
inom sitt land, ej heller derigenom att sådane
besök understundom voro temmeligen långvariga,
såsom åtskilliga nordboars vistande i det rika
och öfverflödande Miklagård; det skedde derigenom
att sydboarne besökte nordboarne, flyttade hit,
här nedsatte sina bopålar, än som handlande, än som
handtverkare, näringsidkare o. s. v., än som rentaf
snugg-gäster hos de store, hvarigenom Sverige af
nämde slags folk öfversvämmades vid folkungatiden, då
konungarne och furstarne ville efterlikna utlandets
furstar, och landets store blefvo allt större – i
fåfänga och flärd.
Den utländska, då för tiden egentligen tyska
förfiningen, merändels med fysiognomien af en
mindre hederlig menniska, växten af en krympling
och hållningen af en utlefvad, gjorde intrång i
nordbons hem, der den med vanlig nordisk gästfrihet
emottogs, men snart nog gjorde sig till herre, och
med begabberiets och hånets vapen – just de vapen, för
hvars hugg svensken är ömtåligast – utdref enkelheten
i bruk och
belåtenheten med hvad man hade, hvilka voro detta hems
på samma gång käraste hvardagsgäster och trognaste
tjenare.
Föreningen med Danmark – en förening, som kunnat ännu
i dag bära de välsignelserikaste frukter för norden,
om den åsyftat folkens väl, och icke varit ett foster
af den enskilda egennyttan, hvarigenom den gaf af
bröder åt bröder sår, som tre århundraden behöft
läka – denna förening gaf näring och växtkraft åt
det ofvannämda onda sädet, som folkungatiden sått.
Wasatiden kom. Sverige arbetade att åter blifva
Sverige; och arbetet lyckades så till vida, att
det förblef Sverige icke mindre än förut, men föga
mera. Tyska tretioåriga kriget och Svenskarnes
deltagande i detsamma lemnade dock slutligen ett
ypperligt tillfälle för den främmande hydran att åter
qvickna vid och resa sina hufvuden. Den glömde sig ej
heller. Härom vittnar framför allt språket från denna
tiden och allt framgent ända in i sjelfsvåldstiden
– den så kallade frihetstiden – under Fredriks och
Adolf Fredriks dagar, då vi betrakta de dokumenter
som derifrån finnas.
Man glömme icke att språk och skick äro ett
hjonelag! De äro vigde vid hvarandra väl så fast,
som der vigsel skett genom kyrkans åtgärd.
Med tiden efter den förutnämda, och väl till en del
under densamma kom det fransyska skicket. Detta är
mera kändt än att det behöfver omnämnas, och det
ligger oss så nära att vi tydligare se det, än hvar
och en med svenskt sinne skulle kunna önska.
Under sådane förhållanden är det verkligen
öfverraskande och förvånande, att ännu finna här och
der spår af nordiska befolkningens gamla och nästan
ursprungliga skick – att ännu finna i vissa landsändar
bibehålme fädrens bruk och fädrens drägter. Också
måste man medgifva att ett sådant bibehållande är ett
det mest hedrande bevis på fastheten i den svenska
karakteren, på jernet i svenska folkets vilja, på
värman i svenskens hjerta.
Kärleken till fädrens sed är en god gradmätare på
kärleken till fädrens land, der seden häfdats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0210.html
