Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om uppfostran. X. - Hemsjukan. Rdt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har detta tagit ut sin rätt, så att till och med
intelligentare personligheter af sjelfva det
ärofulla krigaryrket icke räknat för rof att
öfvergifva detta för undervisningsverksamheten.
Från de högre skolornas reformation kom ordningen till
folkskolan. Ur den nya synpunkt, hvarifrån man kommit
att betrakta det menskliga värdet kunde och borde icke
allmogens och de arbetande klassernas barn stanna på
den punkt af okunnighet och mörker, som deras fäder
innehaft. Det stora nivelleringsarbetet måste sträcka
sig äfven till dem. Den menskliga muskelkraften har
fått helt andra uppgifter att lösa än dragarens,
och på det mekaniska enahandats arbetsfält har
handfärdigheten till stor del blifvit utbytt mot
maskinen. En bildad herre- och en rå arbetareklass
kan icke stå tillsamman. Det nya vinet och de gamla
kärlen passa icke för hvarandra. Hög och låg måste
inträda i ett nytt förhållande till hvarandra, och
det är skolan som skall grundlägga och betinga detta.
Under det sålunda jemt växande intresset för
bildningens sak hafva tillika med de allmänna skolorna
privata mångenstädes uppstått under ganska utmärkta
lärares ledning, hvilka fullkomligen motsvara de
anspråk man på de förra äga och stundom blifva
föredragna framför desamma, hvarförutan den
välgörenhet, som utmärker vår tid, synnerligen
tenderar för inrättningar af friskolor för de
obemedlades barn, så att det nu lyckligtvis kan sägas,
att knappast någon behöfver växa upp i okunnighet och
brist på de första, allmänna lärobegreppen, så vida
icke en felande föräldravård eller andra särdeles
ogynnsamma tillfälligheter förorsaka det.
Men jemte denna del af uppfostran – skolbildningen
– gifves en annan för hvilken hemmet måste vara
skolan. Den omtalade kan visserligen dana den
teoretiskt och praktiskt duglige mannen, den verksamme
samhällsmedlemmen, den skicklige embetsmannen, den
företagsamme affärsmannen, o. s. v. men den grund,
hvarpå alla samhälliga och medborgerliga eller med
ett ord, alla menskliga dygder djupast bör hvila,
för att som sådane göra sig gällande, tillhör
det hemmet att lägga. Skolan kan icke blifva en
moralisk uppfostringsanstalt. Lärarne kunna endast
bevaka lärjungarnes uppförande under de timmar de
hafva dem under sina ögon i lärosalen, och belöna
eller anmärka det med hänsyn till iakttagandet af
de der föreskrifna ordningsreglorna. Inga föräldrar
eller målsmän kunna väl begära att ur skolan eller
läroverken återfå en i moraliskt afseende försummad
eller bortskämd son förbättrad? Det skulle i sanning
höra till de oförnuftiga fordringarne och må ingen
smickra sig med att se dem uppfyllda!
Ehuru vi icke tro oss behöfva att mycket orda om den
moraliska uppfostrans vigt, enär, om den än skulle
betviflas bland någon af våra läsare, följderna af
dess misskännande allt för ofta kunna ses, der detta
ägt rum, samt huru de mest utmärkande egenskaper
varit otillräckliga att förskaffa sin ägare hvarken
lycka inom sig sjelf eller aktning bland menniskor,
ja, huru de tvärtom bidragit att snärja honom steg
för steg djupare i de snaror af förvillelser och
brott, från hvilka ingen annan utgång slutligen
funnits än förtviflan eller – döden; så kunna vi
icke underlåta att anföra de iakttagelser i ämnet,
som den tyske läkaren och psykologen H. v. Heinroth
uttalat i ett af sina arbeten. Han säger: »Hvad nu
först beträffar barnaåldern, hvilken sträcker sig
till omkring det femtonde året, kan denna med skäl
kallas naturdrifternas ålder, ty ehuruväl sådane, af
både högre och lägre art, äfven sedermera uppvakna,
hafva de likväl, genom det menskligas öfvervägande
kraft, intet så bestämdt inflytande på lifvet som i
dess första period, hvilken hufvudsakligen är
riktad på det organiska lifvets underhållande
och utbildande genom naturbehofven».
»Alltså visa sig vid denna ålder såsom förherrskande
tillegnings-, närings- och rörelsedriften,
hvilken sednare tidigt öfvergår till lek- med
dess följeslagare härmningslusten, hvilka åtfölja
denna ålder ända till dess öfvergång. Alla dessa
naturdrifter kunna urarta och derigenom grundlägga
och befordra det ondas utveckling hos menniskan,
likväl icke utan den, jemväl tidigt vaknande
viljans medverkan, och lika litet utan gifna yttre
anledningar, hvilka deremot å sin sida taga den väckta
viljan i anspråk.»
»Nu yttrar sig tillegningsdriften hos barnet i
ett åstundande af allt som är det angenämt och
bortvisande af allt som är det oangenämt. Blifver
nu barnet allt för ofta och starkt retadt till
att åstunda och bortvisa, så urartar ifrågavarande
drift till ett begär, som genom viljan vinner en
öfverdrifven makt öfver den blifvande menniskan och
med egenviljan framalstrar egensinne, af hvilkas
förening sedan blifver halsstarrighet. Så slår redan
tidigt egoismen sina rötter i det unga sinnet. Den
unga varelsen vill hafva allt, men intet gifva; han
rycker med begärlighet till sig allt, som faller
honom i smaken, och stöter med lika häftighet bort
hvad som misshagar honom, personer liksom saker,
och så bildar sig i god tid en liten tyrann, hvilken
beherrskar sin omgifning om denna icke är nog stark
att motstå honom. Oftast utgöres denna just af
föräldrarne sjelfva, och kunna de, i de flesta fall,
tillskrifva sig skulden om girighet, herrsklystnad
och öfversitteri inrota sig i deras barns hjertan.»
»Likaså urartar näringsdriften genom onaturlig retning
till kräslighet och frosseri och tager gerna i sitt
följe lockelsen till snatteri, hvarför böjelsen
så mycket lättare uppstår och tager öfverhand om
tillegningsbegäret redan gjort framsteg i sinnet. Till
den olofliga åtkomstlusten sluter sig lögnaktigheten,
hvilken fruktan för upptäckt och straff nödvändigt
måste väcka, befordra och utbilda. Så se vi nu hur
trådarne spinnas till en väfnad af förbrytelser,
hvilka, om än gynnade af omständigheter, som sätta
dem utom lagens åtkomst, dock äro desamma till sin
natur och flyta ur samma källa.»
»Icke nog ännu! Äfven den i leklust utsprungna
rörelsedriften urartade om ej vissa gränser blifva
satta derför, synnerligast om efterhärmningsdriften,
denna leklustens vanliga följeslagare, icke
blifver riktigt ledd. Leklusten som uppväcker
inbillningsgåfvan, lifvar på samma gång
uppfinningsförmågan och förståndet samt bringar
verkställighetsbegäret till handling; hon är alltså en
den mest välgörande naturdrift för den fullständiga
menniskans lifsutveckling, men just derför så
mycket farligare i sitt urartande, isynnerhet om
hon genom härmningsdriftens oriktiga ledning får en
dålig riktning. Leklusten i sig sjelf urartar redan
om den, allt för mycket tillfredsställd, öfvergår
till en allmän håg för gyckel och förströelse,
hvilken då oftast följer menniskan genom hela lifvet
och hvartill motvilja för arbete och ansträngning
gemenligen sällar sig, hvaraf åter uppkommer smaken
för lättjan, hvilken, enligt gammal regel, är en
moder till alla laster.»
»För att återkomma till härmningsdriften, så vilja
vi anmärka, att ingenting är vanligare än att barn,
om de se äldre personer öfverlemna sig åt vrede, hämd,
hårdhet eller våldsamheter mot andra, lätt falla in i
att på lek göra detsamma mot sina likar, för att vid
en framskriden ålder fortsätta det på allvar, hvaraf
vi ofta kunna se de olyckligaste och afskyvärdaste
följder.»
X.
Det är så dystert kring mig; ack, så tungt!
det hvilar något på mitt arma hjerta!
Och detta bröst, som fordom var så lugnt,
nu täres af en bitter, namnlös, smärta.
Det är liksom uti den mörka qväll,
när ingen stjerna ler på himlens pell.
Hvi qvider du, broder? Hvad klagan du sänder
uppåt i den luftiga rymd,
och höjer mot himlen de hopknäppta händer
och blicken, af tårarne skymd!
Njut lifvet, som fordom du njöt det, och friden
skall vända igen i ditt hjerta med tiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
