Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder: Svenska Helgon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dervid känner man icke; men sannolikt hade han, som
beledsagade sin far Erik Segersäll på ett härtåg till
Danmark, der Erik skall hafva antagit kristendomen,
men sedan återvändt till sin gamla tro, af de prester,
som med Erik kommo till Sverige, blifvit stämd till
välvilja för kristna läran och slutligen, sjelf
kommen till myndiga år, omfattat henne. Konung Olof
döptes i källan invid Husaby i Westergötland vid
foten af Kinnekulle. Den, som förrättade konungens
dop, kallas uti Isländska berättelser Sigurd och
uppgifves hafva varit konung Olof Tryggvasons
hofbiskop; Westgötalagen kallar honom Sigfrid, och om
denna man äga vi en efter inhemska traditioner och
minnen författad berättelse från början af 13:de
århundradet, hvilken vi här ämna följa
[1].
Olof Skötkonung, heter det, stod i vänskap och förbund
med konungen i England Mildred (Ethelred?) och anhöll
hos denne om en kristen lärare. Sigfrid från York, en
lärd och gudfruktig man af stort anseende, förklarade
sig villig att åtaga sig detta uppdrag, anlände
först till Danmark, der han blef väl emottagen, men
vistades der blott en kort tid och fick af Danska
konungen ledsagare för resan till Sverige. Öfverfarten
öfver hafvet var lycklig; men nu började en lång och
mödosam vandring genom tjocka skogar och öfver branta
berg, till dess de resande ändtligen framkommo till
det land, som kallades Wärend (i Småland). På ett
af grönskande ängar, af skog och fiskrika vatten
omgifvet ställe i detta land uppslog Sigfrid ett
tält, för att låta sina följeslagare vederqvicka
sig och sjelf hämta någon hvila. Då uppenbarades
för honom i drömmen en engel, som förde honom till
en plats vid den nära liggande sjön och utstakade
det rum, der han skulle bygga en kyrka. Då Sigfrid
uppvaknat ur drömmen, gick han att söka det ställe,
som engeln hade betecknat, fann det och kände igen
det. Trakten hette då Östrabo; nu ligger staden
Wexiö derstädes. Snart omtalade ryktet den till
landet anlända främmande mannen, och många bland
landsfolket infunno sig för att se honom. Han visade
sig för dem i hela sin biskopliga skrud. Särdeles
förundrade de sig öfver hans biskopsmössa, hvars make
de aldrig förr hade sett, och af hvilken de trodde,
att han hade horn på hufvudet. Men han började tala
för dem om Gud och de himmelska tingen, väckte genom
sin vältalighet deras förundran och fjettrade deras
uppmärksamhet. Der i landet fanns, heter det, tolf
slägter, hvilkas förnämsta handhade landsrätten efter
gammal sed. Husfäderna af dessa tolf slägter beslöto
på allmänt ting, att en man af hvardera slägten
skulle väljas att vara förespråkare mellan allmogen
och den främmande mannen, och tolf gamla förståndiga
män infunno sig hos honom, för att underrätta sig
om beskaffenheten af den lära han förkunnade. Han
meddelade dem då kristendomens hufvudläror och
framställde dessa ytterligare i predikningar öfver
Evangelii språk. De utskickade afhörde honom,
förfrågade sig hos honom, trodde hvad han lärde och
mottogo dopet. På tolfte dagen derefter kommo de
åter och förklarade, att de skulle vara ståndaktiga
i den tro, som de hade antagit. En af dem saknades;
han hade under tiden hastigt aflidit; böner lästes
för hans själ, och på hans graf restes ett kors,
emedan han dött i tron på Kristus. Dagligen strömmade
till honom folk, som afhörde hans predikningar och,
enligt sägnen, döptes i den källa, som ännu kallas
»S:t Sigfrids källa». De döptas antal tillväxte
alltjemt, och snart kom ryktet om hvad som skett
till konung Olof, som ditskickade sändemän att kalla
läraren till sig. Sändemännens berättelse finnes ännu
bevarad och lyder som följer:
»Vi sågo dem (de kristna lärarne) samlade i ett
litet tält på en öppen plats; framför dem stod ett
bord, beklädt med en hvit duk och ett purpurkläde;
bland dem var en gammal man, som betjenades af alla,
de klädde honom i linne och silkeskläder samt öfver
dessa en skön purpurkappa; de satte på hans hufvud en
mössa, prydd med guld och ädla stenar; öfverst derpå
var någonting, liknande två horn, som böjde sig mot
hvarandra. Der fanns icke två, som voro lika klädda;
somliga buro rockar, andra linnekläder och
purpurdrägter af olika slag. Den gamle mannen tog i
handen en grannt utsirad staf, knäböjde vid bordet,
bad med hög röst och steg derpå upp; nu började de att
sjunga så ljufligt, stundom alla tillsammans, stundom
blott några och sedan en ensam röst på ett sätt, som
vi aldrig förr hört. Slutligen såg jag ett helt litet
bröd, hvitt som snö, läggas på en silfvertallrik och
något slags dryck gjutas i en bägare af silfver. Den
gamle mannen, som stod vid bordet, tog dem i handen
och höjde dem mot himmelen, och då han åter hade
bedit, ställde han bägaren och tallriken på bordet
och betäckte dem med ett hvitt linnekläde, och när
de närvarande hade sjungit några sånger, föllo de på
sina knän med ansigtet mot jorden. Derpå tog den gamle
mannen brödet och lyfte det, så att det kunde ses
af alla, upp öfver sitt hufvud, hvarunder de öfriga
knäböjde, med ögonen höjda mot himmelen. Under det
vi med förundran betraktade allt detta, sågo vi i den
gamle mannens hand en pilt, som smålog emot honom; han
lade barnet på bordet, kysste det, och det försvann,
– endast brödet låg qvar på den hvita duken.»
Denna beskrifning öfver messans firande, –
naturligtvis sedan tillökad och utstofferad af de
andliga krönikeskrifvarne, – var väl beräknad på
att stegra konungens nyfikenhet och vetgirighet,
och Sigfrid skyndade att efterkomma kallelsen. Han
förtrodde vården om den nya församlingen åt sina
fränder Unaman, Vinaman och Sunaman, som följt med
honom från England, och sjelf begaf han sig på väg,
för att inställa sig hos konungen; de sammanträffade
i Husaby uti Westergötland, och här skall Sigfrid
hafva döpt konung Olof med hans familj och hans
hoffolk. Han fortsatte sedan att predika i den
omkringliggande trakten och såg med glädje kristendomen
tillväxa. Under tiden försummade icke heller
hans i Östrabo qvarlemnade fränder sitt kall,
utan predikade träget i den af Sigfrid uppförda
träkyrkan och arbetade med ifver på kristendomens
stadgande och tillväxt. De kände icke till folkets
seder och voro ofullständigt hemmastadda med språket,
hvarföre de slöto sig till några ansedda, erfarna
män, hvilkas råd de i förekommande fall följde. Men
deras dyrbarheter, deras fat, bägare och skedar af
silfver och guld väckte några bofvars roflystnad;
dessa inträngde nattetid nemligen i lärarnes boning,
afhöggo deras hufvuden, hvilka de lade i ett ämbar
och med stenar sänkte ned i sjön, men drogo kropparna
upp i skogen och betäckte dem med en stenhop. Då de
emellertid med förvåning märkte, att om dagarne korpar
samlade sig omkring detta ställe medan en strålande
ljuspelare visade sig deröfver om nätterna, förde de
undan liken och flyttade dem till ett annat ställe,
hvilket sedan aldrig blef bekant. Vid underrättelsen
om mordgerningen skyndade Sigfrid åter till Wärend
och anropade innerligen Gud om upplysning om sina
mördade fränder. Han vandrade en natt sörjande
utmed stranden af Helgasjö, invid hvilken kyrkan
var belägen. Då såg han på vattnet trenne ljus,
lika klart lysande stjernor, som sakta vaggade fram
och allt mer nalkades till stranden. Han gick ut
i vattnet, de annalkande ljusen till mötes; men de
försvunno plötsligen, och i stället påträffade han
ett ämbar, hvilket han förde till land, och i hvilket
han upptäckte sina mördade fränders hufvuden. Dessa
tog han i sin famn, i sin bedröfvelse utropande:
»Hämne Gud detta!» Då svarade röster från de döda
hufvudena: »Det skall bli hämnadt på barns barn!»
Ännu bär Wexiö domkapitel i sitt sigill de tre
martyrernas hufvuden, och på det ställe, der de enligt
helgonsagans uppgift blifvit mördade, på Gelboe berg,
anlades under medeltiden ett kloster. Konung Olof
straffade med dryga böter det begångna mordet; men
då Sigfrid icke mottog böterna, utan hellre önskade
jord till kyrkans beständiga underhåll, gaf konungen
sina gårdar Hoff och Tjurby till everldelig ägo åt
Östrabo eller, som hon nu heter, Wexiö kyrka. Under
medeltiden utgjorde dessa gårdar biskopssätet under
namnet Biskopsberg; de utgöra nu Kronobergs kungsgård
och landshöfdingesätet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
