Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sondottern. Af Marie Sophie Schwartz. - Ett ögonblick ännu!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lagerblom steg upp och tog från bordet en kartong,
som han räckte Elma, sägande:
– Af mig får du icke någon grannlåt, utan
något som kan blifva ett stöd då lifvets
vexlingar uppsöka äfven dig. Kommer pröfningens dagar,
så fly till min gåfva.
Elma öppnade kartongen. Den innehöll en bibel
i praktband. Innan hon hann yttra ett ord till
tacksägelse inträdde farfadern. Hon sprang emot honom
och visade den allvarliga gåfvan.
– Jag behöfver icke länge gissa, hvem som är
gifvaren, sade grosshandlaren. Det är Lagerblom.
Jag fruktar nu, bifogade gubben, att min gåfva
kommer att synas dig ringa i jemförelse med denna.
Stielert lemnade henne ett etui, i det han kysste
Elmas panna och välsignade henne såsom det käraste
han ägde.
Elma öppnade etuiet och gaf till ett rop af
glädje och förvåning. Det innehöll ett dyrbart
juvelsgarnityr. Hon bredde ut de kostbara smyckena
på bordet, der hon nedlagt bibeln, och såg på dem,
alldeles förbländad af deras glans.
– Lagerbloms gåfva, sade farfadern, skall lära dig att
med ödmjukhet bära ädelstenarne. De hafva tillhört min
aflidna hustru, och du, mitt barn, skall söka likna
henne i godhet och fromhet. Jag har då gifvit dessa
dyrbara minnen åt en qvinna, som förtjenar att bära
dem. Gubben kysste åter sondotterns panna. Lagerblom
lemnade hastigt rummet.
(Forts.)
I upplyst sal
Den unga modern står,
Till festlig bal
Beprydd med ros i hår,
Med perlors skatt kring ungdomsfriska barmen
Och gyllne smycken kring den runda armen.
Ännu en stund,
Och granna gästers tropp
I praktfull rund
Värdinnans tid tar opp
Och tvungen blir hon att blott verldsdam vara
Och artigt på hvar sockrad grannlåt svara.
Ty börd och namn
Och makens höga kall
I verldens famn
Beständigt fängsla skall
Den rika anden, som sig armast känner
Bland lyx och flärd, bland fester, glans och »vänner».
Och dessa små,
Försynen henne gaf,
Så sällan få
Sin moder veta af,
Ty verlden svartsjuk är om offren sina
Och låter dem i fröjder halft förtvina.
Och derför, se
Ett ögonblick ännu
Vill modern le
Mot sina små som nu!
Vill till sitt varma bröst de kära trycka,
Vill stjäla, ack, en stund af verklig lycka!
Vill glömma bort
Att tvångets band hon bär,
Vill drömma kort
Att endast mor hon är,
Vill älska, bedja, le – och sakna bara
Att ej en qvinna utur hopen vara.
Hur ville då
För dem hon vara allt;
Dem fostra så,
Som Gud en mor befallt,
För dem arbeta, bedja tänka, vaka,
Och, deri säll, all verldens lust försaka ...
Bäst så hon står,
Det knäpper, låsets vred,
Och med en tår
De små hon släpper ned
Och hjertat svider, medan läppens löje
För qvällens gäster ljuger lust och nöje.
Men sorgesam
En mödans dotter hör
Musik och glam
Der hon går utanför
Och tänker huru olikt dock det delas
Och hur i hennes hem det mycket felas.
Ack! tänk ej så!
Mins, när du fristund har,
Hur dina små
Hos dig få dröja qvar;
Hur deras böner du dem sjelf får lära,
Hur de få slumra och dig vakna nära.
Du lycklig är,
Ack, mer än sjelf du vet!
Ej nöd dig tär,
Ej bjuds dig yppighet,
Men praktens son, men fattigdomens dotter,
Blott de ha hårda, fastän skilda lotter.
Ty hjertats kraf
De ej få lyssna till,
Och känslans haf,
Så gerna fryser till,
Men, går det öppet vid den strand de vandra,
Så få de lida dubbelt emot andra.
Var glad, var nöjd,
Var tacksam för din lott!
Se ej åt höjd,
Se ej åt bråddjup blott;
Man svindlar lätt vid det att så man drömmer
Och eget mål och egen väg man glömmer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
