Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Framför spegeln
- Rosenkreuzarne. (Ur en åttioårings lif.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den kartong med tvåler af subtilaste rosenrödt,
som en väninna hade med sig från Paris åt mig, står
sedan månader tillbaka orörd. Lukten har väl sådan
tvål törnrosen att tacka för, men färgen härrör från
cinnober, det vill säga svafvel och qvicksilfver. Och
den berömde fruntimmers-läkaren doktor
James i Paris har väl rätt i sin ironiska fråga: »Om
dessa fina förföriska tvåler i stället för »savons
à la rose», rosentvål, hette »savons au mercure»,
qvicksilfvertvål, månne de då skulle finnas på våra
damers toalettbord?»
*
Rosenkreuzarne.
(Ur en åttioårings lif.)
För mer än sextio år tillbaka lefde i min födelsestad
en gammal sällsam man, som af oss barn aldrig kallades
för annat än doktor Katt, sannolikt emedan han icke
allenast i sina smidiga, smygande rörelser hade
en viss likhet med nämde djur, utan också derföre
att i hans ögon lyste en så märkvärdig, hemsk eld,
som ovilkorligt påminde om kattens eller ugglans i
mörkret glänsande blick. Doktorn bodde utom de halft
förfallna murarne af vår stad, nära skarprätteriet,
och bland folket berättades, att han derstädes företog
rysliga experimenter med allehanda djur samt gemensamt
med den gamle skarprättaren kokade mixturer, salfvor
och plåster, hvars huvudbeståndsdelar bestodo af
menniskofett. Den mera bildade delen af publiken i
vår stad hade visserligen precist samma skygghet för
den gamle som de lägre klasserna, ty ännu spökade
rosenkreuzeriet i många hufvuden och man tillskref
den ensame läkaren öfvernaturliga krafter, dock hade
kärleken till helsa och lif understundom bestämt någon
af de förnämare att uppsöka den gamle, om hvilken
det ändtligen berättades, att han gjort verkliga
underkurer. Men hela den medicinska behandlingen
sträckte sig blott dertill, att han en klar dag
precist klockan tolf middagen emottog patienten i
nedra våningen af sitt blott af honom bebodda hus,
företog allehanda sällsamma procedurer med honom och
derunder mumlade ord, som till och med uppväckte
betänkligheter hos presterskapet. Men då han en
gång botat den giktbrutne biskopen, man påstod genom
gnidning med en frisk benknota, lemnade man den gamle
i ro.
På den tiden hörde det ännu till de afundsvärda
privilegierna i vår stad att utöfva den
s. k. halsrätten, och som ett bevis derpå stod
icke långt ifrån stadsporten stengalgen samt knappt
femtio steg derifrån skarprätteriet och doktor Katts
lilla hus. Den gamla galgen hade sista gången varit
begagnad 1763, då man deri hängde en hästtjuf, men
till något lik fanns icke mera spår; dock slamrade på
en af jernarmarne, som förenade de tre pelarne, vid
stark blåst en bit af kedjan i hvilken den olyckliges
qvarlefvor hade blifvit upphängde till spis för korpar
och kråkor.
En dag, det var på senhösten år 1795, uppfriskades
minnet af stadens privilegium genom notisen att en
exekution skulle ega rum någon af de nästföljande
dagarne och det till straff för en förseelse,
hvilken blott militäriskt nödtvång kunde hänföra
till en sådan. En preussisk värfvare-officer hade
nämligen låtit förleda sig att öfverskrida gränsen,
för uppdrifvande af rekryter, men blifvit igenkänd,
arresterad och förd till vår nära gränsen belägna
stad. Regeringens stränga förordning mot främmande
värfvare var nyss utkommen och man måste sålunda
nödvändigt statuera ett exempel.
Solen började redan sjunka bakom bergen, då man
förde delinqventen till döden. Den lifdömde var en
högväxt, vacker, ännu ung man, samt uppväckte, då
han passerade genom mängden, allmänt medlidande. Den
preussiska uniformen hade man afklädt fången och i
stället pådragit honom en linneblus, men trots denna
torftiga likskjorta, skred delinqventen så käckt och
manligt fram, midt ibland sina väktare, som gällde
det endast en vanlig spatsertur.
Afrättningen försiggick. Den gamle skarprättaren
besteg jemte den lifdömde sjelf dubbelstegen, lade
snaran kring hans hals och två minuter derefter
hängde kroppen stel och orörlig i luften. Åskådarne
stodo ännu en stund och gapade, men aflägsnade sig
så småningom tills ändtligen skarprättaren och
hans dräng voro ensamme qvar på afrättsplatsen,
enär deras instruktion föreskref dem att vakta den
hängdes kropp tills solen nedgått.
Äfven jag, på den tiden en uppsluppen pojke om tretton
år, hade sprungit med utanför stadsporten, för att
åse exekutionen, men då denna ägde rum så sent, styrde
jag efter timslång väntan öfver till skarprätteriet,
i hvars grannskap, som ofvan nämdes, doktor Katts
hus befann sig. Ett sådant tillfälle att kasta en
blick in i den hemlighetsfulla lokalen, erbjöd sig
må hända icke en gång till. De tillstängda fönsterna
voro visserligen förvarade genom gardiner, men uppe på
det låga taket stod en lucka öppen, hvilken genom ett
närstående päronträd kunde uppnås. Flink som en katt
klättrade jag upp i trädet och svängde mig derifrån
på taket samt i öppningen.
Från vinden förde en brant trappa ned i förstugan. Med
darrande hand öppnade jag här en dörr, men stod
samtidigt liksom rörd af åskan. Rummet innehöll
en mängd skeletter af menniskor och djur, hemska
torkade reptilier hängde på väggarne och i stora
burkar suto bleka barnagestalter eller nedhukade sig
allehanda sällsamma djur. Bäfvande tillstängde jag det
fasansfulla rummet ock ville återvända samma väg jag
kommit, men just som jag från takgluggen ämnade svinga
mig upp i päronträdet, såg jag till min förskräckelse
doktorn skrida genom trädgårdsporten.
Doktor Katt blef stående vid päronträdet och
skådade uppmärksamt öfver till galgen, dit just
processionen med den lifdömde hade hunnit fram. Från
min ofrivilliga ståndpunkt åsåg jag hela exekutionen,
men knappt var denna förbi, innan doktorn låste upp
förstugudörren och långsamt steg uppför trappan till
vinden. Full af förskräckelse flydde jag bakom en
stor hög torkade växter, medan doktorn gick fram till
gluggen, tillstängde denna, och försåg den med ett
hånglas. Jag var nu fången och i medvetandet häraf
perlade den kalla ångestsvetten från min panna, under
det att jag hörde doktorn stänga till förstugudörren,
hvarefter i rummet nedunder mig började ett ihållande
stök och slammer, som uppfyllde mig med allt större
förfäran. Bullret trängde upp till mig hufvudsakligen
genom en i ena hörnet anbringad, sannolikt från
ett gammalt rökfång härrörande, handsbred öppning,
och med ängslig nyfikenhet kröp jag sakta dit,
för att uppmärksamt följa den hemska gubbens vidare
förehafvanden.
Doktorn hade tagit rocken af sig och stod vid en med
sällsamma apparater och retorter betäckt härd, uppå
hvilken öfver glödande kol en kittel porlade. En
träställning, till formen lik en sträckbräda,
stod midt i rummet och bredvid blixtrade allehanda
underbara tänger, knifvar och nålar, hvilka i skenbart
ordnad följd lågo på ett litet bord.
Det blef snart mörkt och doktorn tände upp
ljus. Stundom gick han fram till fönstret, sköt
gardinen åt sidan och spanade uppenbart orolig
ut i mörkret. Ändtligen förnam man derute en sakta
hvissling, långsamma steg hördes från trädgården och
doktorn gick ut för att öppna förstugudörren. Strax
derefter återvände han, åtföljd af skarprättaren och
dennes dräng, hvilka buro – den hängdes lik. Knappt
förmådde jag undertrycka ett skri af dödlig ångest!
På tillsägelse af skarprättaren aflägsnade sig
drängen, för att utanför huset bortfösa möjliga
spioner, under det att jag få steg derifrån nästan
förgicks af ängslan. Doktorn och skarprättaren lade
den döde på sträckbrädan, hvarefter den förre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0331.html
