Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besök i Roms Katakomber.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppståndelsen, till ett tecken, att de som hvilade här
hafva öfvervunnit lifvets strider och qval, de
efterlefvande till uppmuntran, att såsom de öfvervinna
och tåligt lida i förhoppning på seger, och liksom
det gamla testamentets händelser i dess sinnebildliga
hänvisning på det nya oftast valdes att uttala det,
som man i bild ännu ej vågade att framställa, så
grep man äfven efter hedniska symboler och syftade
med dem på kristliga idéer. Först småningom inkom
Jesu Kristi gestalt i framställningarnes krets, men
alltid hållen i denna ungdomliga idealitet i hvilken
antiken föredrog att framställa sina gudar, tills
man ändtligen öfvergick till att framställa Kristus
och apostlarne i porträtt och framställde en bestämd
typ derför.
På samma gång som dessa ställen voro egnade åt de
döda, voro de i förföljelsens tider de lefvandes enda
säkra helgedomar. Heliga handlingar, som man fruktade
skulle blifva störda ofvan jord, fullbordades derföre
här, förnämligast döpelsen och nattvarden. Apostelen
Paulus hade ju redan talat om en döpelse öfver de
döda och biskop Felix anbefallde rent ut att hålla
nattvard endast öfver martyrernas grafvar. Äfven
på dessa båda sakramenter häntyda några symboliska
väggbilder i katakomberna, såsom t. ex. Noack uti
arken, till hvilken dufvan flyger, Moses som slår
vatten ur klippan, en man som fångar fiskar, en
hänvisning på döpelsen, och uti framställningen af
fiskaren, som bär brödkorgen på ryggen, af vidundret
i Cana, af Tobias, som stoppar sin hand i fiskens
mun, ja, till och med en afbildning utaf Kristus och
hans lärjungar, huru de sitta till bords och äta,
ett förherrligande af den här firade nattvarden,
hvarpå ännu hänvisa spår efter ett kredensbord uti
väggen och bitar af sönderslagna emaljerade glaskärl.
En stor triumf åstadkoms i Rom då man för någon tid
sedan i S:t Agnes’ katakomb upptäckte en ganska
förstörd bild, som föreställde en qvinnogestalt
med ett barn. Så hade man då ändtligen funnit
katolska kyrkans Palladium, madonnan, och fyratio
blaserade engelsmän läto genom detta faktum beveka
sig, att framför denna bild låta upptaga sig i
den allena saliggörande kyrkans sköte. För öfrigt
är detta ej den enda framställning af Maria, vi
finna henne ofta på en bild, föreställande de tre
visas från österlandet tillbedjande; andra bilder,
som af katolska kyrkan hänvisas på madonnan,
äro åtminstone tvifvelaktiga. Endast då hennes
tillbedjande anbefalldes förekommer hon oftare,
men hon bär i klädningens rika guldbroderi och
helgonglorian omkring hufvudet likväl redan mycket
stämpeln af den sednare byzantinska konsten.
På samma gång som kristendomen, blifven statsreligion,
började att bygga kyrkor och att smycka Apsis och
Basilikas triumfbågar i stället för grafkamrarnes tak,
upphör måleriet i katakomberna liksom deras betydelse
i allmänhet. Det konstnärliga utsirandet af dessa
hvilokamrar öfverflyttades numera på sarkofagerna,
hvars bearbetning i förföljelsens tider för de
större besvärligheterna och faran som den medförde,
var omöjlig. Dessa framställningar äro väsendtligen
desamma som i målningarne, men arbetet visar redan
tecken till konstens förfall och är flyktigt och
groft. Påfallande är det uppsåtliga framstickandet
af lärjungen Petrus på dessa sarkofagbilder; man kan
se att redan detta hierarkiska drag vaknat i kyrkan,
som grundande sig på Petri företräde, ville bevisa
Roms och dess biskops öfvervägande öfver alla andra
biskopar och biskopssäten.
Ända tills femte århundradet har man begrafvit i
katakomberna, och Leo den fjerde var den förste
romerska biskop som lät begrafva sig i S:t
Peterskyrkans portik. Man har väl sedan målat
i katakomberna, men framställningarnes rörande
naivité är förbi; den fint beslöjade symboliken, som
ännu ej vågade att uttrycka det osynliga i synlig
gestalt, förvandlar sig i beherrskande verkliga
händelser. Kyrkans synliga öfverhufvud trädde i
stället för det osynliga; högtidliga, stränga
biskopar och helgongestalter med allvarsamma
ansigten i stället för uppståndelsen och lifvets
sköna sinnebilder, och den gode herdens älskliga
gestalt förvandlas till det medusa-aktiga, gubblika
Kristusanlete, såsom det från den byzantinska tidens
mosaik stint och spöklikt ser på oss.
Den kristliga konsten i sin det gamla och nya
försonande anda gick under, för att åter uppstå såsom
kyrklig konst, sträng
och köttdödande. Vid denna tid erhöllo
katakomberna ej flera invånare, men de hafva
ännu länge förblifvit heliga vallfartsställen.
Ett nytt slägte byggde öfver dem de herrligaste
kyrkor, martyrgrafvens lilla nischhvalf blef
den stolta Basilikans triumfbåge. Blodvittnenas
ben, som med möda undangömdes, för att ej
skymfas, togos nu fram, för att åt gyllene
altaren först förläna värdighet och anseende.
Men småningom blefvo, såsom allt annat, äfven
dessa grafställen glömde; då och då beklagar
sig väl en röst öfver att vördnaden för dem aftoge
och sedan Götherne hade röfvat och bortfört
det värdefulla, som befanns i dem, förföllo
katakomberna mer och mer. De få tillgängliga
resterna förvandlades till fårhus och erbjödo ett
välkommet krypin för Campagnans räfvar och
röfvare. Och om någon gång en undersökning och
ett besök ägde rum i dem, så skedde det endast
för att taga fram martyrers ben, som antingen
införlifvades med en eller annan kyrka eller ock såldes;
en handel, som för kyrkan i århundraden
var af stor fördel.
Först genom påfven Sixtus den femte skedde en mera
vetenskaplig undersökning af dessa ställen och en
mängd personer hafva ända till i våra dagar förvärfvat
sig mer och mindre förtjenst om densamma. Främst står,
i vår tid, Cavaliere de Rossi, president för den af
påfven Pius den nionde tillsatta kommissionen för
kristlig arkäologi, genom hvilken icke allenast
ett stort antal katakomber blifvit upptäckta,
utan äfvenledes de vetenskapliga materialerna, som
der voro förborgade, på det snillrikaste blifvit
uppskattade. Genom honom fastställdes hufvudsakligen
detta, att katakomberna ej voro, som man förr väl
menade, de gamla sandgrafvarne, ur hvilka man hämtade
materialer till stadens byggnader, lika så litet,
som andra trodde, att de voro de hålor, uti hvilka
man lät slafvarne förruttna, och att de, betäckta
med målningar och inskrifter af munkar, hade blifvit
utgifna för de första kristnas grafställen; utan
att de verkligen blifvit anlagde för det ändamål, åt
hvilket de tjenade, nemligen att bilda hviloplatser
åt sådana, som öfvervunnit lifvets strider och
lidanden.
Nästan utanför alla Roms portar träffar man
på dessa katakomber. I forntiden kände man till
fyratio, nu äro några och tjugo bekanta, det var
dock för en stad af så ofantligt omfång som Rom ej
för mycket, att anlägga flera begrafningsställen.
De fabelaktiga berättelser, som förr cirkulerade
om dessa de dödas gator, såsom att de bildade ett
underjordiskt nät, som fortginge under hela Rom
och utsträckte sig ända till Ostia, bekräfta sig
ej; men likväl är deras utvidgning förvånande,
när man betänker den i förhållande korta tiden som
det arbetades på dem och besinnar, att endast
bekännare af en förtryckt troslära begrofvos der.
Den första katakombgrafven härstammar dock, såsom
bevisadt, från året 71, och den sista från år 410.
Nu äro katakomberna tomma; största delen af det som
gör dem så intressanta och märkvärdiga till så väl
målningar som inskrifter, har, för att skyddas
för skada och stöld, aflägsnats och fått en plats
i Laterans rum. Endast de träget forskande lärde
och nyfikna resande beträda ännu dessa stilla gångar,
och liksom förr dödgräfvarne voro sysselsatta med att
här begrafva liken, så äro nu arbetare verksamma,
att från deras ro åter frambringa i dagsljuset de
längesedan förmultnade benen.
Vi lemna dessa nattliga orter, tacksamme emot
den lärde föraren, som lärt oss begripa deras
betydelse och historiska värde, fulla af vördnad
för de hädangångne, vid hvars grafvar vi stått och
i hvilka kristendomens anda uppenbarade sig renare
och mera storartadt än någonsin sednare, och stiga
åter upp till det vederqvickande dagsljuset. Hade
det verkligen blifvit ljusare i församlingen, då
han från dessa ställen uppsteg i dagen och kom till
makt och ära? Hvarifrån kommer den vantron, som,
al herrsklystnad konstligt närd, i dessa framfarna
tider insnärjde sinnena? Uthärdade den från den
underjordiska natten uppstigna kyrkan ej solens ljus,
längtade hon tillbaka till mörkret, eller äro då
ändtligen förtryck och strider oundvikliga för att
skydda de högsta andeliga fördelarne, till och med
religionen för urartning?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
