Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Den grönskande ön.
- Framför Spegeln. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den grönskande ön.
Vid stranden af den brusande forsen låg en stor och
vidsträckt herregård, och vid sidan af herregården
hade en fattig dagakarl slagit upp sina bopålar.
Herremannens palats var skyddadt för solen
af skuggrika ekar och högstammiga almar,
men vid dagakarlens låga koja växte blott ett
enda träd, en vildapel, som gaf ringa skydd
mot solens brännande strålar. Dagakarlen var
dock tacksam för den skugga han fick, och
vildapeln var det käraste han ägde på jorden.
Derute, midt i den hvitfraggiga floden, gent emot herregården,
låg en grönskande ö, hvars like i fägring aldrig någon
skådat. Dit kastade herremannen ofta giriga blickar och harmades
i sitt sinne öfver att han icke kunde lägga ön till sina
besittningar, ty ingen kunde komma dit för den vilda forsen,
som skummade på alla sidor.
Flera gånger hade herremannen försökt bygga en bro
dit öfver, men alltid hade pålarne splittrats likt
svaga rör, innan bron ännu var halffärdig. Förgäfves
hade han åkallat alla onda makter till hjelp; ön var
och förblef oåtkomlig för honom.
En dag gick herremannen förbi den låga kojan och
hörde hur dagakarlen sjöng vid sitt arbete. Då blef
herremannen vred öfver den torftige mannens glada och
förnöjsamma sinne, ty sjelf var han dyster, derför
att han ej kunde lägga den herrliga ön till sina
rikedomar. Herremannen gick fram till dagakarlen och
befallde honom att inom en månad bygga en bro öfver
till ön, om han icke ville blifva drifven från hus
och hem.
»Med Guds hjelp vill jag försöka!» sade dagakarlen och
började släpa stockar från herregårdens skog ned till
stranden, hvarpå han strax lade hand vid arbetet.
Redan hade han fått halfva bron färdig, och
herremannen tänkte med förnöjelse på sin nya
besittning; men då brast den midtersta pålen, och
dagakarlen föll tillika med sitt arbete i forsen.
Herremannen stod på stranden och förbannade arbetaren,
som icke valt en starkare påle att uppbära det hela;
men bäst det var så kom dagakarlen löpande utefter
stranden, till allas stora förvåning, ty ännu hade
ingen blifvit räddad som fallit i forsen.
»Necken förde mig i land», sade dagakarlen, »och han
gaf mig det rådet, att jag skulle offra det käraste
jag äger, ty annars blir det ingen bro af, och gerna
gifver jag ut det käraste jag har för min husbondes
lycka.
Dermed gick dagakarlen hem och fällde vildapeln,
som skyddade hans stuga mot solen, ty det skuggrika
trädet var ju det käraste han ägde, och han högg af
dess lummiga grenar, spetsade det till en påle och
släpade det ned till stranden.
»Lyckas du så blir fjerdedelen af ön din egendom!»
lofvade herremannen och bekräftade sitt löfte med en
dyr ed.
»Med Guds hjelp vill jag försöka!» sade dagakarlen
och lade strax hand vid arbetet. Hunnen till midten af
forsen, der vattnet fradgade i största raseri, satte
han sin vildapel – den motstod de fräsande böljornas
angrepp. Andra hälften af bron blef snart färdig,
ty ju närmare man kom ön, ju lugnare flöt floden.
»Med Guds hjelp har jag lyckats!» jublade dagakarlen,
då han satte foten på den grönskande ön, och med
tacksamt hjerta böjde han knä för att tacka Gud för
hjelpen.
Glädjestrålande och förnöjd gick herremannen öfver
bron, för att taga sin herrliga egendom i besittning,
och då han kom öfver till ön mötte honom dagakarlen
sägande:
»Nådig herre, den belöning ni utlofvat är för stor
för mig. Anvisa mig blott en liten skuggrik plats,
der jag kan få bo i ro mina återstående dagar.»
»Huru kunde du tro att det var mitt allvar, att så
furstligt belöna dig?» svarade herremannen skrattande,
ty han var glad, emedan hans länge närda önskan gått
i fullbordan. »Tacka mig för mitt ädelmod, då jag
låter dig få bo qvar i din gamla stuga.»
»Nådig herre, låt mig åtminstone få medtaga den unga
vildapeln, som växer der vid kullens fot. Jag vill
plantera den invid min koja, i stället för den jag
satte i forsen.»
»Vill du bortföra något af min egendom?» röt
herremannen. »Packa dig genast härifrån och låt mig
aldrig mer få skåda ditt ansigte!»
Dagakarlen gick sorgsen tillbaka öfver bron och då
han såg sin kära vildapel fällde han en smärtans tår,
som föll på den stympade stammen, och tåren frätte
som eld uti trädet. Knappt var dagakarlen kommen på
stranden förr än vildapeln var alldeles uppfrätt,
bron störtade ned med ett förskräckligt dån och
bortfördes af de jublande vågorna.
Men midt i skummet, just der vildapeln stått, höjde
sig Necken och lyftade hotande sin hand mot ön,
och högt öfver forsens vilda dån hördes hans röst:
»Otacksamme! njut nu ensam af din rikedom, ensam till
din sista stund!»
Och till dagakarlen talade Necken, mildt som när
duggregnet faller i vattnet:
»Du, som offrade det käraste du ägde för din busbondes
lycka, gå och tag hans gård i besittning; det blir
din belöning.»
»Långt ringare lott gör mig nöjd», sade dagakarlen
och gick hem till sin låga koja, och se! der den gamla
vildapeln stått stod en annan, högre och skuggrikare
än den andra, kostliga frukter tyngde dess grenar
och högt upp i kronan sjöngo fåglarne:
»Förnöjsamhet är vinning nog.»
*
Framför Spegeln.
I.
Jag är ingen lärd qvinna. Detta faktum må förutskickas,
på samma gång till ursäkt och som en protest. Hvad
jag här nedan ämnar säga, är grundadt på erfarenhet
och samtal med utmärkta läkare. Jag älskar ungdom
och skönhet, är icke okänslig för verldens bifall
och hängifver mig åt modets nycker nästan utan
förbehåll. Mitt toalettbord inrymmer lika mycket
både nyttigt och onyttigt kram, som hvarje annat
fruntimmers. Ja, jag vill till och med erkänna att
jag någon gång kommer naturen ett solgrand (helt
säkert mycket litet) till hjelp. Om jag t. ex. kastar
en blick – dock jag ville ju icke anställa en liten
mönstring i spegeln, utan bland de saker, som befinna
sig framför densamma.
En fin, behaglig doft omgifver mig och jag ser
toalett-flaskor af porslin och matt glas framför
mig. Jag hyser förkärlek för vällukter. Och hvarför
skulle jag blygas derför? Lät icke Carl den store
bestänka väggarne i sitt gemak med välluktande vatten?
Tvättade Napoleon icke dagligen hals och axlar med
eau de cologne? Det är icke mera god ton att parfymera
sig, säger man. Men hvilken person af smak har väl
någonsin »parfymerat» sig! Man förstår väl icke under
detta uttryck den obeskrifligt fina, blott för de
känsligaste luktorganer märkbara doft, den angenäma
fraichen, som qvinnan comme il faut, likt de homeriska
gudinnorna ständigt sprider omkring sig, utan den
maskerade, starkt utpreglade lukt, som kläderna hos
smaklösa och illa uppfostrade personer sprida,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0246.html
