Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från pensionen. Af Sophie Bolander - Litteraturöfversigt - Uttydning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380
Jag darrade som hade jag gjort något ondt. Jag
blygdes vid att erkänna min barnsliga välmening,
och Trina sedan, skulle icke hon blottställas om jag
bekände allt? Jag hade alltid lärt att det var fult
att sqvallra, och om jag än icke hade någon särdeles
vänskap för denna min kamrat, ville jag dock icke
förskaffa henne någon ledsamhet. Under detta mitt
bekymmer inkom mor Stina och sade: »Hvad har nu gullet
mitt tagit sig till? Är det sannt att hon fick tio
riksdaler i går från sin pappa och att hon icke har
en endaste fnyk qvar i dag?»
»Ja.»
»Åh, bevara mig väl! Hvem kunde tro Mina om
sådant? Och hvem har handlat upp dem? Hvem har gått
hennes ärenden, då det icke varit jag?»
Nu föll jag mor Stina om halsen och berättade huru
jag användt min tio riksdaler, men sade att jag icke
ville tant skulle få veta det.
»Tyst, tyst, gullet mitt! Var icke rädd, hon! Nu skall
Trina falla i den grop hon ville gräfva åt en annan.»
Jag frågade hvad hon ämnade med Trina?
»Hon skall för Pontius Pilatus; det lofvade jag
henne vid bigarångträdet, om hon vågade sticka sta’
och försöka mera locka Mina till hvad ondt är.»
Jag hann icke invända någonting innan hon redan lemnat
rummet. En stund derefter öppnades dörren onch tant
inträdde, åtföljd af Trina och mor Stina. Den förra
var dödsblek, den sednare såg triumferande ut. Tant
satte sig med högtidlig min i emman.
»Se så, mamsell Trina,» sade mor Stina och steg
närmare, »kom nu och ställ sig här, ska’ frun få veta
alltsamman.
Jag märkte att något fruktansvärdt skulle blifva af
och hukade ner mig bakom ryggen på emman. Nu hof mor
Stina upp sin röst som åklagare och sade, att Trina
gång efter annan sökte förleda mig till hvad ondt var,
hvarpå hon berättade hela-historien med kappan samt
mina tio riksdaler. Trina ursäktade sig med att allt
var ett narri och att hon aldrig kunde tro mig vara
nog dum att taga det för allvar.
»Yar det narri med steglitsorna också?» frågade mor
Stina. »Svara mig på det, om hon kan!»
»Steglitsorna! Trina, är det möjligt?» hörde jag tant
med uppskakad stämma uttala.
Det uppstod en stunds tystnad, hvarpå Trina sade:
»Söta tant, jag menade icke illa, jag tyckte bara,
att det skulle se så roligt ut», och hon fnittrade
till, oaktadt stundens förskräckelse.
»Du fann det roligt. Du gjorde väl detsamma med
magisterns kappa?»
»Ja.»
»Det är just olyckan, ty det, hvari vi finna vårt
nöje, afspeglar säkrast vårt hjertas beskaffenhet.»
Och derpå visade tant huru en god menniska aldrig kan
finna sin glädje uti att göra någon till föremål för
åtlöjet, samt hur tungt en lärare och lärarinnas
kall kan kännas, då de deri finna den aktning
och tacksamhet förbytta, som deras möda och arbete
kräfva. Slutligen förklarade sig tant finna det vara
en pligt mot sina .öfriga elever att skilja Trina
från pensionen, hvarom hon samma dag ville underrätta
hennes föräldrar.
»Och skulle man här i staden förundra sig öfver att
hon kommer så oförväntadt härifrån, så skall jag
lika litet förtiga orsaken dertill, som jag hittills
sagt ett ord om hurudan hon är, det kan jag försäkra
mamsell Trina», tillade mor Stina, som dock på en
vink af tant tystnade och lemnade rummet.
Nu var det slut med Trinas kurage. Hon föll tant till
fota och bad under tårar, att hon måtte uppskjuta
verkställandet af sin hotelse till nästa gång hon
gjorde sig förtjent deraf. Jag kröp nu fram från mitt
gömställe och instämde i hennes bön. Tant lät beveka
sig efter en stund och lemnade så Trina åt sin ånger
och bedröfvelse. Hennes smärta gjorde mig ondt. Jag
såg mig icke förr ensam med henne innan jag sade:
»Yar icke ond på mig, Trina! Jag har icke velat ställa
dig i någon ledsamhet och är icke skuld till detta!»
Hon svarade icke, men klappade mig på handen till
tecken att hon trodde mig.
Så förgick tiden utan vidare äfventyr till fram efter
jul, då min fader skref och underrättade mig, att
han ernade ingå ett nytt äktenskap, under hoppet att
hafva funnit en maka, som skulle blifva en god moder
för hans barn, och att jag derför, efter pensionsårets
slut, skulle återvända till hemmet.
Yid afskedet från mina kamrater tog mig Trina -
som efter det skildrade uppträdet tyckts blifvit en
annan menniska - afsides, satte en liten ring på mitt
finger och sade: »Bär den som ett minne af mig! Jag
har lärt mycket af dig, fast du icke förstår det. Det
goda smittar liksom det onda. Tack, tack!»
Hon hade rätt. Hvad hon sade förstod jag icke då, men
sedan jag lärt göra det har jag gömt orden, som den
skönaste minnesblomman åt min moders förtjenster. Hvem
har jag att tacka för min barnasjäls renhet om icke
henne? Hvad godt Trina ’deraf kunnat hämta var af
ingen annan än henne inplantadt. Evig tack åt alla
goda mödrar! De läror de lägga i sina barns hjertan
föras, som frön af himmelens vindar, öfver till
andras, för att i mångfaldigad skörd uppspira till
mensklighetens välsignelse.
Litteraturöfveisigt.
Svea. Folkkalender för 1867. Tjugondetredje
årgången. Med bidrag af Bias, Fr. Hodell, Lea,
G. H. Mellin, Orvar Ödd, Håkan Röde, Marie Sophie
Schwartz, Elias Sehlstedt, Wilh. Stålberg,
Pehr Thomasson, Gustaf Thomée, m. fl. samt 36
illustrationer.
Främsta rummet bland de svenska julkalendrarne har
Svea länge intagit, icke sa mycket med anledning af
någon anciennitetsrätt, som fastmer pä grund af sitt
inre värde, och om det än måste medgifvas, att icke
så få af de föregående årgångarne äga ett innehåll,
som vida öfverträffar det, som kommit 1867 års Svea
till del, så kan det å andra sidan ej bestridas, att
denna, jemförd med de samtidigt utkomna kalendrar,
som nu täfla om allmänhetens gunst, rätt väl häfdar de
anspråk på hedersplatsen, som hon ärft af sina äldre
syskon. Wilh. Stålbergs bidrag består i en ganska
väl skrifven bearbetning på prosa amsagan om "Konung
Agne och guldkedjan", mot hvilken vi blott anmärka,
att förf. gör alltför ringa om ens någon skillnad
mellan den finska folkstammens seder, lefnadssätt
och klädedrägt och våra fäders, äfvensom att hon
låter Skjalf kalla den fruktade Svenska vikingahären
"nordiska röfvarhopar" och Thorvind benämna Agne "den
fiendtlige nordkämpen", då dock det land, hvarifrån
han väntades, dock var sydligare beläget än deras
eget. Fru Schwartz representeras genom "Drömmerskan på
Johan Henrik Kellgrens graf", en berättelse, om hvars
hufvudperson man får ett ungefärligt begrepp i den
bedröfliga figur, som sitter insvept i utväxterna af
d-vt gigantiska A , hvarmed berättelsen börjar. Det
ser ut, som om de, hvilka leverera de novellistiska
bidragen, till våra julkalendrar, hade på sednare
tider gripits af en verklig vurm att göra uppkok på
tilldragelser i aflidna svenska skalders lif eller
på mer eller mindre apokryfiska anekdoter cm. dem,
eller ock att tillskrifva de stackars Apollosönerna
handlingar eller försätta dem i förhållanden, för
hvilka de varit helt och hållet främmande, och sålunda
göra dem till hjeltar i romantiska berättelser. Det
betänkliga i en sådan metod torde knappt behöfva
ådagaläggas, och hvad särskildt fru Schwartz angår,
så tyckes det, som skulle en författarinna med
så rik fantasi, som den hon obestridligen äger,
kunna finna tillräckligt många novellämnen, utan
att hon behöfde hemsöka de män som fått sitt rum,
i den svenska diktens pantheon, och deras lif och
enskilta förhållanden med sina temligen sjelfsvaldiga
broderier. Dertill kommer att, för att skildra sådana
män, man måste
i grund känna deras skaplynne, idériktning och
arten af deras intelligens liksom deras karakter
med alia dess skiftningar, och detta betvifla vi
att förf. gjort. Af G. H.’ Mellin har Svea en
liten friskt och väl skrifven historisk skizz,
"En middag på Gunnarstorp för nära 200 år sedan"
och af signaturen Bias "Lilla presten", en rätt
intressant skildring af föga kända hjeltebedrifter,
hvarigenom 1819 en svensk pastorsadjunkt hindrade
en rysk truppafdelning att härja på den svenska
kusten. Gustaf Thomées "Svenska historiska minnen"
utgörande skildringar af Alvastra och Brahehus äro
ganska läsvärda, och detsamma kan sägas om N. Liljas
uppsatser "Potatisen" och "Åkerns skadedjur". Orvar
Ödd har lemnat en pikant historik öfver "Ramlösa
helsobrunn" samt "medaljonger" öfver under året
aflidna märkligare personer, hvaraf flera kunna
anses såsom små praktstycken i biografisk väg, då det
inskränkta utrymmet tages i betraktande. Synnerligen
förtjenstfull anse vi nekrologen öfver Börjesson,
hvari förf. hållit rättvisans våg med så säker
hand utan att låta några konsiderationer inverka
på sig; minst tillfredsställer den öfver Fredrika
Bremer oss, särdeles derför att ämnet varit så
rikt. C. J. L. Almqvist har förf. ihågkommit med
ett poem, som är både vackert och gripande. Bland de
för öfrigt i kalendern förekommande prestationerna i
bunden stil vilja vi i första rummet nämna tvänne af
Elias Sehlstedt, nämligen "Huru pegasen skenar" och
"Sommarfesten", bägge fulla af lekande humor och denna
friskhet, som den lemadsglade författaren äger i så
sällspordt mätt. Det sistnämda stycket skulle hedrat
Bellman sjelf och är dock ej sa "bellmanskt", att
det stöter något öra. Af Lea förekomma äfven tvänne
poemer, nämligen "Första snön" och "Frieriet". Det
förstnämda är fullt af lekande qvickhet, men hvad
angår det sednare,, som är skrifvet för att göra en
träsnittskopia utaf Fagerlinds tafla af samma namn
sällskap, så tycks det vara författadt utan någon
inspiration, och det stegrar visst icke vårt intresse
för "Elsbert", hvilken ser ut som en groflemmad och
prosaisk matrona der hon sitter och lyssnar till
friarens fagra tal. Af Håkan Röde läser man med
nöje "Det gamla året" och "fosterländska bilder"
och af A. J-n en liten beskrifning på vers "Wernamo
marknad", som ej är oäfven och väl behöflig såsom
"illustration" af den något suddiga illustration den
beledsagar. Hedberg har lemnat en sångcykel vid namn
"Ägirs gästabud. Sånger vid Molins fontän", som är
lika god som kalenderpoesi i allmänhet utan att dock
äga något högre värde.
TJttydning af rebus i föregående häfte, sid. 352:
En storartad verldsewposition i Paris.
Halmstad. Tryckt hos C. E. Gernandt, 1866.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
