Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Venustemplet i Pompeji - Min troslära - Om musiken och några af dess förnämsta mästare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––- 361
qvarstående ruinerna deraf, de praktfullaste af alla
i Pompeji. Ingången till dem ligger vid en gata i
närheten af Forum, och genom denna ingång kommer
man in i den s. k. Peribolos, en 14 fot bred, rundt
omkring tempelplatsen löpande, betäckt kolonnad af 48
pelare. Framför sig har man hufvudaltaret, ämnadt för
oblodiga offergåfvor, såsom alla offer åt Yenus, och
bakom detta altare befinnes sjelfva tempelbyggnaden,
till hvilken man uppstiger på en bred trappa af 13
steg. Sjelfva templet måste i forntiden hafva varit
utomordentligen praktfullt; dess cella omgafs af 28
pelare; försalens tak uppbars af 6 pelare i fronten
och 4 på hvardera sidan; en del af golfvet var belagdt
med kulört mosaik, men cellans väggar målade i
enkla rutor. Man ser ännu spår af de färger
hvarmed pelarne och den på dem hvilande architraven
varit målade. Väggarne i den täckta kolonnaden,
hvilka åt Forum till voro försedda med nischer af
olika djup, pryddes med smakfulla architekto-niska
perspektivmålningar; men de vackraste målningarne
be-funnos i presternas utanför tempelgården befintliga
boningsrum, och bland dessa betecknar man som den
yppersta en, föreställande Bacchus, stödd mot Silenus,
hvilken slår sin lyra, medan Bacchus öfver en panther
utgjuter en vinbägares innehåll I nästa nummer af vår
tidskrift skola vi göra våra läsare bekanta med det
inre af en rik medborgares boning, restaurerad efter
sedilen Pansas hus i Pompeji. Th.
lin troslära,
å titelbladet af min Bibel står Du liar din kyrka
med dig hvar du går. Dess dome sig hvälfver öfver
hela jorden Och öfverallt du läser helga orden.
När jag om morgonen slår ögat opp Och solen tågar
fram bland molnens tropp, I morgonrodnaden förgyllda
strimma Jag ser Guds ord emot mitt öga glimma.
Går jag bland blommorna i grönan dal, Der vestan
kring min panna fläktar sval, Ett Herrans ord är
hvarje blomsterstängel Och i hvar fjäril ser jag en
Guds engel.
Står jag en aftonstund på kullens topp Och blickar
undrande mot himlen opp,
En helig skrift från höjden ned sig sänker Och hvarje
bokstaf som en stjerna blänker.
Om jag i jordens schakter stiger ner I malmens ådror
jag Guds allmakt ser, Vid blossens sken i bergets
vida salar Hvar skimrande kristall om Skaparn talar.
Och bäres jag utaf en bräcklig spån På hafvet,
lyssnande till stormens dån, Med andakt ser jag hvarje
våg som fräser, Och uti skummet jag om Herran läser.
Ja, himlens stjernor och vår sköna jord De äro alla
Gud den högstes ord, Som mig ha lärt gå gladelig till
möte Den långa hvilan i vår moders sköte.
Hickar d Gustafsson.
Om musiken och. några af dess förnämsta mästare,
V. I Frankrike.
f e dan trubadurernas toner tystnat dröjde
det länge innan musiken i Frankrike fick något
inhemskt fotfäste. Ett sådant bereddes den dock
genom de så kallade mysterierna, eller andliga
komedierna. Dessa voro dramatiska föreställningar ur
Kristi lefnadshistoria, synnerligast hans lidande,
uppståndelse och derefter skeende uppenbarelser. De
infördes i Europa i 13:de seklet af pilgrimerna, vid
deras återkomst från Palestina, dit de vid den tiden
i massor ställde sina botvandringar, och uppfördes
till en början i kyrkorna vid de stora högtiderna,
såsom påsk, pingst, med flera. Mot slutet af Filip
den skönes regering blef, 1313, den första teater
i Paris byggd, der dessa skådespel äfven uppfördes,
illustrerade af sång och dans. Ofta efterföljdes de
af en fars, hvars humor kan räknas till det råaste
slag. Texten till dessa mysterier var på latin och de
exeqverande till största delen tillhörande kyrkan. Mot
slutet af 1300-talet fick detta skådespelaresällskap
sina privilegier och kallade sig »La confrairie de
la passion» (Passionsbrödraskapet). Den teatraliska
ståt, som vid deras föreställningar utvecklades var
otrolig och stod i intet förhållande till den i allt
öfrigt stötande underhaltigheten af desamma. Jemte
mysterierna - hvilka det privilegierade brödraskapet
ansåg sig ensamt berättigadt att uppföra - uppstodo
de när-beslägtade »Moralités» (Moraliteterna),
hvartill ämnena togos från legenderna och sådana
bibliska händelser, som omedelbart lämpade sig för
den moraliska sedoläran.
Oaktadt den, lindrigast sagdt, fullkomliga bristen på
all estetisk halt i dessa sceniska framställningar,
befrämjades dock förmedelst dem tonkonstens framsteg
genom tillfället till en nationell uppfattning af
dess dramatiska betydelse. Åtskilliga
franska regenter, såsom Frans I, Katarina och
Maria de Me-dicis, med flera, intresserade sig
visserligen för musiken, men hindrades af krigs- och
reiigionsoroligheter att egna några omsorger åt dess
framsteg. Först i Ludvig XIII:s tid finna vi ett steg
dertill från hofvets sida, genom uppsättandet af en
kunglig musikkår: »Les vinat-quatres violons du rol»
(konungens 24 violiner). Derpå och vid ryktet om den
hänförelse de italienska operorna väckte, ville äfven
franska hofvet tillegna sig dem. Kardinal Mazarin*
införskref, under Ludvig XIV, det första italienska
operasällskap som låtit höra sig i Paris (1645). Några
år derefter framstod en abbé Perrin inför hofvet
med ett,herdespel, som han författat och hvartill
’Robert Cambert, kapellmästare hos enkedrottningen
Anna of Österrike, satt musiken. Det lyckades falla
Mazarin i smaken, hvarpå han af konungen utverkade ett
tillståndsbref för Perrin, hvarigenom han berättigades
att gifva offentliga operaföreställningar. Detta blef
grunden till den stora franska nationalope-ran. I
förening med Gambert inrättade han nu en offentlig
teater, med kapell, sångare och ballett. Den första
operan som der gafs (Pomone) vann - ehuru ganska
värdelös - en sådan framgång, att den i 8 månader
gaf ständigt fulla hus och inbringade poeten den
lilla nätta behållningen af 30,000 francs. Emellertid
uppkom oenighet mellan de bägge medarbetarne, hvaraf
en tredje man - florentinaren Jean Baptist Lully -
begagnade sig, för att förmå Perrin åt honom afstå
sitt privilegium. Lully (född 1633), den franska stora
operans egentliga skapare, kom vid 12 års ålder som
kökspojke i hertiginnan af Montpensiers kök, i Paris,
der hans musikaliska anlag ådrogo honom uppmärksamhet
och förskaffade honom
Sv. Fam.-Journ. 1866. - 46.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
