Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Vinodling
- Skagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bilda en vigtig handelsartikel. Man antager
russinskörden i medeltal till 1,400,000 centner;
men drufsjukan har dock på sednare åren häri gjort
en betydlig minskning.
På vinets beskaffenhet inverkar planteringssättet,
marken, klimatet, läget och sjelfva beredningen. De
bästa drufvor planteras på lätt, torr, vulkanisk
mark; kalkhaltigheten deri verkar större eldighet. I
allmänhet är dock vinstocken nöjd med hvilken mark
som helst, men efter dennas godhet blifva drufvorna
mer eller mindre sköna.
Sättet för den fristående vinstockens uppdragning och
beskärning är för vingårdsmannen mycket vigtigt,
icke mindre tukten deraf i spalieren för vinnande
af desertdrufvor. Drufsorterna äro många och för
vinberedning äro följande vigtigast: Riesslingen,
en liten hvit drufva, som lemnar det ädlaste vin med
alldeles egen aroma och som i allmänhet drifves i
Rheingau, vid Nedra Haardtgebirge och vid Main. Dess
saft lemnar det ädlaste Rhenska vin; Röda Traminern
med medelstora gråröda drufvor; Rulandern eller
Röda Klärnern med medelstora dunkelröda drufvor;
Svarta Klärnern eller Burgundern med små, täta,
blåa drufvor; Blåa Arbsten, som i Öfre Baden drifves
särdeles mycket; Färbern eller Tinton, som väl icke
lemnar något godt, men ett särdeles varaktigt och
med vacker färg försedt vin, o. fl. a.
Det torde vara öfverflödigt erinra derom att ett
gynnsamt vinår är glädjefullt och vigtigt för
invånarne i de så kallade
vinländerna; hvem skulle icke gerna i tanken
förflytta sig dit, der ett tusenstämmigt jubel fyller
höstluften, hvarest under gladt skämt de kostbara
drufvorna insamlas och pressas, hvarest natten
upplyses genom de många lusteldar som flamma å de med
vinrankan planterade höjderna, hvarest raketer springa
upp i luften och hvarest slutligen en landtligt glad
musik förenar de skördande till dans? I Frankrike, vid
Rhen, i Schweitz, i Ungern, korteligen öfverallt der
vin odlas, firas vinskördens slut med en sådan fest,
som bildar en glänsande ljuspunkt i de skördandes
mödosamma lif.
I Ungern är vinskörden en nationalfest, ty endast
i sex komitater (höfdingedömen) saknas vinberg, i
de öfriga deremot har hvarje bonde och borgare sitt
vinland eller åtminstone sin lilla vingård. Är det
landtliga arbetet afslutadt, så draga bönder och
stadsboar med qvinnor och barn ut på vinfältet,
för att i dervarande byggningar tillbringa några
veckor, till dess alla drufvor äro afplockade. Då
höras jubelrop af fröjd och glädje, då knalla
gevär och pistoler, då hemtåga glada sällskap med
skördekransar och musik i spetsen, och till och med
tiggaren erhåller sin andel af skörden. Då berömmer
Ungraren sin Tokayer, Tysken sin Ruster och Vallachen
sin Menescher. Lycklig skattar sig den som i Ungern
kan få ett vinland; ty i drufvorna skördar han icke
allenast guld, utan har också bästa lägenheten att
deltaga i den högt firade vinbergningen, till hvilken
åskådare, deltagare och vinhandlare från alla håll,
ja till och med från Ryssland och Polen, infinna sig.
*
Skagen.
Jutlands nordostligaste udde, mellan Vesterhafvet
och Östersjön, den bekanta Skagen, mot hvars
ödsliga sandstränder bägge hafvens böljor bryta
sig med fruktansvärdt våld och årligen förorsaka
talrika seglares undergång, är sannolikt en bland
de ödsligaste, till vemod som mest stämmande
fläckar på jorden. Den smala landtungan mellan
bägge hafven, hvilken alltjemt synes i fara att
öfversköljas af dem eller att undergräfvas af deras
vatten, uppbär visserligen ett högt fyrtorn; men då
dagjemningsstormarne rasa och bränningen slår öfver
den låga stranden, gör seglaren sannolikt klokast
i att af det vänliga ljuset icke låta locka sig
allt för mycket nära till den strand, hvarifrån det
skimrar, emedan denna lätteligen kan blifva hans
undergång. Det ref, som utmed Danmarks hela vestra
kust sträcker sig från Blåvandshuk ända upp till
Skagen och bryter vågornas våldsamhet samt skyddar
landet från de förödelser, för hvilka dess sydvestra
delar oräkneliga gånger varit utsatta genom hafvets
inbrott, utgör nämligen, på samma gång det är ett
skyddsvärn för Jutland, ett hinder för seglatsen
utmed denna ogästvänliga kust och hotar sjömannen med
säker död, då han genom stormar, strömsättning, mist
eller felaktig räkning kommer ur sin kosa och hans
farkost vräkes mot refvet med dess mången gång två-
till tredubbla bankar, mot hvilka den snart kantrar
och slås sönder, medan besättningen omkommer, och
de på land uppvräkta spillrorna af skeppet begagnas
till bränsle eller lemnas qvar som hemska minnen
och varnande tecken af de faror, som hota en hvar,
hvilken djerfves våga sig hit.
Men Skagen har icke blott sin sandrefvel, sina
bränningar och sin fyrbåk; udden har också att uppvisa
en stad, – en by, som Danskarne säga, och närmast
motsvarande det Svenska begreppet om en sådan. Denna
sig så kallande stad, bebodd af fiskare och lotsar,
räknar omkring 1,500 invånare. »Kokett och täck ligger
den», säger M. Goldschmidt, »med många nya, röda tak,
med grön mark bakom och det blåa Kattegatt
framför. Man kan icke annat än tro sina ögon och
vänta sig en nätt, treflig ort; – men man blir
högeligen bedragen. Så snart man kommer in på den
djupa, sandiga väg, som är stadens hufvudgata, ser
man, att de vackra byggnaderna som slugt anbragta
kulisser dölja fiskrarnes modesta bostäder, och utom
dessa upptäcker man der tjärade kojor med gamla,
insjunkna halmtak och med rökhål i stället för
skorstenar». Samma författare beskrifver den nya
kyrkan, – som skall vara »uppförd i samma stil med
Slottskyrkan och Frue Kirke i Köpenhamn», – som den
fulaste byggnad man gerna kan se. Staden Skagen är,
kort sagdt, ett fullkomligt motstycke till de Svenska
systerstäderna Skanör och Falsterbo, med låga kojor,
åtskilda genom högar af drifsand, samt små täppor
med mariga träd, mellan hvilka likväl sanddrifvorna
lägrat sig här och der. Skagens gamla kyrka har helt
och hållet blifvit begrafven i flygsanden, – samma
öde hotar kyrkan i Falsterbo, – och endast tornet
skjuter ännu upp öfver denna. Det gamla tornet tjenar
ännu till sjömärke.
Hela trakten har undergått otaliga förändringar;
fordna skogar hafva blifvit kullkastade, begrafna,
sammanpressade till torf; alltsammans har försvunnit
under hafvets böljor och stigit upp igen; först i
13:de århundradet upptäcktes Skagen på nytt. År 1355,
berättas det, infunno sig vid ett rättarting i Aalborg
elfva de äldsta männen i Vendsyssel, bland dem en
Thorkil Hval, som var hundra år gammal. De vittnade
att en konung i Danmark på en jagt i Vendsyssel
gästade bonden Thorsten Skarpæ, åt hvilken konungen
förlänade den mark och skog som ligger omkring Skagen,
för hans kreatur och vilda hästar. Bonden hade en
herde, som hette Trondkar, och denne var den förste,
som började fiska vid Skagen och byggde ett hus
der. Framdeles nedsatte sig flera derstädes under
Thorsten Skarpæ. Från dessa härleder sig sålunda
staden Skagen, en passande hufvudort för en sådan
omgifning.
Th.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0283.html
