Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teatrarne i Kina - Gripsholms fångtorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
månghundraåriga stelnandet af ett i hela sitt väsende
förstenadt folk och derföre tillhöra det kinesiska
dramats ämnen nästan alltid den gråa forntiden. Att
uti dessa någon konstfulländning ej äger rum är
ju klart, deremot fängsla de ofta genom naivité,
flytande dialog, känslolifvets fina skildringar
och poetisk diktion. Qvinnoroller gifves alltid
af ynglingar. Dekoration och allt som för sinnenas
förvillande är så nödvändigt på teatern, anser kinesen
för öfverflödigt.
Det är karakteristiskt huru skådespelarne i det
himmelska riket veta att ersätta denna brist. Får
till exempel en general order att företaga ett
fälttåg till en aflägsen provins, så tager han
en bambukäpp mellan fötterna, svänger piskan och
galopperar några hvarf omkring, på samma gång under
ackompagnemang af musik afsjungande en aria, hvars
ord ingen kan förstå för instrumenternas förfärliga
oljud. Härefter stannar han, stiger utaf käppen,
förkunnar uti ett recitativ, att han anländt till
sin bestämmelseort och gifver befallning att storma
en med murar befästad stad. Muren består af soldater,
som ligga öfver hvarandra. Nu visar sig en fiendtlig
härold. Då publiken alltid underrättas om hvem den
uppträdande aktören är, så presenterar härolden sig
såsom Song-Tsu, andre sonen af Tsi-Bu, född i Kol-su,
der hans far varit bagare och dödt
vid sextio års ålder. Sedan publiken erhållit alla
möjliga upplysningar om häroldens öde och familj,
vänder denne sig till generalen och pjesen fortgår.
Staden öfverlemnas utan blodsutgjutelse och muren
skiljer sig. Nu uppträder generalen såsom ståthållare
och öfverdomare. En sofvande man har af sin hustru
blifvit ihjälslagen med en yxa, men icke förty
inträder den mördade med ett förskräckligt blödande
hufvudsår i domaresalen och begråter, utan att bekymra
sig om den församlade rätten samt vänd mot publiken,
sitt sorgliga öde; derefter lägger han sig ned och dör
för andra gången. Öfverdomaren låter hämta mörderskan
och dömer henne att flås lefvande. Detta sker i rummet
bredvid, och efter verkställandet deraf inträder åter
den bestraffade, utan någon vidare beklädnad och för
att antyda den felande huden, blodröd påstruken,
och sjunger en aria som varar en half timme, för
att uppväcka någon med henne i förbindelse stående
ond andes medlidande. Hela historien slutar dermed,
att den dödade åter kommer till lif, att det växer
en ny hud på hustrun och att båda försonade gå hem. –
Man finner härutaf att ej blott i europeiska dramer
emellanåt förekomma osannolikheter, utan att sådana
ibland äfven förefinnas annorstädes.
Känner du borgen, den kungliga höga . . .
Griparnes borg, ifrån hänsvunnen tid?
Ståtlig han står inför vandrarens öga,
Prunkar, men hviskar om brott och om strid.
Flyende sekler ej minnena lulla
In uti glömska. Fast Mälarn ses rulla
Tätt intill slottet sitt vågtäcke blå
Tvås ej de manande fläckar, ändå.
Känner du tornet, det mörka och dystra
Fängelsetornet, med anden uti?
Parkens Dryader, som lätta och ystra
Hoppa den väldiga muren förbi,
Stanna i loppet och draga sig skygga
In i de åldriga träden, der trygga
Ifrån den gungande, lummiga topp
De kasta undrande blickar dit opp.
Tänk uppå fången, som dvaldes derinne,
Konungafången, så smärt och så hög.
Tänk hur ett rysligt, bloddrypande minne
Jemt i hans fotspår kring väggarne smög.
Väggar! nej, inskränkt och naken var muren.
Blott ifrån torngluggen såg han naturen,
Der hon i högsommarns rikliga prakt
Blomprydda manteln kring ängarne lagt.
Tänk hur den arme, vid gallret der oppe,
Qvaldes af längtan, lik nyfångad falk.
Tömde han icke – jo, droppe för droppe,
Sorgens och lidandets bräddfulla kalk.
Tänk hur hans maka, den trogna, den unga,
Gick der i lunden, med steg, ack, så tunga!
Sände den tårfulla blicken dit opp.
Borta var allt . . . hennes fröjd, hennes hopp.
Månne han ser henne? – Nej, sådan tjusning
Är ej beskärd åt en fånge i cell.
Ensam han klagar vid morgonens ljusning,
Ensam han suckar i skymmande qväll.
Vintern, med nattliga skuggor i spåren,
Lemnar sitt rum åt den leende våren . . .
Fången i tornet dock får ingen tröst:
Qvittrande fåglar blott höra hans röst.
»O, det är skönt, det är herrligt derute,
Grönska och vestan och strålar och doft.
O, att der borta i lunden jag sute,
Blickande fri emot himmelens loft!
Och med min darrande arm omkring henne
Kysste dess högröda mun, då vi tvänne
Jollrade sakta om kärlek och tro
Och om en verld, der ej sorgerna bo.
O, att jag, långt från den syndfulla jorden,
Finge, med hennes, den älskades hand
Sluten i min – blott en qvällskugga vorden –
Ila till fridens förlofvade land!
Simmande sky, vid mitt jerngaller stanna.
Svalka, o, svalka min brännheta panna!
Morgonens ljufva, balsamiska vind,
Rör med din vinge min aftärda kind.»
Så han ju svärmade stundom, den arme.
Ack, men med sansen kom smärtan igen.
Åter en morgon! – o, Gud sig förbarme!
Åter en qväll och – i bojorna än!
Broder på tronen, säg, kan du ej röras?
Kan till ditt hjerta min klagan ej föras?
O, hvem beveker en hjertlös barbar?
Rödskäggig Johan en niding ju var.
Åldriga torn med de smärtsamma minnen,
Höj du din spira mot himlen, den blå.
Tala, som alltid, till vandrarens sinnen,
Om en martyr – ty det var han, ändå.
Och fast bland bilder mångtusende andra
Blicka på oss, när i slottet vi vandra,
Minnas vi mest att vi varit dit opp
Och se tillbaka till fångtornets topp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
