Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tant Fridas minnesblad. (forts. fr. sid. 224.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tant Fridas minnesblad.
(Forts. och slut.)
Kuren var sträng, men ofelbar; fröken afsade sig efter
denna dag på allvar kärlekens fröjder, då hon såg huru
han, hennes »ädle Valentin», fegt öfvergifvit henne
i den stund hon bäst behöft hans hjelp och beviset
på hans trohet.
»Männer, fega, afskyvärda männer!» utropade hon af
fullt hjerta ett par månader efter denna händelse,
då hon en månljus afton satt invid min sida invid
stranden af en liten vik, der hon ofta plägade
sitta och svärma. »Tag mot», fortfor hon, »min ed,
du måne deruppe, tagen mot den, j träd, som sanden
edra mörka skuggor ut åt fältet, att likasom jag
här kastar i djupet denna ring, hans falska gåfva,
jag äfven kastar ifrån mig hvarje tanke på allt
hvad männer heter, all tro på deras så kallade heder
och dygd. Ensam har jag lefvat, ensam vill jag dö –
blott min far skall mitt hjertas skatter tillhöra.»
»O!» utbrast hon lidelsefullt och sammanknäppte
hårdt sina händer, »usla land, der det icke finnes
ett kloster, dit ett såradt hjerta kan taga sin
tillflykt! Klosterportens dån, då den för sista gången
fölle till mellan mig och verlden, skulle vara mig
en himmelsk musik, de enformiga messorna en helande
balsam, de dystra träden i klosterträdgården mina
enda vänner....»
»Men, tyst!» fortfort hon, »jag vet hvad jag vill
göra! hvad hindrar mig att skapa mig ett kloster
af min hittills så verldsliga jungfrubur! ... ja,
ja! jag känner att utförandet af denna tanke skall
skänka mig tröst ...
Jag vill krossa min luta och i dess ställe skaffa
mig en dödskalle; blomsterpallen skall blifva min
bönepall; – radband och vigvatten föraktar jag,
jag är ingen katolik – men de lättfärdiga gardinerna
skall jag rifva ned och ersätta med fina jerngaller;
dok kan jag väl icke bära, men på mitt hufvud kommer
hädanefter aldrig annat än en enkel hvit mössa, och
på min kropp aldrig annat än grå kläder; mitt enda
sällskap skall hädanefter, utom min fader, utgöras af
de fattiga och sjuka; de skola icke skratta åt mig,
men jag skall gråta med dem och åt dem skall jag
offra min förmögenhet ... sålunda skall äfven jag
hafva ett mål för mitt lif och slippa ifrån en verld,
der jag lidit så gränslöst och njutit så föga ...»
»Frida», fortfor hon, fattande min hand, »om du ännu
hyser något intresse för mig, så kalla mig hädanefter
icke mera Angelique! kalla mig syster Lidia, ty lidit
har jag och mitt verldsliga namn vill jag utbyta,
efter det endast medför smärtande minnen ...»
»Är det möjligt, snälla tant, att den tokiga Angelique
utförde denna sin föresats?» frågade jag.
»Nej», sade tant skrattande, »åtminstone icke mer än
till hälften. Hennes fader, baronen, och kaptenskan
öfvertalade henne till åtskilliga eftergifter;
sålunda förblef lutan hel, blomsterpallen icke
bönepall och gardinerna qvar, men deremot gick hon
ständigt sedermera i sådant grått tyg, som den inre
lappen i den gula stjernan, och med den enkla hvita
mössan på hufvudet, hvilken klädde henne vida bättre
än den fordna tornaktiga cheveluren. För de sjuka och
fattiga blef hon verkligen en huld hjelparinna och det
löjliga, som annars förefanns hos henne, försvann
vid sådana tillfällen och gaf rum för det goda
hjertats enkelhet, som hon alltid ägt och ägde. Sitt
verldsliga namn beslöt hon sig för att bibehålla,
men i sällskapslifvet syntes hon aldrig mera.
Öfverhufvud taget blef hon under de 5 år jag vistades
der på orten allt förståndigare och mindre svärmisk
och hennes hederlige fader, till följd deraf, allt
mera lycklig och belåten, välsignande i sitt hjerta
den der festbalen och premierlöjtnantens epålett,
som, genom att taga hvad som icke tillhörde honom,
lät baronen behålla det som af naturen var hans och
som ändå aldrig kunnat lyckliggöra någon annan så
som honom.
Och härmed är historien om den svärmiska fröken
Angelique tillända.»
»Tack, snälla tant! Men det var riktigt synd om den
beskedliga menniskan, att hon genom sitt svärmeri
skulle göra sig löjlig, då det annars fanns så mycket
godt hos henne.»
»Ja visst. Men så sker ofta, då icke en omsorgsfull
uppfostran i tid genom en nyttig verksamhet motarbetar
detta anlag för drömmeri, som stundom finnes hos
barn. Får du någonsin en elev med sådana anlag,
så sysselsätt henne med alla de goda och nyttiga
tidsfördrif du kan hitta på; och har hon dessutom
anlag för fåfänga, kan du ej nog omsorgsfullt och
framför allt med nog stor godhet och klokhet motarbeta
det; skulle du någon gång tröttas och vara nära
att i andlig mening insomna, så låt porträttet af
Angelique Beldener framträda för ditt inre öga och
hålla dig vaken. En fader, sådan som Angeliques –
hvaraf för öfrigt högst få finnas – kan hos sin
dotter fördraga dessa fel och älska henne ändå;
en man deremot gör ingendera delen; han påpekar dem
först vänligt, blir sedan otålig då de icke rättas,
och slutligen topp rasande, samt börjar sjelf svärma –
för en annan, under det verlden med en axelryckning
säger: »det var naturligt att så skulle gå; hon har
sig sjelf att skylla!»
»Tant förskräcker mig! det är icke utan att jag sjelf
har en allra som lillaste böjelse för svärmeri och
– månsken, som onekligen hör ihop. Men jag skall
åtminstone icke hädanefter i onödan speja efter
»sympatiens himmelska tråd», hvarmed fröken Angelique
så ofta strypte just den vänskap hon ville hafva så
lefvande.»
»Håll ord med det, barn lilla», nickade tant, »och
du skall må väl deraf.»
»Om jag tordes fråga tant om en sak?» undrade jag.
»Hvad då, liten?»
»Det är så många stjernor igen på »minnesbladen» och
jag är rädd att ej få höra allas historia; tror ej
tant att det vore möjligt att hinna med ännu en innan
middagen, såvida tant ej känner sig allt för trött?»
»Du lilla toka!» skrattade tant. »Jag tror här finnas
nära hundra stjernor, af hvilka de flestas historia eller
historiett endast för mig kan hafva en smula intresse. Nej, liten!
du får allt nöja dig med de »mera framstående», annars finge
vi sitta här ett halft år, jag berättande, du afhörande, tills
jag fruktar vi somnade så sött från alltsammans. Du skall
komma ihåg att nästan hvarje minnesblad eller stjerna har
två sidor, två historietter. På så sätt har du, om jag ej
missminner mig, redan fått till lifs en sex, sju stycken af det
slaget och trakteras du nu med ett par, tre till, så hafva vi
halftjoget färdigt, och det får vara nog för den här gången.
Du skall veta jag har min lilla berättarhögfärd och vill ej att
du skall blifva alldeles uppledsen.
»Ah, se så, min engel! försäkra ingenting! jag känner
dig bättre än du känner dig sjelf i det fallet, och
har dessutom åtskilligt annat, hvarom jag vill tala
med dig innan du lemnar mig.
»Deremot lofvar jag dig, att då du hitkommer nästa
sommar, för att tillbringa dina ferier hos mig – en
glädje från hvilken jag på inga vilkor vill afstå – du
då, ifall du ännu kommer ihåg mina gamla minnesblad,
skall få titta på ytterligare ett tiotal.»
»Ah, tant», utropade jag glad, »det der skall jag
skrifva upp i min annotationsbok!»
»Ser du, ser du», sade tant med sitt allra
skälmaktigaste leende, »att jag hade rätt: hade
ditt intresse för mina minnesblad varit så stort,
som du sjelf vill tro, hade du icke behöft annotera
mitt löfte om deras ytterligare granskning: du hade
erinrat dig det ändå!»
»Hvad tant är – advocerande», log jag helt förlägen,
»ja, till den grad, att tant advocerat eller
åtminstone glömt bort min fråga, huruvida det blir
ännu ett »stjernfall» innan middagen?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0253.html
