Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Fridas minnesblad. (Forts. fr. sid. 192.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I detta ögonblick inträdde fadern och presten. Djupt
rörda grupperade vi oss omkring detta sällsamma
brudpar och denna gång försiggick vigselformuläret
utan afbrott.
En öfverjordisk fröjd strålade ur den bleka brudens
ögon och hvad hennes Ernst beträffade, såg man genom
den smärta, han ej mäktade bemästra, att han dock
heldre lemnade sin brud åt dödens kalla famn, än åt
den förhatlige Hanesköld.
Men jag skyndar att nedfälla slöjan öfver denna
sorgliga bild.
Inom ett par timmar hade jorden en engel mindre och
en förtviflad enkling mer.
Anni hade af oss alla tagit ett varmt farväl, men
hennes sista blick, hennes sista leende var för
Ernst.
Aftonsolens darrande skimmer föll på hennes förklarade
anlete, hvaröfver enklingen, efter att länge och
innerligt hafva betraktat det, sakta bredde en flik
af den vidlyftiga brudslöjan, knäböjande derefter i
en varm bön, hvarvid vi andra tysta drogo oss tillbaka
för att ej störa.
Några dagar derefter firades i bröllopshuset en
enkel sorgefest: Annis stoft öfverlemnades åt jorden,
iklädt sin fulla brudskrud.
Allas vår sorg var djup och stor, men fadern var
nästan otröstlig, emedan han beständigt förebrådde
sig att genom sin svaghet hafva vållat hennes död.»
»Nå, styfmodern, tant, blef icke hon förkrossad?»
»Jo, till både kropp och själ. Efter slaganfallet
bibehöll hon alltid en lamhet, som för det mesta
fängslade henne vid soffan, och hennes talförmåga
hade äfven tagit stor skada; då hon yttrade något,
skedde det oredigt och med möda.
Till sitt sinne var hon alldeles förändrad: ingen
häftighet, intet högmod, ingen despotism.
Den långa tid som förgick innan hennes make kunde
förmås att återse och förlåta henne, uthärdade hon
med kristlig ödmjukhet och blef efter denna dag mot
honom en huld, fördragsam maka, som aldrig sjelf
kunde förgäta den sorg hon tillfogat honom.
Med förnämiteterna fortsattes umgänget icke vidare;
hennes åstundan efter höghet tycktes för alltid
försvunnen.
Annis bortgång hade således uträttat mycket godt;
det var som om allt hvad som med henne hade gemenskap,
icke kunde annat.
»Lemnade tant huset strax efter Annis död?»
»Jag kunde det ej, ty Annis testamente till mig var
vården om hennes syster; jag måste lofva att ej lemna
henne förr än hennes uppfostran var fullbordad, och
ett löfte, gifvet till Anni, var heligare än en ed.
Patronessan var dessutom efter den stora omstörtningen
äfven mot mig alldelas förändrad. Hon visade mig all
upptänklig välvilja, och likasom jag ansåg Julie
för Annis testamente, ansåg hon mig för Annis,
och hade ej den aldrig minskade saknaden efter den
bortgångna tärt på mitt sinne, skulle jag funnit mig
lycklig bland dessa menniskor, hvilka alla täflade
om att visa mig tillgifvenhet och att räkna mig för
en medlem af familjen.
Jag stannade således qvar ännu trenne år, under
hvilka Julie utvecklade sig till en älsklig blomma,
som sedermera blef fästad vid en adlig mans hjerta.
Men numera kunde man på hennes moder ej märka att
detta utgjorde något särdeles ämne till fröjd.
Hon skulle fått den aldra obemärktaste yngling lika
gerna, blott hon älskat honom, förklarade patronessan,
som nu skulle kunna hafva sagt: »min måg, baronen»,
men som blott sällan gjorde detta sednare tillägg,
och då utan att dervid fästa någon slags vigt.»
»Men innan tant afslutar historien om den hvita
sidenlappen – ty jag kan nog förstå att denna är
klippt af tyget till Annis brudklädning – måste tant
säga mig några ord om Annis make, den unge dansken;
huru bar han sin sorg – och huru länge bar han den?»
»Derom – jag menar om det sista – kan endast Gud döma;
de första tvänne åren syntes han djupt nedslagen;
men – han var ung och en länge fortsatt sorg gagnar
hvarken den lefvande eller döda; på det tredje året
syntes han åter bland
ungdomen, ja», tillade tant, dröjande, under det en
flyktig rodnad för ett ögonblick purprade hennes kind,
»det sägs till och med att han vid dess slut – det
tredje årets – försökte vinna en annans hjerta ...»
Något inom mig hviskade, att denna »en annan» just
var min egen lilla tant Frida, men jag teg med min
förmodan.
»Nå, hur gick det, tant?» frågade jag.
»Han fick afslag, emedan denna flicka hade ett äldre,
ehuru väl hopplöst tycke, och emedan hon dessutom,
såsom varande en af Annis närmare vänner, för ingen
del ansåg sig kunna ersätta den hädangångna.»
»Tror tant att han då alldeles glömt sin Anni?»
»Nej, barn! det hvarken vill eller kan jag tro; hon
var för ljuf att glömmas; men det tillhör icke en
ung man, som måste lefva och verka, att nära sig af
en idelig sorg och saknad; han måste gripa friskt
in i lifvet och motarbeta den dysterhet, som vill
hämma utvecklingen af hans kraft; och dessutom kan
minnet af en död brud inrymmas bredvid känslan för
en lefvande sådan.»
Så är det, och så måste det vara.
»Men kan man väl älska mer än en gång?»
»Nog kan man det,» sade tant tankfullt och såg bort
mot horisonten, der solen just nu sjönk ned, »men
jag tror att man icke älskar på samma sätt ... vid
20 år älskar man glödande; längre fram sansadt, och
denna sednare kärlek är visst icke att förakta. Den
brukar oftast säga beständighetens lugna behag.»
»Men, stackars lilla barn! historien om den hvita
lappen har bedröfvat dig; du ser helt olycklig ut!»
»Jag ville ändå ej afstått från att höra den, vet
tant. Man påstår att verklig trohet och kärlek äro så
sällsynta; men hos Anni funnos de båda i den skönaste
förening. Man kan säga att hon offrade sitt lif för
dem.»
»Hon gjorde så, och hon gjorde rätt. Hon dog nu
lycklig och nöjd, i stället att lefva i en falsk
ställning inför verlden, och i synd inför Gud, ty
äktenskap utan kärlek och högaktning är synd.»
»Men se! solen har nu redan sjunkit ned; det är
skymning; vi hafva dröjt qvar alldeles för länge. Vi
måste nu skynda oss hem, och om du vill som jag skola
vi ej mera tala om denna sorgliga historia; den har
en gång passerat förbi vår blick – den må nu hvila.»
»Tack för den ändå, goda tant! Jag glömmer ej så snart
den väna Anni; – skall man älska, så skall man älska
som hon.»
Tant log varmt och nickade vänligt åt mig, hvarefter
hon fattade min arm för att börja hemfärden, företrädd
af Moje, som med höga fröjdesprång gaf sin belåtenhet
öfver detta beslut tillkänna.
I dörren till tants bostad stod gamla Marie och
spejade utåt gatan med ängslig min.
»Nå, Gud vare lof!» utbrast hon belåten, då hon fick
se oss; »jag trodde sannerligen att skogsfrun »dårat»
herrskapet der ute i den välsignade gamla parken,
der det minsann icke står riktigt till så här dags
på qvällarne; Gudskelof att herrskapet är hemma igen,
men hurudan gäddan och spenaten är efter denna långa
väntan, det vet icke jag!»
»Och Moje se’n», tillade den trogna själen, halfhögt
talande till sin älskling, hvars lockiga pels hon
smekte, »tycker han det är fason för en stadig ungdom
att vara ute så dags? Bättre hade jag trott honom
om! Fy sej, lille fuling der!»
Gäddan och spenaten voro förträffliga, trots
»den långa väntan», men sömnen blef icke lugn;
Anni i brudskrud, dansken, patronessan, presten och
bröllopsgästerna dansade i brokiga bilder omkring mitt
läger, och när jag andra morgonen slog upp mitt öga,
var det ljusan dager. Efter en brådstörtad toalett
skyndade jag ned till tant Frida, som, leende och
ljus, redan satt vid sitt arbete och helsade mig med
ett vänligt: »God morgon, lilla sjusofverska!»
»Det är min lilla kära tants skull», svarade jag
anklagande; »gårdagens berättelse har spökat i mina
drömmar och gjort mitt hufvud tungt. Om det ej varit
för skams skull, hade jag haft lust att somna till
igen, för att få några stunders riktig ro.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
