Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gerda eller Styfdottern. (Af Sophie Bolander.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi begagna detta afbrott för att inleda en närmare
bekantskap med familjförhållandet på Svanboholm och
anledningarne till den ovilja som rådde mot de
väntade gästerna. Kammarherren Ehrenstoff hade,
såsom ung och då han ännu blott var en obemedlad,
nyblifven löjtnant, ingått äktenskap med en
flicka, som, täck och behaglig, äfven hade den
ingalunda förkastliga egenskapen att vara enda
arftagerskan till en gammal rik och sjuklig farbror,
som, efter allt menskligt sätt att döma, icke hade
mycket obytt med detta jordiska. Men ungdomens
friska blomma faller lika lätt för dödens lia som
det vissnade och af höstvinden bräckta strået,
och så lades den unga makan i grafven sedan hon
skänkt lifvet åt en dotter. Denna fick namnet
Gerda, efter sin moder, och inträdde vid
den gamle mor-farbroderns kort derefter timade
död i odelad arfsrätt till Svanboholms stora
egendom och hans derutöfver ganska betydliga
förmögenhet. Hennes fader sörjde sin
unga hustru förtvifladt, som det syntes, till
en början, men knappast hade året lupit till
ända och lilla Gerda börjat stappla sina första
fjät på lifvets bana, innan han skänkte henne en
ny mamma till ersättning for den hon förlorat.
Denna gång föll hans val på en utmärkt vacker
men alldeles obemedlad flicka. Han flyttade
nu till Svanboholm, ställde sitt hus på en
praktfull fot, lefde som en rik man på den
egendom han, som sitt barns förmyndare, hade i
sina händer och kände sig lyckligare än någonsin.
Hvad lilla Gerda beträffade, skulle hon haft
mindre att lyckönska sig till sin pappas val,
om hon förstått sin ställning till sin nya
mamma och de ögon hvarmed hon af henne betraktades.
Väl fick hon till en början, i pappas närvaro, sitta
i hennes knä och mottaga några låtsade smekningar,
men sedan de tvänne egna klenoderna, hvilka vi
redan lärt känna, kommit till verlden, fanns det
för henne hvarken rum på knäet eller i hjertat.
Från köld öfvergick styfmoderskänslan nu till hat.
Det var afunden som upptände den branden. Det var
så harmligt att detta stora mått af ägodelar,
som hon så gerna skulle tillönskat sina egna barn,
och hvarpå hela husets existens hade sin grund,
var det lilla barnets tillhörighet. Om fadern
för litet tänkte på framtiden, så gjorde hon det så
mycket mer och förbittrade sig hvarje dag med den
föreställningen, att Gerda en gång skulle göra
sin rätt gällande till det välstånd, hvarvid hon och
den öfriga familjen funno sig så väl. Härigenom blef
den lillas blotta åsyn henne vidrig. Hon måtte
bete sig hur hon ville, var det alltid illa och
ådrog henne tillrättavisningar af det hårdaste slag.
Då detta inträffade i faderns närvaro och han vågade
taga henne i försvar, så hette det: »Du är då alltid
partisk för den flickan och blundar för hennes fel,
men är det frågan om de andra små, så är det
annorlunda. De skola gifva vika, liksom det icke
tillhörde den äldsta och man icke skulle våga fordra
mera vett af henne!» Hon såg med missnöje att fadern
hyste kärlek för detta barn och lät henne dyrt umgälla
hvarje smekning af honom, liksom hade hon röfvat
den från hennes älsklingar. Oupphörligen
klagade hon öfver Gerdas hårda lynne och då fadern
ej fann skäl att instämma deri, intalade hon honom,
att Gerda var nog »intrigant» för att »cachera sig»
i hans närvaro.
En dag då samma ämne förevarit – Gerda hade då fyllt
sina sju år – och kammarherren fördristat sig att, på
det fogligaste, hemställa, huruvida man icke med
litet mera öfverseende skulle kunna förmildra
den öfverklagade hårdheten i hennes karakter,
genmälde hans hustru, under det hon satte näsduken
för sina ögon och nedföll i soffan med en stor geste:
»Jaså, det är jag som skall bära skulden för ditt
barns vanarter och incorrigibla sinnelag? Det är
jag, det förstås! som saknat förmåga att utveckla
hennes älskvärdheter och i verkligheten göra
henne till en sådan engel som hon är i sin
pappas ögon? Men så länge du är nöjd med din älskling
har jag ju ingen orsak att klaga? Jag skall
aldrig mer taga mig friheten att besvära denna
husets prinsessa med någon rättelse, utan låta
henne få regera hur hon behagar och tillhålla
hennes små syskon att villigt göra sig till martyrer
för hennes tyranni. Du kan väl ej mera begära?»
Alla öfriga bemedlingsförsök från kammarherrens sida
stötte lika hårdnackadt emot den dolda klippan som
gömde sig under dylika känslosvall. Slutligen beslöt
kammarherren att skilja Gerda från hemmet och skicka
henne till hans syster, att der uppfostras. Detta
var just hvad kammarherrinnan önskade, och skulle hon
icke tvekat att sjelf tagit initiativet om hon ej
afhållits af fruktan; att derigenom afkasta den slöja,
hvarunder hon ville synas ren i verldens ögon. Hon
skulle nu icke allenast befrias från det förhatliga
barnets åsyn, utan genom detta steg äfven kunna fatta
förhoppningar om ett förlängdt, att ej säga afgörande
sakernas status quo. På hvilka skäl skola vi i det
följande lägga i dagen.
Kammarherrens syster, fröken Margin Ehrenstoff, var
ett ärbart och aktningsvärdt fruntimmer om fyratiofem
år. Hon bodde på en landtegendom, omgifven af den
herrligaste natur, men i en aflägsen och på grannskap
och umgängeslif fattig ort, der hon af ägaren, som
icke sjelf bebodde stället, hyrt hufvudbyggnaden
och betingat sig öfriga för trefnaden på landet
oundgängliga förmåner. Hon lefde af en lifstidsränta,
som blifvit henne tillförsäkrad af en gammal slägting,
den hon vårdat till döddagar och i hvars hus och till
hvars tjenst hon användt sin ungdoms verksamhet och
sin medelålders duglighet och kraft. Hon lefde tyst
och stilla, klädde sig utan prål, offrade ingenting
åt fåfängan, brydde sig föga om moderna för året
och skapade sig inga konstlade behof. Det lilla
öfverskott å hennes inkomster, som genom hennes
sålunda ordnade lefnadssätt uppkom, använde hon med
samvetsgrann noggrannhet till ändamål, som hade mera
värde i hennes ögon. På landet, bland en allmoge,
som ännu befinner sig i vetandets barndom, och har
allting att lära i så väl praktiskt som teoretiskt
afseende, kan en bildad menniska verka mycket,
då hon med varmt hjerta omfattar sina styfsyskons
i den stora jordiska barnkammaren väl. Var det en
sjuk familjfader som saknade bröd åt hustru och
barn, så kom fröken Margin honom till hjelp i hans
nöd och tillskyndade honom läkemedel och föda åt de
hungrande; var det en fattig enka som stod husvill
och utarmad med sina små, så manade hon de bättre
lottade till hjelpsamhet och väckte månget hjerta till
ett förut slumrande deltagande för sina lidande likar;
i synnerhet ifrade hon för det växande slägtets
uppfostran och inrättade en skola för godsets barn,
den hon sjelf öfvervakade och med stora uppoffringar
af både möda och medel tid efter annan utvidgade och
förbättrade, till möjligaste bästa uppfyllande af sitt
ändamål. Mången förundrade sig storligen öfver allt
detta och frågade sig emellan: – Hvad skall det tjena
till? Hvad gagn kan hon hafva af att kasta bort pengar
på andras folk? Hvem tackar henne för det? Hvem gifver
henne något igen om hon skulle behöfva det? Men fröken
Margin lät dem fråga och behöll svaret för sig.
Emellertid hade detta beteende ådragit henne
benämningen: läserska, under hvilket epitet hennes
goda svägerska föreställde sig ett grått missmod,
ett gudsnådeligt förakt för verlden och en fanatisk
stränghet mot dess nöjen och förlustelser. Det var i
tanka, att dessa egenskaper skulle, genom uppfostrans
och vanans makt, öfvergå på Gerda, som hon grundade
det hopp, hvarom vi talat. Det stackars barnet skulle
blifva misslyckadt för verlden och afskräckande för
det manliga slägtet, hvadan det skulle för allan
tid qvarstanna i det omyndighetstillstånd, som var
så förmånligt för den öfriga familjens välfärd. Som
Gerda icke var något vackert barn, var detta så
mycket troligare, och vann ytterligare stöd genom det
otillgängliga och skygga väsende hon visade under
sina besök i hemmet. Detta blef med hvarje år allt
mera märkbart och slutligen kunde hon icke dölja sin
glädje, då tiden för hennes hemresa nalkades. Hennes
styfmoder, som deröfver fröjdades, låtsade dock en
stor ömhet mot henne under dessa visiter och uppmanade
sina kära döttrar att iakttaga allt »undseende och
fördragsamhet för hennes besynnerligheter». När
Gerda blef vid den ålder, att smickret för henne
kunde hafva någon retelse, berömde kammarherrinnan,
med stor känslosamhet, hennes klokhet och förstånd,
samt fogsamheten af hennes karakter, önskande att
hennes systrar måtte taga henne till föresyn i dessa
stycken. Också fann hon allting i hennes klädsel och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
