Svenska Familj-Journalen / Band V, årgång 1866 / 208 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sorunda och Sorundaboarne. Utkast af Claës Joh. Ljungström.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bort den. Hvit är han, men han har ännu mera
slägtskap med snön, ty endast värmen förjagar
honom. Pelsens krage är af det ludnaste skinnet. Till
kyrkan nyttjas både pelsen och den ljusblå rocken,
öfver hvars krage pelskragen då utvikes, medan
vadmalsrocken utgör ytterplagget. På resor spännes
ett stort svart förskinn utanpå denna kostym, och
bibehåller ypperligt värmen, äfvensom förskinnet
hörer till hvardagsdrägten. Qvinnorna hafva tröja
och kjortel, plagg skilda från hvarandra. Tröjan
har små skört baktill och kjortelen är vid och
storveckig. Helgdagskläderna, särdeles kjortlarne,
bestå ofta af siden. Nu skulle man tänka att den
beprisade enkelheten och tarfligheten sålunda är
intet att beprisa. Den är det likväl, ty, till följe
deraf att snitten är städse densamma och att hvad
dyrbart är ytterst väl vårdas, kan en sådan kjortel
med dithörande tröja gå i arf och med heder nyttjas af
dotter efter dotter. Mången sorundaflicka har stått
brud i sin mormors, kanske mormors mors brudklädning,
utan att denna på ett sekel varit vidrörd af sax
eller nål. Männens benklädnader, om de annars så böra
nämnas, då de räcka endast till knäet, äro försedda
med knäspännen. Strumporna äro, så väl männens, som
qvinnornas, färgade, vanligen blå. Skor hos bägge
könen äro prydda med stora spännen, oftast af silfver;
stöflar nyttjas dock numera af karlarne. Som bihang
till denna kostym är om söndagen spanskrörskäppen,
lång som två tredjedelar af karlen.

Sådan är den gamla sorundadrägten.

Sorundaboar.

Att se sorundaynglingarne i ett dansgille, då de sida rockarne
äro aftagne, för vighet och lätthet skull, klädde i
sina höga, röda mössor och öfriga ofvan omförmälda
kostym, svänga omkring med »flicko» (pluralform
i stället för flickorna) gifver en ganska vacker
anblick, och man känner sig förflyttad till den tid,
då det rådde öfver allt en trefnad, öfver hvilken
ingen den moderna förfiningens tyngd hvilade, hvilken
ingen boja af dagens nyhetstvång band; men man ser med
tillfredsställelse huru lefnadslust och sedlighet lika
fullt hålla hvarandra i hand och gå med i dansen.

Att se sorundafolket församladt i kyrkan, männen med
deras allvarsamma anleten omgifna af det långa håret,
som är skildt i pannan, qvinnorna med sina ansigten
nära nog dolda i hufvuddukens dok – alla i drägter
af samma snitt – gör ett
behagligt intryck, hvilket blifver så mycket
behagligare som inträdet i och utgången ur kyrkan
sker med en stillhet och vördnad för helgedomen,
som man icke hvarstädes som helst finner. Under
gudstjensten råder uppmärksamhet och dervid är
en andakt, som förtjenar efterföljd, och som der i
templet utbreder sig som en engels vinge öfver hvarje
dit inträdande, hvilken liksom känner sig af denna
berörd, när han ser denna folkmängd, hvars hela väsen
och skick tyckes tillkännagifva: här äro vi inför Guds
ansigte. Tecknaren af dessa rader var i Sorunda kyrka
en söndag under högsommaren 1854. Det var en solig
dag, strax efter midsommar, ljuset inströmmade genom
kyrkans fönster och utgöt sig med ett eget skimmer i
den gamla helgedomen öfver det sommarhelgdagsklädda
folket
och öfver dess vördnadsbjudande och stilla andakt,
som ännu mera tedde sig derigenom att det var
nattvardsgångsdag. Den silfverhårige kyrkoherden
Danelius predikade; men just som han skulle
läsa dagens evangelium inkom en bonde, som från
sakristian skickade klockaren upp till presten,
hvilken genast meddelade: »elden är lös på Malmen.»
Med ett skick och en hållning, som skulle glädt en
gammal exerciskarl, men för sin värdighet skull i Guds
hus kunde glädja hvilken som helst, som har ett hjerta
med värma och vördnad för religionen, gick ur kyrkan
allt folket, med undantag af dagens nattvardsgäster,
på hvilka jobsposten, till utseendet, icke gjorde
något intryck, men hvilka efter gudstjenstens slut
ilade till olycksstället, der man snart genom väl
vidtagna åtgärder lyckades blifva herre öfver elden.

Sorundaboarne äro ett vackert folk; ljuslätta nordboar
med blå ögon, hög panna och rak näsa. Både männens
och qvinnornas växt är väl proportionerad. Qvinnor
af verklig skönhet äro icke sällsynta, och deras
ansigte närmar sig den grekiska typen. Dybeck har
i sin runa aftecknat en sorundaflicka. En skönare
flicka än den han då på 1840-talet hade till original
– ehuru hans teckning gällde kläderna och icke afsåg
att porträttera – är svårt att finna. Dock var hon
i Sorunda icke ensam i sitt slag. Små händer och små
fötter, fastän dessa sednare gömmas afundsjukt i de
klumpiga skorna, tillhöra sorundaqvinnan, hvars blick
talar om moralisk renhet, och hvars ansigtsfärg har
en behaglig skärhet, som ock

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>