Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Gerda eller Styfdottern. Af Sophie Bolander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gerda eller Styfdottern.
Af Sophie Bolander.
(Forts. och slut).
6.
Trenne dagar härefter var huset fullt af
främmande. Flera af de väntade resande hade anländt,
och grannarne, som under den »läsaraktiga och
folkskygga flickans» vistande på stället inställt sina
besök, troppade till, dag efter dag. I början trodde
de sig böra bemöta Gerda med detta miskundsamma
öfverseende, som öfverlägsenheten skänker sådana
olycksvarelser, hvilka måste känna sig sårade af
den uppmärksamhet de väcka. De betraktade henne med
nyfikna men förstulna blickar, och närmade sig med
hängande hufvuden och gudsnådelig uppsyn, för att
med släpig och pipig röst framkrysta några fromma
sentenser, som kunde anslå hennes sympatier, men funno
inom kort att de bedragit sig i sina föreställningar
och att hos henne fanns ett lifligt intresse för
alla ämnen som tillhörde den allmänna bildningen och
lifvets vanliga förhållanden.
»Men min bästa kammarherre», sade en viss friherrinna
B–, som, efter att hafva talat med Gerda, gick direkte
till honom, »hvilken oriktig idé jag fattat om er
äldsta dotter! Jag kan knappast återkomma från min
förvåning, och jag gör henne i mitt hjerta min ursäkt
på samma gång jag lyckönskar er.»
»Ödmjuka tjenare! Det gläder mig på det högsta att
hon lyckats vinna ert bifall.»
»Mitt och allas! Hon är för söt! ...»
Här vinkade kammarherren sin hustru, som gick förbi,
och sade: »Du bör höra de loford, dyra vän, som
friherrinnan behagar gifva vår Gerda.»
Hans hustru antog en min, som hade han hållit henne
något illa luktande under näsan, men hon utjemkade
den hastigt och sade: »Friherrinnan B– är alltid
förbindligheten sjelf.»
»Det kan icke appliceras här! Man skall vara utan både
smak och omdöme, om man icke funne henne älskelig och
intagande. Något réservée måhända, men det ursäktas
lätt vid hennes unga år och försvinner nog, med litet
mera vana vid verlden. Som det nu är, kläder det henne
till och med, och är således en merite de plus.»
»Det är just hvad jag tycker», anmärkte kammarherren
förnöjd.
»Hon är icke allenast presentabel öfverallt, utan
skall till och med lätt väcka uppseende. Hon får väl
följa med till Stockholm i vinter?»
Kammarherren såg på sin fru, denna svarade: »Det
beror naturligtvis på Gerda sjelf och på svägerskan
Margin. Då min man nändes beröfva mig sin dotter, för
att låta sin syster få råda om henne, anförtrodde han
henne naturligtvis med de moderliga omsorgerna äfven
de moderliga rättigheterna, och hvad mig beträffar,
skulle jag verkligen göra mig samvete af att vilja
inkräkta på dessa, för att vid Margins år afhända
henne ett sällskap, hvarförutan jag knappast tror
hon skulle lefva.»
»Det vore emellertid synd om den unga flickan ej finge
medfölja! Hvilka triumfer skulle hon icke bringa sig
och eder?»
»Nu få vi nöja oss med hvad stackars Magda kan vinna»,
sade kammarherrinnan med stor resignation. »Emellertid
är det fägnande, att äfven andra inse hvad Gerda
vunnit under sin härvaro, ty», och härvid såg hon på
sin man, »du kan väl ej neka, att hon icke är densamma
nu, som när hon kom?»
»Åh nej, det förstås!» sade han och tillade några
otydliga ord, till sin hustrus berömmelse, hvilkas
sammanhang af intet öra kunde uppfattas och hvarpå
samtalet afslutades.
Ernst, hvars blickar vaksamt följde Gerda, och
hvars öra alltid var öppet åt det håll, der hennes
namn nämdes, hade icke låtit det anförda undgå
sig. »Hvarför så allvarsam?» sade han, i det han
närmade sig henne. »Ni vinner hjertan rundt omkring
er, och sjelf är ni den enda, som ej tycks veta
deraf.»
»Hvem skulle bry sig om mig och hvem skulle jag vinna,
främmande och obekant som jag är för alla?»
»Se bara litet glad ut och ni skall öfverglänsa alla
de andra som finnas här! När ni, oaktadt ert allvar,
kan vinna
allas bifall, hvad skulle det ej då blifva om ni lät
litet af ert hjertas solsken framlysa? Men ni vill
kanske icke bringa någon i förderfvets snaror?»
»Smickra icke, ty då lär ni mig att misstro er!»
sade hon allvarligt.
»Nej, på min heder! Smickrets ord skola aldrig gå
öfver mina läppar, då de tala till er. Men då måste
ni tillåta mig att i stället nyttja vänskapens öppna
och rena språk.»
»Det är just det, som gör mitt hjerta godt, men ...»
och hon tystnade.
»Jag förstår ert afbrutna »men». Låt mig från denna
stund få räkna mig som er vän, er bror, och med
uppriktighetens välvilja gå er tillhanda, om så skulle
behöfvas!»
Gerda såg på honom halft förundrad, halft
misstroende. Hon hade af Magdas uppförande mer än en
gång trott sig finna att han icke var henne likgiltig,
hvilket, efter hennes enfaldiga begrepp, förutsatte
ett motsvarande förhållande från hans sida. Skulle
det vara på grund deraf han bjöd henne sin broderliga
vänskap? Möjligen, men om så vore kunde han väl hysa
andra känslor, än dem som voro honom ingifna af Magda,
och hvad vore väl att deraf vänta?
»Ni tvekar, ni vill icke bevilja mig denna rättighet?»
Gerda såg på honom ännu en gång. Det låg i hans blick
ett allvar och en öppenhet, som ovilkorligen ingaf
förtroende. »Om jag blott vore viss att ni menade
uppriktigt», sade hon.
»Uppriktigt? – Ni tviflar på min uppriktighet? Jag
kan blott åberopa ett vittne, men som det icke lär
komma att omedelbarligen öfvertyga er, tillbakavisar
ni afgörande den som här ville vara er vän?»
»Nej, icke det! Men skall icke också ni snart fatta
ett afvigt sinne mot mig?»
»Jag? Aldrig! Om ni kände mig, dermed smickrar jag
mig, skulle ni aldrig fattat en sådan misstanke.»
»Från denna stund vill jag förkasta den för alltid»,
hviskade Gerda, öfvertygad.
»Topp, fröken Gerda! Vi veta nu på hvilken fot vi
stå till hvarandra.»
I stället att svara räckte hon honom sin hand och
gaf honom en blick, full af bifall och tacksamhet.
Från den stunden kände hon sig mindre nedstämd till
mods. Hon visste nu att någon följde henne med ett
vänligt öga och ett välvilligt sinnelag, och det var
henne som en varm luft för den hektiske, hvilken gör
bröstet lättare och andedrägten friare. Härigenom
blef hon tillgängligare äfven för andra och vann
så ett intresse och en välvilja, som tillväxte i
samma mån man lärde känna henne och inse orättvisan
af de tillmälen, hvilka framställt henne i en
så föga älskvärd dager, som hennes rykte tillade
henne. Det finnes ett slags anspråkslöshet, som med
hvarje tillbakaträdande steg för andras förtjenster
frambringar erkännandet af sina egna, och till detta
hörde Gerdas. Det stilla, blyga lugnet i hennes
väsende, som tycktes förneka allt medvetande om de
företräden, hvarmed både naturen och lyckan begåfvat
henne, påminde högre om deras vigt och värde,
än som på annat sätt kunnat ske, och då alla kommande
och farande visade henne den uppmärksamhet, som man
vanligen lemnar en äldsta dotter i huset, var det mer
en yttring af personligt intresse och aktning än af
konventionel formalism. Härvid blef dock Magda den som
fick träda i andra rummet, till både hennes och söta
mammas förvåning och förtret. Till råga på missödet
kom bref från fröken Margin, deri hon i stället att
påskynda Gerdas återresa, tvärtom önskade, att den
ännu måtte fördröjas någon liten tid, i afvaktan på
ett nytt tillfälle till passande ressällskap för den
sednare delen af vägen, hvarjemte hon ganska lugnande
talade om sin helsa, som väl icke var fullkomligen
återställd men icke heller lemnade några synnerliga
anledningar till oro.
»Så kan äfven faster Margin undvara mig, utan
sorg och utan saknad?» suckade Gerda vid denna
underrättelse. »Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0317.html
