Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besök i ett turkiskt harem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tänka på att vilja förolämpa oss,
tvärtom knappast vågade att se upp.
Den grekiska läkaren som redan för många år sedan hade
lemnat sitt fädernesland och som var själsförnöjd
öfver att hafva funnit någon med hvilken han kunde
tala sitt modersmål, berättade mycket för mig under
det vi voro på vägen. Med tiden blef vår följeslagare
pratsammare och så erforo vi att paschan var ganska
rik och mäktig. Den aflidne sultan Mahmud hade gifvit
honom sin adoptivdotter till hustru, och min nye
bekante lofvade mig att utverka tillåtelsen att få
besöka hans harem, en ynnest som sannerligen sällan
beviljades och naturligtvis helt och hållet berodde
utaf paschans benägenhet för oss. Derefter frågade han
hvarför de öfriga resande ej antagit bjudningen, och
då jag meddelade honom orsaken till deras ängslan,
bad han mig att för honom uppgifva upphofsmannen
till anfallet mot oss äfvensom namnet på byn,
»på det», sade han, »paschan genast skulle kunna
låta bestraffa dem, ty det är af vigt för honom att
uppmuntra främlingar att besöka honom.» Men då jag
trodde att man i Turkiet med bestraffning alltid
menade halshuggning och jag väl kunde föreställa
mig att en sådan summarisk lagskipning, utöfvad
på en hel befolkning, ingalunda kunde göra något
uppmuntrande intryck på de resandes sinnen, som
derigenom skulle försonas, och mina reskamrater
äfven delade min mening, så måste läkaren lofva
oss att ej nämna något om saken och under dessa
samtal uppnådde vi palatsets portar. Detta var en en
furste fullkomligt värdig boning och intog en stor
areal. Genom en vacker portgång, som var bevakad,
kommo vi in på en ganska stor gård, som var helt och
hållet uppfylld med soldater. Sjelfva boningshuset var
lågt, ganska irreguliert och bestod hufvudsakligen af
en sammanhängande rad med gallerier och terrasser,
men under hvilka voro en mängd rum, af hvilka hvart
och ett hade sin särskilda bestämmelse, som läkaren
anmärkte för oss under det vi gingo igenom dem, såsom
väntrummet, audienssalen, rättegångsrummet. I alla
dessa rum funnos likaså brokiga grupper af likadana
personer som man i civiliserade länder ser omgifva de
stora och förnäma. Paschans betjening såg ut att vara
ganska talrik och några deraf visade oss tjenstfärdigt
vägen till det rum der vi skulle vänta på hans
höghet. Möblerna i detsamma bestodo endast af en
lång divan på hvilken lågo en mängd dynor, och några
bunkar, som voro fyllda med de sällsyntaste blommor,
hvilka vattnades och höllos friska af en i midten af
rummet porlande springbrunn, som tillika syntes vara
bestämd att utbreda en välgörande svalka. Läkaren
så väl som de som stigit in med oss hade utanför
detta rum aftagit sina fotbeklädnader, hvarefter de
uppställde sig i en halfkrets och lade sina händer
i kors öfver bröstet. Under den paus som nu följde
hade vi tillfälle att beundra den förtjusande bild,
som igenom fönstret framstod för våra ögon: den
främmande, österländska staden med sina fantastiska
byggnader, till hälften gömd bakom herrliga gamla
träd, utbredde sig i det leende solskenet vid den
stolta flodens stränder. Plötsligt förnams från det
närgränsande rummet ett buller och läkaren förkunnade
med dämpad röst paschans annalkande. Några soldater
inträdde och uppställde sig vid dörren. Paschan,
stödd på två turkar, följde hack i häl.
Paschan var en stor man af blomstrande utseende, med
mörka genomträngande ögon och sträng uppsyn; hans
drägt bestod af en vid öfverrock och hufvudet var
betäckt af en turban, som ännu mer framhäfde hans
skarpt markerade ögonbryn, välbildade ansigtsdrag
och hans yppiga svarta skägg. Vid sidan hängde
ett dyrbart svärd i ett läderbälte. Hans sätt var
vördnadsbjudande och imponerade på oss; utan att säga
ett ord framträdde han till mig och lät mig förstå,
att jag skulle taga plats bredvid honom på divanen;
derefter vände han sig till läkaren och befallde
denne att för honom presentera mina båda följeslagare,
lät hämta stolar åt dessa och uppmanade dem att taga
plats midt emot honom.
Vi hade roligt åt läkaren, hvilken förut varit så
lustig och meddelsam och nu på en gång antagit ett
så ödmjukt och undergifvet sätt. Han fick vara tolk
– ty hans höghet talade endast turkiska – och så
förflöto några minuter under vid
sådana tillfällen öfliga formaliteter, hvarefter två
negerslafvar framburo pipor, af hvilka den ena, som
var herrligt besatt med juveler, erbjöds mig. Jag
var temmeligen bekant med de ceremoniella bruk,
som vid ett besök i Österlandet höra till god ton,
hvarföre jag, till mina fransyska vänners stora
förvåning, med mycket allvar tog emot den och helsade,
så högtidligt som det var mig möjligt, på paschan.
Höfligheten föreskrifver strängt, att denna helsning
verkställes sålunda, att man för handen till hjerta,
läppar och panna och detta hvarje gång man blifver
bjuden något. Så länge derföre kaffe och syltade
frukter bjödos omkring måste jag alltid gravitetiskt
fortsätta med denna helsning. Men vårt högtidligt
allvarliga förfarande skulle afbrytas af ett ganska
tokroligt uppträde.
En af våra reskamrater ombord på ångfartyget var
Amerikanare och i sätt och idéer en sådan yankee,
att vi undveko honom så mycket som möjligt, fastän
vi i fartygets trånga gemensamma sällskapsrum städse
kommo i beröring med honom. Vi kände ej ens hans
namn, hvarföre en af vårt sällskap kallade honom
»Kentucky», emedan han alltid begagnade detta ord
i sin konversation. Denne Kentucky hade vi lemnat
sofvande i salongen och man kan derföre föreställa sig
vår stora förvåning, då han på en gång visade sig,
objuden och oanmäld, banade sig väg genom vakten
och med hatten på hufvudet och käppen i handen gick
rätt fram till paschan, precist som om han ginge på
gatorna i Boston. Våldgästen stirrade några minuter
kallblodigt på hans höghet, derefter vände han sig
till mig och sade på engelska – ty något annat språk
kunde han ej – »jag slår vad, att han ännu aldrig
sett någon amerikanare!» Mina båda följeslagares
förargelse, hvilkas fransyska artighet sårades på det
obehagligaste sätt, läkarens bestörtning och paschans
ovilja öfver denna brist på aktning voro ganska
underhållande. Den sistnämde fästade sina flammande
ögon med en blick på den olycklige Kentuckyern som
gjorde hans belägenhet ganska obehaglig: men jag
skyndade att så godt som möjligt bedja om ursäkt för
hans plötsliga uppträdande.
Läkaren meddelade mig nu, det paschan tillåtit, att
jag finge besöka hans harem och föreslog att genast
följa mig dit, om jag hade lust dertill. Jag antog
med stort nöje förslaget att få se en inrättning,
som måste vara så karakteristisk, så alldeles
österländsk; ty läkaren nämde för mig, att ännu
aldrig någon resande fått besöka sultaninnans gemak,
hvilken skulle vara en utmärkt personlighet, under
det att i Konstantinopel resande ganska ofta besöka
dessa inrättningar, så att de blifvit nästan till
hälften europeiserade. Mina båda följeslagare ville
det ej rätt behaga, att jag skulle qvarlemna dem
ensamme i högtidlig konferans med paschan, som i min
och läkarens frånvaro måste inskränka sig till endast
stumt ögonspråk; äfven syntes, att de ej satte mycken
lit till min försäkran, att Kentuckyern nu ej skulle
gifva dem någon vidare anledning till bekymmer. Men
då vi omöjligt kunde medtaga dem, så lemnade vi dem,
amerikanaren, med hvilken de ej kunde tala, sittande
bredvid dem och midt emot dem paschan, som med lika
värdighet stindt såg på dem.
Jag följde min ledsagare genom flera långa korridorer,
framför oss jagande på flykten neger- och andra
slafvar, som befarade att mista hufvudet, om de hade
sett på mig. Läkaren sade mig, att sultaninnan genom
sin höga rang såsom paschans fru alldeles oinskränkt
regerade i hans harem; men att der likväl vore ett
antal odalisker, af hvilka en kunde tala grekiska
och vara tolk. Vi gingo öfver en öppen gård med en
springbrunn i midten och beträdde derefter en efter
utseendet afskild byggnad. Framför ingången dertill
stannade läkaren med den förklaring, att han ej finge
gå längre, och att två negrinnor, som visade sig
i dörren, nu skulle blifva mina ledsagarinnor. Jag
tyckte ej om, att han på denna dystra ort lemnade
mig alldeles ensam och jag ville uttala mig deremot;
men förskräckt öfver mitt förslag, försvann han i det
ögonblick som dörren öppnades. De båda slafvinnorna
gingo tigande och med nedsänkta blickar framför
mig genom flera gångar tills vi uppnådde foten af en
trappa, hvarest de öfverlemnade mig åt tvänne qvinnor,
som här väntade mig. En af dem, tolken, hade utmärkt
vackra ansigtsdrag, men var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
