Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gerda eller Styfdottern. Af Sophie Bolander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den sednare äfven börjat finna sin lust och nöje,
blef hon, som vanligt, vid dåligt humör. Magda som
hellre skulle velat stanna inne, vid pianot, för
att inöfva några romanser, med hvilka hon ämnade
förtjusa husets gäster, som efter Gerdas afresa
skulle anlända, och bland hvilka en viss grefve
Kronspets äfven befann sig, var ej heller vid något
älskvärdt lynne, hvadan promenaden började under
ganska otrefliga auspicier. Ingendera af systrarna
kunde öppna sin mun utan att genast falla i tonen af
detta olycksaliga gnabb, hvarpå vi gifvit läsaren
allt för många profstycken, för att vi här skulle
behöfva förnya dem, och hvilket var föga angenämare
att höra än det skrälligaste positiv som någonsin
vridits af en dagdrifvares hand. Lyckligtvis hade de
icke gått långt då de mötte Ernst, som kom från sina
arbetare. Vid hans åsyn steg qvicksilfret betydligt
på Magdas lynnes termometer, och med en af sina
effektfullaste ögonhvälfningar frågade hon om han
icke tänkte vända om och göra dem sällskap?
»Om damerna tillåta, så som jag ser ut, i min
arbetskostym, dammig och oputsad?» svarade han med
en blick på Gerda.
»Det vill på ögonspråket säga: Om Gerda tillåter?»
anmärkte Magda.
»Jaså, fröken Magda är så långt kommen i språkstudium?
Det är dock ganska mycket vid så unga år», genmälde
Ernst.
Magda kände sig några ögonblick slagen, men hon repade
snart mod och svarade: »Då man icke talar det finare
än ni, skulle man vara blind för att icke märka det.»
»Det vill säga att ni också studerat det till dess
finaste delar. Aj, aj, fröken Magda! Kom i håg att
unga studerade damer hafva respekt med sig!»
Under det Magda och Ernst så gnabbades tog Agnes
Gerda under armen och sade: »Kom! Låt dem gräla bäst
de vilja! Vi gå för oss!» Och härmed började hon
påskynda deras gång.
»Inga separatiska anslag, fröken Agnes!» ropade
Ernst efter dem. »Vi vilja hålla ihop som en enig
förbundsmakt!» Och med dessa ord skyndade han fram
till henne och Gerda, lemnande Magda efter sig.
Detta var något för mycket för henne att
utstå! Oaktadt värdigheten af sitt erhållna uppdrag
och den roll hon hittills så väl underhållit, var
hon nära att duka under för harmen öfver sin kränkta
egenkärlek, då händelsen eller ingifvelsen gaf en
gynnande vändning åt sättet att hämnas den. Hon uppgaf
ett rop, tvärstannade och vacklade.
»Hvad står på?» frågade Ernst och vände tillbaka.
»Jag har vrickat min fot och kommer icke från
stället. Men lemna icke ert angenäma sällskap för
min skull. Det vore en allt för stor uppoffring!»
sade Magda med en bitterhet, som synbarligen mera
kom från lynnet än smärtan.
Icke att Magda älskade Ernst eller skulle med honom
velat ingå en förbindelse, som hade en ömsesidig
kärlek till grund eller en äktenskaplig förening
till mål – dertill hade hon för höga anspråk – men
hon var vacker och hade skönhetens ärelystnad
– att fånga tillbedjare. – Söta mamma hade
så hos henne inplantat begreppet om ytlighetens
gällande företräden och oemotståndliga makt, att hon
trodde männerna deremot vapenlösa och sig kallad att
beherrska hvem hon behagade. Ej underligt då om
ett motstånd var ett svårt nederlag att bära.
Emellertid hade Gerda med Agnes vändt tillbaka det
korta stycket af deras försprång. »Hvad skulle du med
att göra? Du kunde stannat hemma, som jag bad dig,
så hade detta icke händt dig», anmärkte Agnes.
»Du är dig alltid lik. Om jag sloge ihjäl mig, tyckte
du visst det vore mycket roligt. Men du kan säga hvad
du behagar, jag bryr mig icke om det.»
»Då kan jag också få säga, att det är icke så farligt
som du jemrar dig till, ty en otåligare menniska
finnes icke på jorden. Om en mygga sticker dig,
skriker du som om en skorpion stunge dig, och vore
det midt i natten, skulle Fina upp och tvätta dig
med ättika och mjölkvassla och eau de cologne och
Gud vet hvad.»
Gerda hviskade några ord till Agnes, som derpå
tystnade. »Om du orkade gå till nästa stuga, skulle
vi bada din fot med kallt vatten», sade hon derpå
till Magda.
»Låt mig vara!» svarade denna, och lutade sig mot
Ernst, som bjudit henne sin arm.
I detsamma kom en fattig gumma gående med tillhjelp
af krycka. Henne ropade Agnes an, med begäran att hon
skulle gå fram till Svanboholm och säga till, att man
kom »med stora vagnen» för att hämta fröken Magda,
som vrickat sig i foten så att hon icke förmådde röra
sig ur stället.
»Jo det vore rätt hyggligt, för att skrämma ihjäl
mamma! Agnes lär då aldrig att tänka sig för.«
»Kan jag tjena herrskapet, så gerna det! Men som
det synes kan jag icke komma fort med min krycka»,
sade den fattiga gumman, hvars utseende bar prägeln
af utståndna lidanden och närvarande nöd.
»Nej, visst icke», svarade Magda kallt, men Gerda
smög några silfvermynt i hennes hand.
»Åh, du min söte herre Jemini! Skall jag få detta?»
utbrast gumman helt betagen af öfverraskning och
förvåning. »Aldrig har jag varit så lyckligt ute
i alla mina dagar! Men det var mig visst icke allt
ämnadt?»
»Jo visst! Men tala ej mera derom!» sade Gerda,
nästan litet förlägen.
»Skulle jag icke tala om det! Jo så länge jag lefver
ska’ jag tala om ’et. Detta är väl den nya fröken,
som är hemkommen, och som di säger rår om hela
stället och ska’ bli’ regerande der när hon får sig
en man? Lycklig den som då lefver! Men, Gud ske lof,
nu behöfver jag icke gå svulten på mången god dag!»
»Ni svälter då verkligen?» frågade Gerda, rörd af
medlidande.
»När man är gammal och icke orkar arbeta, bli smulorna
knappa, Så länge gubben min lefde hade vi vårt dagliga
bröd jemt, om än knappt. Han var torpare på herregården
och kunde föda både ko och häst på torpet. Men så
dog han, och efter han varit på stället i tjugo år,
så lät nådi’ kammarherren efter hans död mig få en
liten stuga i skogen. Det var nog så beskedligt af
honom, men se, det ger ingenting i grytan.»
»Och hvarför har ni ej gått fram till herregården
och klagat er nöd?» frågade Agnes.
»Det har jag väl också försökt, men der har den
fattige ingen hjelp att vänta.»
»Det är bara prat!» sade Magda. »Sådant folk är
aldrig att sätta tro till. De göra sig så ömkliga,
för att väcka medlidande och blifva aldrig nöjda,
med hvad de få.»
»Fröken der», inföll Agnes och visade på Magda, »är
mycket god af sig. Hon stickar ett par strumpor till
de fattiga, och om ni bara lefver tills de blifva
färdiga, så får ni säkert något med af dem.»
Gumman stirrade på henne, derpå sade hon: »Ni gör
också narr af en stackars usling.»
»Nej, nej!» motsade henne Agnes och klappade henne
vänligt på axeln. »Om ni kommer hem i morgon dag,
skall jag säga till hushållerskan att ni får mat,
icke allenast för den dagen, utan så det räcker till
en annan också, var säker på det!»
Blidkad och muntrad af dessa ord, utbredde sig gumman
i tusende tacksägelser och välsignelser, hvarunder
hon aflägsnade sig, för att fortsätta sin ensamma
vandring.
Vid Ernsts arm lyckades Magda rätt bra i försöket att
förflytta sig och, förgätande att vidare beklaga sig,
tillryggalade hon hemvägen lika raskt som Gerda och
Agnes, oaktadt den sistnämda gång efter annan gjorde
försök att komma henne i förväg.
Emellertid närmade sig tiden för Gerdas hemresa allt
mer, utan att Ernst kommit lösningen på spåren af
den hemlighet han föresatt sig att utforska, då han
en dag påträffade Agnes i trädgården, stående under
ett lågt växande bigarråträd, hvars slokande blad
beskuggade de yppigaste klasar af fullmogna bär,
dem hon blott behöfde uträcka handen för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
