Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Fridas minnesblad. (forts. fr. sid. 224.) - Om fyrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med denna händelse menar jag icke hennes rika fasters
död, som kort derefter inträffade, och som med ens
förflyttade henne från de fattiga flickornas klass i
de rikas; en sådan tilldragelse tager man lätt nog,
helst då man, som hon, föga eller intet känner denna
gamla slägting; utan jag menar en händelse af helt
annat slag.
Fröken Beldener började i en hast blifva
observerad. Trakten, förut vanlottad på ungkarlar,
började blifva ganska besökt. Gamla majorer och
kaptener fingo nu oförmodadt lust att helsa på sin
gamle, gode vän Beldener, som de i många år uraktlåtit
att taga notis om, och kaptenen fick också i en hast
så många besökande, att det var förunderligt.
Det fanns bland alla dessa en medicine doktor om
femtio år med fördelaktigt yttre och en svada, som,
om möjligt, öfverträffade fröken Angeliques.
Herr doktorn hade just vid det laget rumlat upp sin
egen förmögenhet och var dessutom känd som en sådan
rikskurtisör, spelare och karakterslös person,
att han aldrig skulle lyckats fånga någon hygglig,
förståndig och ung arftagerska.
»Jag vågar kuppen», hade han sagt åt några
dryckesbröder, som på skämt föreslagit fröken
Beldener.
»Men hon är ju så svärmisk och galen», invände dessa,
»att du aldrig står ut, och ful sen, ful som stryk ...»
»Än se’n?» hade den glade doktorn frågat. »Är
det fråga om svärmeri, skola vi svärma i kapp om
planeter och kometer, eterneller och förgät-mig-ej –
så länge förlofningstiden räcker – se’n får hon svärma
ensam. Är hon »galen» – nåväl! hvar fins en större
galenpanna än jag? Att hon är ful är det värsta,
men – jag blundar och friar; se’n blir det hennes tur
att blunda ... åh, det blir gudomligt, jag reser
i morgon.»
Han kom – han såg – han segrade! Inom 14 dagar var
Angelique Beldener hans fästmö.
Hon berättade mig sedermera huru gränslöst hennes ädle
Valentin lidit af verldens onda tungor och gemena
smädelusta; huru han trott på vänskap och blifvit
bedragen alldeles som hon; huru han anförtrott sina
tankar åt papperet – alldeles som hon; huru han svurit
att lefva ogift – alldeles som hon, ända tills åsynen
af henne rubbat hans föresats, likasom hans anblick
rubbat hennes ...
Fröken Angelique var i sjunde himmelen och brydde sig
icke för ett öre om min ringa person, lika litet som
hon brydde sig om de råd och varningar hennes öfriga
vänner gåfvo henne i anledning af hennes val. Sjelfva
hennes annars så älskade faders farhågor förmådde
icke rubba hennes beslut; hon ville och hon skulle
blifva doktorinna.
Så stodo sakerna, då det i närgränsande stad
förbereddes en elegant festbal.
Fröken Angelique hade fått för sig att hon skulle
förhöja dess glans genom sin närvaro, oaktadt
fästmannen, af lätt begripliga skäl, önskade allt
annat.
Men denna gång ville fröken hafva sin vilja fram.
Vi voro äfven med på balen och jag mins så väl då hon,
klädd i en präktig gul sidenklädning, vid hvilkens
ornering äfven jag haft ett finger med i spelet,
struttade in i den lysande balsalen vid fästmannens
arm. En hvit florslångsjal sväfvade som en sky kring
henne; de smala armarne
pryddes af dyrbara armband och hennes hufvud liknade
den underbaraste krokan. Hårfrisören hade här gjort
ett riktigt mästerverk; de långa mörka lockarne kysste
florssjalen, bubbla höjde sig vid bubbla; yppiga
mörkröda törnrosor, mellan hvilka juveler tindrade,
gjorde effekt i det rika håret ... aldrig ännu hade
fröken Beldener uppträdt i en sådan toalett.
Också väckte det nyförlofvade paret allmän uppmärksamhet;
vid deras tåg igenom salen möttes de öfverallt af de
djupaste bugningar, men bakom dem sågs icke för thy
mera än ett spetsigt leende.
Lyckönskningar framsades och emottogos och fröken
Angeliques ögon sväfvade vexelvis mellan fästmannen
och höjden; ju lyckligare hon kände sig, dess mindre
förnedrade hon sina blickar till allas vår moder,
jorden. Men doktorn deremot utstod en riktig pers
vid »vännernas» betydelsefulla miner, och önskade sig
säkert hundra mil derifrån. Jag är fullt öfvertygad
att han tänkte att det skulle dröja något innan
han utsatte sig för en dylik scen. Emellertid måste
erkännas att han försökte så vidt möjligt var att
hålla god min i elakt spel, han pratade mycket och
högljudt och uppbjöd allt för att synas obesvärad.
En hvirflande vals uppspelades. Med en artig bugning
och en undertryckt suck lade doktorn armen om sin
fästmös lif och gaf sig ut i valsens hvimmel. Allas
blickar följde detta märkvärdiga par, näst efter
hvilket dansade en lång premierlöjtnant med stadens
förnämsta skönhet.
Vår doktor stannade efter blott ett hvarf, och fröken
Angelique, rädd om sin präktiga klädning, gled en
smula utom den stående kolonnen midt på golfvet,
hvarvid premierlöjtnanten, som kom i hack och häl
flygande efter, trasslade in sin väldiga epålett i
frökens himmelshöga hufvudbonad ...
Ett »ryck»! och der for löjtnanten af med hela frökens
chevelure hängande på epåletten ... de mörka lockarne
flaxtrade kring armen; rosorna och juvelerna flögo
kring i salen och den präktiga kammen slog ned i
knäet på en gammal enkenåd, som uppgaf ett rop af
förskräckelse.
Men hvad var detta rop emot det som uppgafs af fröken
Angelique, der hon, skallig som en chines, befann sig
midt ibland hundratals åskådare!
Ännu i dag genljuder
det i mina öron; ännu i dag kan jag se hur hon med
båda händerna om det kala hufvudet rusade tvärs igenom
salen under halfqväfda och högljudda skrattsalfvor
af åskådarne och ut i klädrummet, der hon nedföll
afdånad bland kappor, sjalar och galoscher ...
Det blef en uppståndelse! stadens skönhet, som valsade
med premierlöjtnanten hade så när svimmat, hon också,
vid anblicken af den besynnerliga trofé hennes riddare
bar, och som han först med vaktmästarens tillhjelp
kunde blifva qvitt.
Min snälla kaptenska och jag
skyndade ut att se hvart den stackars fröken tagit
vägen, och det lyckades oss, med en beredvillig
jungfrus hjelp, att återkalla henne till lifs,
hvarefter en bahytt påsattes henne och hon begärde att
genast blifva förd hem. Förgäfves sökte vi doktorn;
han stod ingenstädes att finna, och – återfanns
aldrig mer, åtminstone ej af den olyckliga Angelique,
som efter denna vals blef sängliggande sjuk i flera
veckor och tillintetgjord till kropp och själ.
(Forts. sid. 249.)
 |
| Fyrtorn. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
