Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från pensionen. Af Sophie Bolander - Skärm till nattlampan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––-377––-
versnörar den rundt omkring med små, mörkbruna, på
likfär-gadt silke uppträdda glasperlor, hvarvid man
för hvarje gång drager tråden igenom den stora perlan
och för hvar af dessa perlrader insätter en eller
två mindre, på det den större må blifva lika betäckt
öfverallt. Såsom stjelk för hvarje bär använder man
den tråd, vid hvilken det är fästadt, påträder den
några perlor och vrider den derpå tillsamman med de
öfriga
till en klase, denna åter sammanfogar man med några
blad och klangen. Hufvudstjelken till en sådan qvist
omgifver man med grön eller brun ull och fastar den
vid en af messings-stängerna. Tillverkarinnornas smak
och skönhetssinne blifver det emellertid förbehållet
att i naturenlig gruppering ordna det nödiga antalet
af sådane grenar; hos originalet äro åtta druf-klasar
fördelade på hela inrättningen.
linnen från pensionen.
2.
Steglitsorna,
ant Stämming spelade gerna sin lilla vira på
qvällqvisten. Efter dagens möda kunde hon väl också
behöfva en liten förströelse. Hon hade några utvalda
bland stadens fruar, hvilka som oftast samlades
hos hvarandra för detta ändamål. Det var en liten
klubb, om man så vu% som hade sina bestämda dagar,
nämligen Onsdagar och Lördagar, då pensionärerna på
eftermiddagen hade lof.
Hvarken regn eller snö, storm eller hagel hindrade
dessa regelmässiga sammankomster. Då vädret var allt
för styggt åkte tant. Hon hade sjelf åtskilliga
gamla åkdon, hvilka tillhört hennes salig mans
föräldrar i lifstiden och i brist af köpare aldrig
kunnat försäljas, hvilka hon vid dylika tillfällen
begagnade, och för hvilket ändamål hon vanligen af
en af halfpensionärernas fader, som var garfvare i
staden, fick låna ett par hästar.
Nu skulle jag få följa med på en af dessa partier,
der värdinnan hade en liten dotterdotter i huset,
för hvilken jag kunde vara ett passande sällskap. Det
regnade förfärligt och vi skulle åka. Under ett
döfvande slammer rullade en ensit-sig täckvagn fram
till porten. Sjelfva korgen liknade det slags burar,
hvari menageriägare kringföra sina markattor. Den
gungade mellan höga C-fjedrar på ett underrede, hvars
dimensioner tycktes passande för en kanon, men dock
var något bräckligt i sina fogningar. Tant klef mycket
gravitetiskt in i den gamla vagnen och jag sattes på
en pall vid hennes fötter. Jag kunde icke låta bli
att se mig omkring inom min trånga verld. Den gamla
urblekta kattunsbeklädnaden vaggade som utslagna
fandukar kring sidorna af kuren och i taket hängde
en svacka så djup, att den nära nog berörde tants
hufvud. Y agnssnörena voro af mött och mal så
förtärda, der de ännu funnos qvar, att man kunde
räkna trådarne i varplagret. De breda fönsterbanden
voro^ ungefär i samma skick och förgäfves sökte jag
efter fransverket, hvarmed de pläga sluta. I mitt
barnsliga sinne kände jag ett verkligt medlidande med
vagnens dåliga belägenhet och frågade i min enfaldiga
hjertmildhet: om icke tant har någon bättre vagn?
Jag såg på hennes ansigte, att min fråga icke behagade
henne, men innan hon hann svara öfverraskades hon af
en liten dusch öfver sitt hufvud.
»Nej, detta går för långt! Aldrig förr har taket
läckt,» sade hon, glömmande den tillrättavisning hon
möjligen ämnat mig.
»Det rinner midt i taket!» sade jag och såg en stråle
oafbrutet sila ned.
»Min negligé och mina gröna band!» utropade tant
och gjorde sina försök att jemka sig än till höger,
än till venster, i sin trånga position.
Nu guppade vagnen öfver en djup rännsten, hvarvid
hon hoppade högt från sätet, med ett fasans: »Aj,
mitt arma hufvud!»
»Stötte tant sig i hufvudet?» frågade jag.
»Om jag stötte mig? Nej, jag stack mig, som om det
sutit sylar i taket. Jag tror vagnen är förhexad i
denna dag.» Tant var förtviflad; hennes hufvud ömmade
och det dröp på hennes negligé.
Ändtligen hunno vi fram. Knappast hade vagnen stannat
utanför porten till det hus, dit vi skulle ingå,
innan en liten flicka, med fladdrande lockar och en
rund halmhatt i handen, kom utspringande, ropande
till kusken: »Tag dem, tag dem innan de flyga!»
»Hvilka?»
»De små fåglarne på taket.»
»Hvilket tak?» Och kusken såg upp åt taken på de
nästgränsande husen. »Jag skall nu hjelpa ut frun,
och se’n kan jag inte gå ifrån hästarne för att gifva
mig på taken och fånga fåglar.»
»På vagnstaket, menar jag.»
»Der ä’ inga fåglabon.» Och nu öppnade han vagnsdörren
för tant och mig.
»Söta tant,» sade den lilla flickan, halfgråtande
af otålighet (det var densamma, för hvars skull jag
fått medfölja), »säg till den karlen att han fångar
de små fåglarne, som sitta på vagnstaket.»
»Inga fåglar sätta sig på vagnstaken, lilla Emma,
och om de än gjorde det, skulle de ögonblickligen
bortskrämmas af vagnens rörelse,» sade tant
upplysande.
»Nej, tant, jag har från våra fönster deruppe sett
dem hela gatan utefter bada sig i den lilla dammen
på x taket. De äro visst tama. Ack, låt honom få se
om de ej sitta qvar!»
»För att öfvertyga dig om omöjligheten af en sådan
händelse», svarade tant och tillsade kusken att
uppfylla Emmas önskan.
»Jo, de sitta der!» ropade karlen helt förundrad och
slog sin hatt öfver dem. »Nu har jag dem, men hvar
skall jag göra af dem?»
Emma och jag klappade händerna af glädje. Hon skyndade
upp efter en bur, och tant glömde regnet, hvilket ock
betydligen saktat sig, för att från förstuguporten
åse den sällsamma fågelfångsten. Yid Emmas återkomst
räckte kusken varsamt handen under hattkullen för
att gripa sitt rof, då han plötsligt utropade:
»Dä’ va’ f- té foglar, de sitta fast!»
»Sitta de fast? Nej, det står icke till!» skrattade
Emma.
»Konstigt ä’ det, men jag ska’ väl rå’ på
dem!–––––-
Nu har jag dem! Håll buren bara tillreds!»
Och med detsamma släppte han dem dit. Men i stället
att, såsom vi hoppades, få se dem flyga lifligt
omkring och hoppa på spjelorna, föllo de orörliga
ned på golfvet, den ena med en stor hårnål genom ena
benet.
»O, hvad de äro lika tants steglitsor!» utropade jag.
»Mina steglitsor!» upprepade tant och räckte handen
efter buren. Det var verkligen desamma. Hon igenkände
dem genast. Det var på den ännu vidhängande hårnålen
hon stuckit sig i hufvudet; det var henne klart,
liksom att alltsammans varit ett elakt uttänkt skämt
för att förlöjliga den gamla vagnen. Hon torkade de
små genomdränkta kräken på sin näsduk och visade en
nästan öm behandling vid att återställa dem i deras
förra skick.
Jag trodde att tant skulle bli mycket, mycket ond, men
jag hörde henne icke säga ett enda ord om saken innan
vi kommo hem om aftonen. Detta skedde tidigare än
vanligt, och innan flickorna brukade gå till sängs. De
blefvo alla inkallade och ställda i en rad framför
henne. Då tog hon fram steglitsorna ur sin näsduk
och sade: »Hvem af erkännes vid strecket med dessa?»
»Hvilket streck?» frågade alla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
