Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om musiken och några af dess förnämsta mästare - Jäders bruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
instrumentalackompagnemanget äfven hafva varit, om ej
emellanåt med inblandning af en och annan qvart eller
qvint, ty terzen och sexten kände man då icke och
ännu mindre octaven. För att minska enformigheten
infördes redan under Samuel vexelsången, hvilken
af David flitigt användes, äfvensom pauserna mellan
psalmstroferna fylldes genom ett slags mellanspel,
som utfördes på silfvertrumpeterna, hvars antal vid
gudstjensten ej fick vara mindre än tvänne, men ej
heller öfverstiga etthundratjugo.
Hebreernas musik uppnådde under David och Salomon
sin högsta höjd, hvarefter den, sedan Judeen blef
underkufvadt af Romarne, allt mer och mer aftynade
tills den slutligen, med Jerusalems förstörelse
förlorade hela sin nationela prägel.
Grekerna som från Egypten hämtade sin bildning
och verldsvishet, tillegnade sig äfven deras
musik. Bland Greklands märkligare musikteoretici
var Pythagoras (500 år f. K.), som uppfann tonernas
matematiska förhållande till hvarandra och bestämde
intervallerna. Grekernas tonsystem hade endast ett
omfång af två oktaver, och sträckte sig från stora
a till ettstrukna a. Deras tonskrift hade ej någon
likhet med vår notskrift, utan bestod af bokstäfver,
särskilda ej allenast för hvarje ton inom de båda
oktaverna, utan äfven i de olika tonarterna, samt
dertill för sång och instrumenter. Härigenom uppkom
icke mindre än 990 särskilda tontecken, hvilka
fordrade en oändlig omvexling af bokstäfvernas
användande, så att de än ställdes rätt, än upp- och
nedvända, än lutande åt den ena eller andra sidan,
än stympade, o. s. v. Denna tonskrift bibehöll sig
ända in i de första kristna seklerna, och afskaffades
först i slutet af det sjette, af påfven Gregorius I.
Med en sådan tonskrift är det naturligt att
Grekerna icke hade någon flerstämmig, harmonisk
musik. Oktavgångarne voro dock sjelfskrifna i anseende
till rösternas och instrumenternas olika omfång,
djuphet och höjd; troligt är, att de stundom använde
qvart- och qvintföljder liksom någon gång terzer. Men
något verkligt ackordsystem ägde de icke. Lika litet
fanns ett efter vårt begrepp ordnadt taktsystem,
utan rättade sig sången i det afseendet efter den
poetiska metern.
Grekerna voro de första som sökte förmäla tonkonsten
med skådespelet. Den förnämsta af deras fester
firades till vingudens (Dionysos) ära, hvarvid
de berömda dithyramberna, som af kören utfördes,
voro af mytiskt innehåll. Men under mellanpauserna
förekommo många skämtsamma episoder. Dessa dithyramber
med sina komiska inblandningar föranledde omsider den
grekiska tragedien. Thesbis var den som upptäckte ett
dramatiskt element i dessa fester och beslöt anställa
ett försök för skådebanan. På en träteater i Athen
(535 år f. K.) uppförde han sin Alceste, och dermed
var början gjord till den grekiska tragedien.
Vid deras folkfester – de olympiska och pytiska spelen
med flera – begagnades musiken till högtidlighetens
upphöjande. Den fick ej heller fattas i glada
samqväm. Det var nämligen i allmänt bruk hos grekerna
att efter festliga måltider, sedan man sjungit
lofsånger till gudarne och det gemensamma sällskapet,
uppstämma de så kallade bacchanalerna,
hvarvid hvar och en af de särskilda gästerna sjöng en
strof, hållande i handen en lager- eller myrtenqvist,
hvilken sålunda vandrade laget omkring. Dessa sånger
kallades Skolier och voro stundom af allvarsam och
moralisk karakter, men än oftare af satirisk och
humoristisk. Vanligtvis besjöngs vid första bägaren
helsan, vid den andra vänskapen och kärleken och
vid den tredje sömnen. En fjerde ansågs tyda på
omåttligheten. I Athens bättre tider njöts alltså
vinet med måtta och var vanligtvis uppblandadt med
vatten. Den sjungande var bekransad med blommor och
en krans prydde den fyllda bägaren.
Hos romarne gjorde icke musiken några stora
framsteg. Deras krigiska anda var icke gynnande för
konstens lif. Dock saknades icke anstalter
till musikens befrämjande. Servius Tullius
(578 f. Kr.), hvilken, som bekant är, indelade
romerska folket i centurier, lät tvänne utgöras
af trumpetare, hornister och instrumentalmusici
för öfrigt. Flöjten (tibia) var
ett hos romarne mycket användt instrument.
Vid likbegängelser skulle tio flöjtister åtfölja
klagosångarne, hvilka åter voro förpligtade att för
folket utbasuna den dödes berömmelse.
De religiösa högtidligheterna försiggingo
aldrig utan musik, hvarvid flöjtisterna
åtnjöto ett framstående anseende och hade rättighet
att vid offerfesterna bespisas i templet. Då detta
privilegium en gång förvägrades dem, lemnade de samt
och synnerligen Rom och drogo sig till Tibur,
hvarifrån de icke kunde förmås att återvända
innan de återfingo sitt förlorade privilegium.
Sedan romarne underkufvat Grekland ernådde deras
musik sin högsta blomstring, men antog också
grekisk karakter. Teatrarne ökade sig och
musiken blef dervid allt mera betydande.
Under de romerska kejsarne tillvann den sig ett stort
hägn. Nero var framfor alla en ifrig vän
af denna konst. Han inrättade många anstalter
till hennes befrämjande, församlade i Rom en
tonkonstnärspersonal af flera tusende musikanter,
belönade dem med oerhörd frikostighet och anskaffade
en betydlig samling af de dyrbaraste instrumenter.
Han utmärkte sig sjelf som virtuos på harpa och
lyra och var angelägen att gälla för en sångare af
första ordningen. Han uppträdde på teatrarne, för
att låta offentligen höra sig, vid hvilka tillfällen
han lät postera soldater, för att gifva akt på
entusiasmen hos åhörarne och befordra dem till
straff, hos hvilka den ej befanns nog liflig.
Sålunda tillvann han sig högsta priset vid sina
föreställningar på teatern i Neapel, hvarpå han med en
talrik konstnärssvit genomtågade hela Grekland,
der man öfverallt, af fruktan för tyrannen,
tillerkände honom det äskade konstnärspriset. I Rom
införde han musikaliska täflingar, som efter honom
kallades Nereoner.
Dessa bibehöllo sig dock icke efter hans död (105
eft. Kr.), emedan folket så hatade hans minne,
att de upphäfde hans konstanstalter, förstörde hans
utomordentligt rika instrumentsamling och förjagade
från Rom 5000 af hans musici. Detta i förening med de
oupphörliga oroligheterna som skakade romerska riket
gaf dödsstöten åt den musikaliska konsten derinom,
hvilken sedermera först med kristendomens införande
vaknade till lif på nytt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
