Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tant Fridas minnesblad. (Forts. fr. sid. 192.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tant Fridas minnesblad.
(Forts. fr. sid. 192.)
"Jo, ser du, liten!" började tant, under det vi gingo
upp och ned i en af parkens skönaste gångar, "sådan
klädning som de rutiga åttkanterna hade jag den
dagen jag tillträdde min första kondition.
Som jag ej ville besvära någon af mina gamla bekanta
med att skaffa mig plats, tog jag mitt parti att
annonsera. Jag hade, efter den tidens begrepp, fått
en vårdad uppfostran och ansåg mig nu böra använda
mina pund.
Efter någon tid fick jag svar; det var i en rik,
borgerlig familj man behöfde mig för yngsta dotterns
uppfostran, en flicka om 11 år. Vilkoren voro
fördelaktiga och stället så långt bort beläget,
att jag kunde hoppas undgåendet af alla upptäckter.
Tant Brite-Sophie, hos hvilken jag sedan mina
föräldrars död uppehållit mig, hade gerna velat
hafva mig qvar, oaktadt sina små tillgångar.
Men hon bodde allt för nära en plats, från hvilken
jag aldrig tyckte mig kunna fly nog långt; alltså
var det med verklig förnöjelse jag såg min
verkningskrets förlagd i en annan del af landet.
På tre mils afstånd från mitt blifvande hem, skulle
min principal skicka skjuts mig till mötes.
Det föreföll mitt unga, litet äfventyrslystna sinne
högst underbart, att så der på eget bevåg flyga ut
i verlden, och långt ifrån att detta ökade min sorg,
lifvades jag af den föreställningen, att midt upp i
verkligheten upplefva helt romantiska tilldragelser,
ty att sådana öfverallt skulle stå mig till buds,
tog jag för gifvet.
Jag hade öfver tretio mils väg att fara ensam
... Tant var förtviflad och påstod att jag icke
hann halfvägs, förr än jag skulle »få se» att jag
var både röfvad och mördad, samt frågade om det var
rätt af en så nära anförvandt, som en systerdotter,
att genom pura egensinnet taga lifvet af en gammal
menniska, som hon.
Men mitt beslut stod fast.
Det fanns på den tiden inga diligenser till resandes
beqvämlighet. Man fick begagna sig af skjuts
och tacka Gud om man icke var fullständig kalops när
man kom till ort och ställe.
Men vid tjugo år ser man icke så mycket på
beqvämligheten. Jag hade dessutom på den tiden då
jag åkte i präktigt ekipage så ofta afundats personer,
skakande på kärra, och tänkt: dem händer det något; de
få upplefva äfventyr, under det jag, om jag än reste
till verldens ända, sitter här i mitt lugna »hus»
och erfar ingenting. O, den som finge byta plats!
Nu skulle då jag också en gång få stiga upp i en
kärra och upplefva äfventyr.
Men till min obeskrifliga förvåning och – förtret,
hade tant i hemlighet kontramanderat skjutsen, och
således inställde sig om morgonen vid min afresa,
i stället för den romantiska efterlängtade kärran, en
himmelshög sufflett med pretention på en viss elegans,
och ett gammalt »hofråd» – en af tants tillbedjare för
femtio år sedan – som skulle utgöra mitt ressällskap
och min hedersvakt under tio långa mil. ...
Ensamt suffletten hade varit nog att göra mig ledsen,
hvad skulle då icke hofrådet ytterligare förmå!
Men hvad ville jag göra?
Glädjen öfver den lyckade listen lyste ur den goda
gummans ögon, och jag hade ej hjerta att grumla
hennes enda fröjd, då jag ju ändå gjorde henne så
många bekymmer.
Jag omfamnade henne af allt hjerta, oaktadt hennes
välsignade hofråd, och klef upp i min bur, dit "rådet"
följde efter, sedan harullsvantarne och kachetten
kommit på och resskärpet blifvit omviradt hans tunna
person.
"Se så, hä, hä, i Guds namn – farväl, ärade fröken
Brite-Sofi! var lugn för lilla nåden, jag skall som
en trogen riddare ledsaga henne!
»Kör nu, Ohlsson, men bara sakta! Den venstra hästen
skenade för elfva år sedan och vållade en medmenniskas
död; det är ett oroande minne, men det manar till
försigtighet ... när Ohlsson ser någon backe,
så håll, för då promenera jag och lilla nåden!
"Jag skall göra mig så liten och tunn som möjligt",
försäkrade han derefter och svepte resfilten
omsorgsfullt om sina skallrande knän, "Hä, hä,
hä! länge sedan mig blef förtrodt så dyrbart pund
som skönhet och gratie ... måtte väl icke genera
lilla nåden?"
"Nej bevars", förklarade jag med en suck, men hvad
jag tänkte "vet Freja och skalden det vet".
Rådet slog sig nu, som en sannskyldig riddare, ut på
att vara intressant. Han talade om sin ungdom, kokett
inblandande en och annan liten triumf, som han vunnit
inom Amors område, och beskref för mig de förtjusande
picknicker, der han varit ledaren – kanske förledaren
– och klandrade nutidens smaklösa dans och klädsel.
"Mon dieu!" utbrast han slutligen i högsta extas, "ni
kan aldrig tro, min nådiga, hvad er ärade tant, fröken
Brite-Sophie, var för en förtjuserska ... o! jag
minnes henne evigt i en gul, gingangs-klädning med
fem garneringar, äkta perlband på en hals som drifvan
och en chevelure, min nådiga, en chevelure som lade
mitt hjerta i bojor ... ah! hon var superb!
Han suckade djupt och bjöd mig sin dosa, fylld med
pastiljer.
"Hofrådet gillar icke nutidens ungdom?" förmodade jag,
för att säga något.
"Egentligen icke, ehuru den har lysande undantag –
en half bugning mot mig förrådde hans mening att
lugna mig – nutidens ungdom har intet lif i sig;
kavaljererna äro inga kavaljerer; de äro tölpar;
handkyssningarne äro ju nästan ur modet, artigheterna
hafva länge varit det ... nej, min nådiga! annat
var det fordom ... ah! ils sons passés, ces jours de
fête!"
Hofrådets haka föll mot bröstet och han sjelf i djupa
funderingar.
"Om herr hofrådet icke anser mig allt för oartig,
började jag efter en stund, skulle jag föreslå att vi
togo oss en liten blund; jag har sofvit föga i natt."
Jag var icke det ringaste sömnig, men hoppades att
han, genom en fortsatt tystnad skulle blifva det.
"Ah, min nådiga! jag ber tusen gånger! var så allt för
god! jag är allt för lycklig att min presence ej
pålägger något gène ... det är en charmant tableau
när oskulden sofver ... då ... då ..." han tystnade
och sökte oroligt pastiljdosan, som fallit ned i ett
af vecken på resfilten.
"Då," inföll jag litet satiriskt, "heter det ju att
"englarne stå vakt" ..."
"Alldeles, min nådiga! så elak Ni är, lilla
skälmunge! Vi hade en gång ordspråkslek öfver det
der hos presidenten Flugvinges ... presidentskan
var oskulden och jag, som då bara var tio år och
enligt presidentens nådiga utsago hade ett anlete
som en cherub, var en af englarne ... det var,
parole d’honneur en gudomlig tableau, jag hade skira
vingar af tant Ursulas gazkjortel, beströdda med
silfverpaljetter, och sträckte så här på ena benet
... ah! den gikten, den fördömda gikten!
»Men jag skall icke längre förhindra er slummer! sof
ljuft, lilla nåden! Om jag också icke kan som
engel vaka öfver er sömn, skall jag göra det som en
riddare." Och med en ceremoniös sittande bugning,
anförtrodde mig min riddare åt Morpheus.
Jag blundade envist och låtsade sofva.
Efter en stund, hvarunder "rådet" genom vagnsfönstret
beundrat den sköna naturen – vi voro i Maj månad –
böjde han sig försigtigt fram för att se om jag
sof, och då han trodde sig förmärka att så var
förhållandet, uppdrog han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0221.html
