Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversigt - Rebus - Uttydning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 352––
Litteraturöfversigt,
John Ericsson och Etthundra af hans
Uppfinningar. Amerikansk originalupplaga, bearbetad
af O. Stackelberg, kaptenlöjtnant vid K. Maj:ts
Flotta. Stockholm, 1866. P. A. Norstedt & Sön^r,
kongl, boktryckare.
Under vår barndom läsa vi med förtjusning forntidens
hjeltesagor och följa utvecklingen af de tajppra
kämparnes vexlande öden med ett brinnande intresse,
som vi längre fram öfverflytta på historiens stora
gestalter, på de eröfrare och statsmän, hvilka genom
att skapa, pånyttföda eller tillintetgöra stater,
förvärfvat sig odödliga namn. Och dock är det
obestridligt, att i bägge fallen rblod och tårar
klibba vid hjeltarnes lager", att den ärelystnad,
som, tyvärr, oftare än fosterlandskärleken och
rättskänslan utgjort drif-fjedern till deras
storartade uppträdande på verldsteatern, har dikterat
mången handling, hvilken ännu efter århundradens -
ja, årtusendens förlopp kastar sin mörka skugga öfver
deras lefnadshistoria. Huru mycket skönare och, mera
tillfredsställande än de skildringar, som traditionen,
sagan och historien lemna oss af dylika män, är
derföre icke en osmyckad och på sakförhållanden
grundad teckning af en mans verksamhet, som allt
ifrån sin första ungdom egnat sitt utomordentliga
snille och sin sällsporda energi åt mensklighetens
tjenst på det område, för hvilket detta snilles art
och hans tidigt vaknade håg bestämt honom.
En sådan teckning är det arbete, hvarpå vi här
vilja fästa våra läsares uppmärksamhet. Det visar
oss huru den nioårige gossen, som en gång skulle
förvåna en hel verld genom sina beundransvärda
skapelser, förvånade sig sjelf genom att göra och
sätta i gång en liten vattensåg, huru den lille
mekanikern kort derefter uppgjorde ritning till ett
pumpverk, som skulle drifvas genom en väderqvarn,
hvarmed det stod i förbindelse genom en sinnrik
ledning, och huru den berömde man, som Sverige har
att tacka för föreningsbandet mellan Vesterhafvet
och Östersjön, af dessa och andra bevis på piltens
vaknande mekaniska snille slöt, att han skulle
blifva något stort, och förde honom in på den bana,
hvarpå han skulle skörda ovansklig ära och millioners
välsignelser. Det visar oss vidare de stora hinder,
bestående dels i yttre omständigheter och dels i
"sakkunniga" auktoriteters klentrogenhet, som han
haft att kämpa med, det visar huru han besegrat dem
alla genom sin jernvilja, sitt nit att bereda den
största möjliga fulländning åt sina uppfinningar och
undanrödja de olägenheter, hvarmed de stundom varit
behäftade, samt genom den genialiska inspiration, som
ledt honom i alla hans företag. Man följer honom med
lifligt intresse, då han först i det "gamla England"
och sedan i det unga Amerika realiserar de idéer,
som uppvuxit ur hans fruktbara själ, och man deltager
i hans triumfer såsom uti en gammal väns. Och i John
Ericsson se vi ju alla en gammal vän, fast åtskilliga
decennier förflutit, sedan han lemnade Sverige, för
att hos rikare och mera Äretagsamma nationer finna
ett lämpligt verkningsfält för sitt skapande snille;
ty vi känna ju alla hans storhet och veta, att han
med den mest rörande hängifvenhet är fästad vid sina
fäders land - en hängifvenhet, hvarpå han gång efter
annan gifver de vackraste prof. Visst är ock, att om
Sverige kan vara stolt öfver någon af sina söner, så
kan det vara det öfver propellerns, varmluftsmaskinens
och monitorernas frejdade uppfinnare, den ädelsinnade
och varmhjertade fosterlandsvännen John Ericsson.
Svenska folket under hednatiden. Ethnografi.sk
afhandling af Hans Öl. Hildebrand Hildebrand,
Philosophie Candidat, extra ordinarie Amanuens
hos Kongliga Vitterhets-, Historie- och
Antiqvitets-Akademien. Stockholm, Iwar HseggstrÖms
boktryckeri, 1866.
Ännu i dag studerar man i våra skolor helt beskedligt
den vår hednatids historia, som uppförts på den
isländska sagolitteraturens grundval, och få af de
barn, som lära sig utantill hvad den meddelar om de
hedniska dirottarnes bedrifter och öden, hafva någon
aning om att den nyare historiska kritiken redan
utmönstrat Ynglingaättens konungalängd och betraktar
berättelserna rörande konungarne af denna dynasti i
många fall såsom blotta fabler och i andra såsom en
väfnad af dikt och sanning. Dylika påståenden skulle,
om de gjorts för ett halft århundrade tillbaka,
betraktats såsom bisarra j kätterier; men nu hafva
de så länge upprepats, och så många vigtiga skäl
hafva af j grundliga forskare blifvit anförda för
dem, att de mest ortodoxa förfäktarne af de Stur- i
lesonska konungasagornas tillförlitlighet göra den ena
eftergiften efter den andra och l tyckas på väg att
öfvergifva sin ohållbara ståndpunkt. Men sedan herrar
kritici kommit j så långt, börja de känna behofvet
af något positivt i stället för hvad de lyckats ned-
i rifva. Författaren till det lilla arbete, som vi
här anmäla, hvilken behandlar de isländska sagorna
såsom ingenting mer och ingenting mindre än ett slags
historiska romanerf ganska förträffliga T sitt slag,
inser dock, att "ett folk, som före midten af det
nionde seklet uppträder med en beskickning inför den
vesterländska kejsarens tron, måste dessförinnan
äga en historia", äfvensom att vi böra söka göra
oss bekanta med densamma, "för att icke stå ibland
folken som ett hittebarn med en forntid som ingen
känner". Vägledd af stor skarpsinnighet och grundliga
studie.r, har den unge fornforskaren begifvit sig
ut på upptäcktsfärd efter denna historia, och liar
framställer han på ett enkelt och äfven för den större
allmänheten lättfattligt sätt de resultater, hvartill
han kommit. Han anser sig först vid öfvergångstiden
mellan det hedniska och det katolska tidehvarfvet
kunna "ösa ur historiens vanliga källor", och han
har för den föregående perioden andra auktoriteter,
ty satsen, att "der menniskorna tiga, skola stenarne
ropa", är en sanning, som gäller så väl på det
historiska som på det religiösa området, enligt
hvad nyare tiders erfarenhet ådagalagt. Runstenar,
minnesmärken, vapen, smycken och andra märkliga
fornsaker utgöra de hufvudsakliga stöden för hans
uppfattning af de bägge germaniska folkstammarnes
invandring, spridning i de olika landsdelarne, kult,
lefnadssätt och förhållande till hvarandra. Någon
egentlig historia i ordets vanliga bemärkelse har
väl hvarken han eller de berömda författare, hvilkas
åsigter han delvis följt, kunnat gifva, men hvad han
gifvit är ej så litet och i sanning väl förtjent af
en allmännare uppmärksamhet.
Anteckningar om svenska qvinnor. Elfte,
häftet. Strandberg - Österman. Stockholm, P. G. Berg.
Härmed afslutas ett arbete, som afser att meddela
närmare underrättelser om i ett eller annat hänseende
märkliga svenska qvinnor. Idéen är god, och om än
icke utförandet alltid motsvarat den, hafva dock
på detta sätt åtskilliga betydelsefulla detaljer
rörande fruntimmer, som vi med stolthet räkna såsom
våra landsmaninnor, blifvit undanryckta glömskan.
I detta häfte förekomma åtskilliga intressanta
biografier, såsom Ulrika Eleonoras (den äldre), Lotten
Wennbergs och Lovisa Årbergs. Å andra sidan nödgas
vi anmärka, att icke så få af de intagna artiklarne
kunnat saklöst utelemnas. Somliga af de skildrade
personerna tillhöra snarare sagans än verklighetens
område, såsom till exempel Thora Borgarhjort, "kung
Thorborg", Svanhild med flera. Andra har en tillfällig
omständighet, i stället för handlingar och personliga
egenskaper, förskaffat plats i arbetet. Så anföras två
damer af familjen Thott för sitt dödssätt - den ena
drunknade i följd af en båts kantring och den andra
dog af en pestartad halssjukdom - och den tredje
derför att hon var gift med Thord Bonde; tvänne
fröknar Trolle hafva fatt för egen räkning en lång
artikel, som skildrar huru de drunknade i en liten
sjö vid Torup, och en kammarfröken Taube har blifvit
ihågkommen, derför att vid hennes begrafning tvänne
helt unga officerare i yttersta stund togos till
"prestafver", enär vederbörande försummat att i tid
förordna om lämpligare. Bissarrast är dock, att bland
de märkliga svenska qvinnorna anföras en prinsessa
Xexina, dotter af sultan Balthasar i Egypten,
derför att hon - enligt en uppgift af Messenius, som
artikelförfattaren dock sjelf anser grundlös - varit
i fräga, att förmälas med unionskonungen Kristoffer,
äfvensom en Fräulein Stre-deeisen, derför att för
detta konung Gustaf IV Adolf skall hafva friat till
denna unga schweiziska. Man må i sanning beklaga,
att vid redigerandet af ett sådant arbete ej mera
urskiljning gjort sig gällande.
Korn åt små fåglar, tillegnade alla Sveriges barn,
af Stockholms Stadsmission. Stockholm, tryckt hos
A. L. Norman, 1866. Pris 50 öre.
Detta lilla häfte, som säljes till förmån
för hufvudstadens stadsmissions barnhem,
innehåller i främsta rummet en berättelse om denna
välgörenhetsinrättnings uppkomst och utveckling samt
om dess stora behof af understöd samt är särdeles
egnad att beveka dem, hvilka inse huru förderfligt för
både kropp och själ det måste vara att tillbringa sin
barndom dels på Stockholms gator och dels i något
af de dystra kyffen, der både lasten och nöden
råda. Hvem vet ej att talrika barn irra omkring
i hufvudstadens alla qvarter, utan att åtnjuta
någon verklig föräldravård ? Och för sådana små
vill man bereda ett kristligt och kärleksfullt hem,
för dem vill man öppna en väg till det sköna mål,
som Gud. i Sin oändliga vishet och kärlek bestämt
för alla skapade varelser. Här erbjuder sig i sjelf
va Verket ett godt tillfälle för de allra flesta att
ådagalägga sin menniskokärlek, ty äfven de minsta
bidrag kunna blifva af betydelse.
Bland de små berättelser, som för öfrigt förekomma
i den lilla boken vilja vi nämna "En sångerska lör
himmelen". Den äger en egen rörande skönhet, denna
lilla historia om den fattige positivspelarens lilla
dotter, som bragte den rationalistiske tviflaren John
H. att omfatta kristendomens dyrbara sanningar.
Helsolära för folket eller kännedomen om
menniskokroppeii och sättet att återställa och bevara
dess helsa. Af doktor Carl Ernst Bock. Professor
i Leipzig. - Öfversättning från andra upplagan af
C. J. Dahlberg.
Det är med verkligt nöje vi söka fästa våra läsares
synnerliga uppmärksamhet på detta förträffliga arbete
af den utmärkte anatomen, professorn vid Leipzigs
universitet, doktor C. E. Bock. Huru många äro ej de,
som i följd af bristande kännedom af men-niskokroppen,
dess byggnad och organer samt de medel, vetenskapen
omsider funnit for bevarandet och återvinnandet
af dess friskhet, föra ett lif, som måste i förtid
under-gräfva helsan, försvaga ej blott kroppens utan
äfven själens krafter samt bana väg för en eller flera
af dessa sjukdomar, som tyckas lura på menniskan,
för att så snart som möjligt kasta sig öfver detta
sitt värnlösa byte! Författaren är en vetenskapsman,
som väl förstår konsten att tillgodogöra allmänheten
de resultater, hvartill mångåriga studier af den
yttre naturens ädlaste organism fört honom. Han låter
oss blicka bakom den förlåt, som de flesta läkare
af en eller annan orsak så gerna hålla nedfälld,
och han gifver oss enkla och tydliga anvisningar
på de bästa och osvikligaste medel att bibehålla
eller återförvärfva ett kroppstillstånd, som är det
oundgängliga vilkoret för de andliga förmögenheternas
ohämmade utveckling och verksamhet inom det område,
för hvilket de af naturen blifvit bestämda. Af
honom lära vi känna de faror, som i detta hänseende
hota oss, af honom lära vi framför allt att "riktigt
behandla apparaterna för nutritionen (ämnesvexlingen)
och förståndsfunktionerna", af honom lära vi^att, i så
vidsträckt mån som möjligt är, göra oss oberoende af
läkare och apotekare. Hans råd äro fullt rationella
och grundade på de sanningar, som erkännas af
samtidens yppersta läkare och fysiologer, fjerran
skilda frän de mystiska charlatanernas orakelspråk,
och de äro desto värderikare, som öfverhufvud taget
läkare redan af yttre förhållanden nödsakas att i
de flesta fall inskränka sig till receptskrifvande
och knapphändiga omotiverade föreskrifter rörande
särskilta sjukdomsfall och åkommor.
Lifvet på landsbygden. Noveller och skildringar af
författarinnan till "Agnes Tell". I. - Stockholm,
Oscar L. Lamm.
I en tid som den närvarande, då romanförfattandet
antagit något visst handtverks-messigt i sitt
skaplynne, då snart sagdt hvar och en, som kan utan
allt for stora bockar mot grammatikan låta pennan
löpa öfver papperet, anser sig fullt berättigad
att fabricera långa berättelser om fagra fröknar
eller mamseller, svärmiska eller pikanta löjtnanter,
kungliga sekreterare eller informatorer, oberäknadt
det nödvändiga bihanget af pappor, mammor, onklar
och tanter, är det verkligen af stort intresse för
den bildade allmänheten, att åtminstone icke alla,
som befatta sig med den ifrågavarande diktarten, göra
det invita Minervct. En rikt begåfvad ande - om ej den
rikast begafvade af alla dem, som hittills i Sverige
egnat sig.åt detta moderna epos, är obestridligen
författarinnan till "Agnes Tell". Den genialitet,
som utmärkt hennes föregående större arbeten och som
gjort det klart både för allmänheten och för heriar
recensenter, att en ny stjerna af första ordningen,
gått upp på den svenska diktens himmel, förnekar sig
icke i dessa okonstlade utkast, som mer än uppväga i
värde stora massor af det belletristiska plockgods,
som presteras i våra dagar af mer och mindre väl
anskrifna firmor. Med ett par penndrag förmår
författarinnan framtrolla en bild, så lefvande,
så sann, att vi alla tycka oss en gång ha råkat
originalet. De äro väl hållna typer, dessa figurer,
som komma oss till mötes i hennes skizzer, och de
bilda hjerta kontraster mot de väsenlösa dim-gestalter
utan anda och lif, som intaga förgrunden i nutidens
vanliga noveller. Vi vilja ej nämna någon särskildt
af hennes noveller såsom öfvervägande de andra i
förtjenst, af fruktan att göra de öfriga orätt, men
då man stundom velat finna hos författarinnan ea viss
skoningslös skärpa, en viss köld och bristande tillit
till de ädlare krafter, som bo i menniskohjertats
djup, så viija vi fästa särskild uppmärksamhet på
"Olava", en liten berättelse, ej blott utmärkt genom
de förträffligt tecknade karaktererna utan äfven genom
varm innerlighet och sedlig renhet i uppfattningen.!
Riddar Herburt och Jungfru Hilde. Kärlekshistoria i
åtta äfventyr,
berättad af Victor Emanuel Öman. Stockholm,
Alb. Bonniers förlag.
Denna "kärlekshistoria" är i vår tanke "berättad" med
ganska stor talang. Ej nog med att versifikationen
är ytterst ledig och skildringarne pikanta och
underhållande! En rik åder af verklig humor genomgår
hela dikten, och den äger partier, som skulle
hedrat sjelfva fru Lenngren. Närmast torde den
kunna jemföras med Wielands "Oberon", och vi tro,
att den ganska väl kan uthärda denna jemförelse. Ett
verkligt uppfriskande intryck skall den göra på de
läsare, som äro uppledsna af de sentimentalt pjunkiga
kärlekshistorier, hvarmed poeter och romanskribenter
gemenligen traktera oss, äfven om man skulle önska
att ett och annat uttryck varit icke fullt så mycket
i den bur-schikosa genren.
Rebus,
K D l Kld 6
Uttydnillg af Kebus i föregående häfte, sid. 320:
Julius Cesar mördades af Brutus och Cassius.
Halmstad 1866. C. E. Gernandts boktrvckeri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
