Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Fridas minnesblad. (Forts. fr. sid. 192.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att det bör vara kort. Instinkten, eller med andra
ord: min medfödda takt säger mig, att det icke är
comme il faut att behandla en person, som man aflönar,
på samma sätt som en oberoende."
"Men du får medgifva, invände patron fogligt, att
mamsell Berg ändå är en ovanlig person; allt hos
henne antyder något fint: utseende, sätt, språk ..."
"Hvad är det jag hör, Gösta", utropade frun med
största förvåning, "skall du, en ärbar man och far,
göra sådana upptäckter och sedermera fräckt meddela
dem åt din stackars hustru? Tänk att din oblyghet
har inga gränser!"
"Söta min Agatha", genmälte mannen helt förskräckt,
"kan du tro att jag har ögon för andra behag än
dina, så gör du mig mycket orätt. Jag menade bara
att mamsell Berg är ett aktningsvärdt fruntimmer."
"Det är också allt hvad du dervidlag får mena",
inföll frun afgörande. "För resten vill jag tro, att
du icke hade någon afsigt att förolämpa mig genom att
framhålla hennes outredda förtjenster. Nå! du sade
henne väl att du rest 6 mil i dag för att få träffa
häradshöfding S., så att hon icke inbillar sig att
det skedde för hennes skull?"
"Ja, lilla Agatha, jag försäkrar dig att ..."
"Lika mycket! hon skall få höra det ännu en gång i
morgon af mig. Man kan ej nog omsorgsfullt utrota
högmodsfröet hos en beroende ungdom. Mitt första
och sista ord om menniskan är att hon bör hållas på
distans."
"Men jag försäkrar dig, söta Agatha, att det
längesedan är ur modet att behandla sina guvernanter
som pigor."
"Det lär du litet veta. Jag nästan ångrar att vi icke
väntade med den här klenoden tills Haneskölds fått
sin i höst; som de göra, så gör jag."
"Men söta Agatha ... du kunde ändå så fint höra dig
för ..."
"Hör jag mig för, så blir det alltid fint, det kan
du lita på. Det fina hör till min natur."
En djup suck var mannens svar.
"Åh, sucka icke, Gösta", utbrast frun förargad,
"det har du ej skäl till. Hade du förr afslutat dina
pepparstrutsaffärer i staden och köpt egendom på
landet, så hade jag redan innehaft en verldsdams
hela tornyr och icke behöft fråga om någonting;
det är således din egen skull.
Stäng fönstret! nu har den otäcka konvalje-odören
gått ut en smula. Jag vet icke hvem som varit så dum
att sätta hit konvaljer."
Fönstret stängdes.
Der hade jag nu, tack vare slumpen, fått reda på en
hel hop, som jag annars kanske först efter månader
fått erfara och som jag nu kunde använda mig till
nytta.
Icke voro utsigterna för min framtida trefnad ljusa,
det får medgifvas, men det var något inom mig som
hviskade, att den der långa blonda flickan skulle
försköna mitt vistande i detta underbara hus.
Och så blef det äfven.
Ju mer jag lärde känna henne, dess mer förvånades
jag öfver att finna en mensklig varelse sådan som
hon. God, religiös, enkel och qvinlig. Jag var under
tre års tid dagligen tillsammans med henne och tror
säkert att hon var så mycket felfri som en jordisk
varelse kan vara det.
I början förvånades jag öfver att en sådan mor kunde
hafva en sådan dotter, men snart erfor jag – ty Anni,
så hette flickan, blef inom kort min goda vän – att
hon endast var hennes styfmor, en f. d. hökarenka,
som fadern för hennes rikedoms skull förenat sitt
öde med.
Moderns högsta önskan var nu att få vara med
"de förnäma", hvarföre hon med klok omtanke
utvalt Grankulla, hvars grannar voro lika rika på
anor som fattiga på mynt, hvilket patron, på sin
hustrus tillsägelse, alltid tillhandahöll de nobla
låntagarne.
Det värsta är, berättade Anni, att mamma nödvändigt
vill tillvägabringa ett parti mellan mig och unge
Hanesköld, men se, utbrast den unga flickan med en
energi, som jag aldrig kunde tro finnas hos henne: i alla andra fall
vill jag vara en lydig dotter, men i detta – aldrig.
Framtiden skulle en gång pröfva hennes mod.
Det är hennes historia, som är förknippad med den
gulhvita sidenlappen och som det egentligen var
min afsigt att berätta, fast jag var nödsakad att
först gifva dig en idé om den jordmån, deri denna
praktblomma växte och – vissnade.
Jag förbigår helt kort de otaliga obehag, jag genom
fru X:s grofva sinne rönte; de försonades alla genom
hennes engel till dotter.
Först frestades min stolthet svårliga derigenom,
att hon lika litet tog mig med på sina visiter
till de förnäma grannarna, som hon bjöd mig ned då
dessa kommo till henne. Du kan ej ana hvad det vill
säga att vänta timme efter timme på bud, och vänta
förgäfves, för att sedan få soupéen serverad på sina
rum. Detta förhållande räckte dock icke länge, ty,
väl underrättad om det taktlösa häruti, skedde snar
ändring, men nu börjades en annan skärseld, derigenom
att "de förnäma", längesedan uppledsna på patronessans
sällskap, i förtjusningen öfver detta nya afbrott i
deras enformiga kretsar, visade mig mera uppmärksamhet
än patronessan fann förenligt med sitt begrepp om
takt och med den erkänsla de voro skyldiga henne.
Blott föga vågade hon i deras närvaro visa sitt
missnöje, men ensam vorden med mig och Anni flödade
hennes vredes skålar öfver alla bräddar.
Icke tre månader, mycket mindre tre år, hade jag
stannat qvar hos denna menniska, så vida jag icke
med de heligaste vänskapsband varit fästad vid Anni,
som vid blotta tanken på att jag kunde lemna henne,
var nära att upplösas af smärta. Dessutom ansåg jag,
att jag för min lilla elev, som hjertligt älskade mig,
kunde uträtta icke obetydligt godt, och slutligen
var den arme patron allt för lycklig, när han någon
gång vid mammas stora rond – hon var en omsorgsfull
husmoder – kunde stjäla sig till en timmes vänligt
samspråk med mig och sin Anni, barnet af hans första,
varmt älskade maka.
Allt ifrigare arbetade nu patronessan på sin stora
plan: Annis förening med löjtnant Hanesköld, en rå,
förrucklad yngling, som endast för förmögenhetens
skull kunde förmås att ingå förbindelse med en
"sådan familj". Men både han och föräldrarne visste,
att detta var det enda steg, som kunde förebygga så
väl hans som deras ruin.
Det var således i familjerådet beslutadt, att Anni
med eller mot sin vilja skulle blifva friherrinna
Hanesköld.
Men Anni, den arma Anni, älskade varmt en annan:
Tre mil från Grankulla låg en liten gård, Lillnäs,
hvars ägare, en ung dansk, var hennes hjertas
utkorade. Den unge mannen var af god familj, hade
ett ljust hufvud och ett varmt hjerta samt älskade
sin Anni utan alla biafsigter.
Han var icke rik, men välbergad, i följd hvaraf
han hade vågat fria, men – hade fått korgen af
patronessan, som åt sin styfdotter afsatt icke mindre
än 100,000 rdr, med vilkor att hon skulle göra ett
efter moderns sinne passande parti.
Man skulle tyckt att modern kunde väntat tills hennes
egen dotter kunde göra ett dylikt parti, men dels var
hon ej säker – eller rättare: hon visste allt för
väl – att löjtnant Hanesköld ej hade tid att vänta
ännu flera år, och för resten trodde hon det knappast
möjligt att kunna så förfoga öfver sin egen dotter,
som öfver den veka, milda Anni. Lilla Julie hade
minsann sin egen vilja, och den ibland lika kraftig
som mammas egen.
Alltså var det genom styfdottern modern skulle få den
länge med fröjd emotsedda fägnaden att kunna säga:
"min måg, baronen".
Förgäfves anhöllo Anni och hennes älskare, som
om en nåd, att modern måtte återtaga och åt sin
egen dotter skänka de 100,000, bara de fingo ega
hvarandra. Förgäfves ansatte de den svage fadern –
ingenting halp. Anni skulle bli friherrinna, och då,
om ej förr, skulle nog hennes "enfaldiga motvilja
för partiet försvinna."
Modern sade: du skall, dottern svarade mildt, men fast:
jag kan icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
