Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljus och mörker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de gamle Grekernas sagor om norden finner man
tvänne hvarandra motsägande myther, hvilka man
länge för-gäfves sökt att förklara. Enligt den
äldsta mytlien var norden gudarnes födelseort och de
lycksaligas boning. Här voro de elyseiska fälten,
här lefde de rättfärdigaste bland menniskor, här
mättes ett menniskolif icke efter vanliga gränser,
utan varade i ostörd lycka genom århundraden.
Denna glada föreställning om norden mörknade
efterhand och lemnade rum för en yngre myth, som
föreställde sig norden i alldeles motsatta bilder.
Numera var denna trakt af verlden mörkrets och
fasornas hemvist. Här hade alla onda, mot menniskan
fiendtliga makter sitt afskyvärda tillhåll. Här var
trolldomens rätta verkstad och fädernesland;
här bodde fula vidunder i till hälften mensklig, till
hälften djurisk gestalt, än med hästfötter, än
med hundhufvuden, än med öron, be- | täckande hela
kroppen, och för att råga måttet af nordens j fasor,
befolkades dessa länder med grymma menniskoätare.
|
Det är bekant, att denna mörkare föreställning om nor-
i den genomgått hela medeltiden och ännu i våra dagar
qvarlemnat djupa spår hos de sydliga folken, medan
den högsta norden dragit sig allt längre tillbaka
i geografien. Men det är mindre bemärkt, att hos
nordboarne sjelfva alldeles dylika föreställningar
varit rådande och äro det intill denna dag.
I den äldsta finska folkmythen omtalas ofta den
aflägsna, hemlighetsfulla norden under namn af
Pohja. Det är öfverraskande att om detta land
finna samma skiftning i finska my-then, som fordom
hos Grekerna. .Nordlandet skildras först såsom
öfverflödande af rikedomar och ryktbart för de
skönaste ungmor på jorden. Men denna bild förvandlas
efterhand till samma fasans skräckbild, som hos de
sydliga folken, och slutligen öfverflödar sagan af de
mörkaste skildringar om öde fjäll, rysliga forsar,
hemska troll och allt förderfvanåe oiräékefulla
menniskor uti denna högsta nord.
Förklaringen af dessa motsatser är mycket enkel. Af
fe-ni ciske sjömän fingo Grekerna först de mest
hänförande skildringar af nordens ljusa sommar,
den enda årstid de sett uti dessa bygder; men när
sjömännen blefvo djerfvare oeh vågade sig norrut
på hösten eller till och med nödgades öfvervintra -
i dessa ogästvänliga bygdtr, funno de sedan icke nog
mörka färger att skildra alla fasorna af vår mörka
årstid. Intrycket af samma naturfenomener afspeglar
sig uti den finska folkmythen och frambringar der,
oaktadt den stod fenomenerna mycket närmare, samma
skiftningar, emedan man hade samma grundintryck
af norden såsom något aflägset, okändt, underbart,
som alltid talar mäktigt till fantasien.
Yi återfinna således i dessa föreställningar om
norden ett storartadt naturintryck, nämligen striden
emellan ljus och mörker. Naturmakternas väldiga
verldsstricl har återspeglat sig uti menniskans
barndomsintryck. Men under det att mörkret segrat i
sydländnlngens fantasi, har ljuset slutligen vunnit
öfverhand uti nordbons föreställningar.
Den finska sagan slutar nämligen med en berättelse,
huru sol och måne nedstego från himmelen, för att
lyssna på Wäinä-möinens sång, men grepos dervid af
nordens herrskarinna Louhi och gömdes fängslade
djupt under kopparberget. Ett dödens mörker föll
öfver alla länder. Förgäfves tände himmelens Gud
en gnista i skyn, gnistan föll ned och förbrände
jorden. Förgäfves smidde Ilmarinen en sol af guld
och en måne af silfver; han fick dem icke att lysa på
himlahvalfvet. Då rustade sig Kalevalas hjeltar till
ett stort härtåg för att befria de fångna ur berget,
men nordens herrskarinna vågade icke afbida deras
ankomst, utan lösgaf frivilligt sina himmelska fångar,
hvarefter sagan slutar med Wäinämöinens herrliga
lofsång till det åter-uppståndna verldsljuset.
Det är omöjligt att icke härvid ihågkomma den
skandinaviska mythens rörande saga om Balders
död. Denna olycka, som bragte sorg öfver hela jorden,
anstiftades af den onde Loke, men vållades ofrivilligt
af den blinde Höder. Ingen annan än en blind, som
icke känner ljuset, har så kunnat för-
gripa sig mot det herrligaste på jorden. Men Balder
skall åter uppstå i Eagnarök, i »gudarnes skymning»,
som är den nya verldens morgongryning, och allt skall
åter blifva ljust och godt. Ty Balder, Fenieiernas
Baal, d. ä. solguden, är Balder den gode, och så
återfinna vi här, såsom öfverallt, ljuset som det
godas sinnebild.
Det är tydligt, att både den skandinaviska och den
finska mythen härstamma från samma urkälla, den öfver
hela vestra Asien i forntiden utbredda soldyrkan. Och
ett annat, genom årtusenden gående minne deraf äga
vi ännu qvar uti de bekanta midsommareldarne, som
i Finland äro allmänna under namnet »kokko» och i
några orter af södra Sverige kallas »Balders bål.»
Den glada ungdom, som nu harmlöst dansar kring dessa
vackra lusteldar, har säkert ingen aning derom,
att de fira en urgammal hednisk offerhögtid och
dermed prisa samme afgud, som redan i Moses’ och
profeten Daniels tider vid de strängaste hotelser om
himmelens vrede var förbjuden att dyrkas bland Israels
folk. Ty Baldersbålen tändas till solgudens ära vid
midsommartid, när hans makts och herrlighets-dagar
inträffa på jorden. Finns väl någon ifrare så sträng,
att han derföre ville numera förbjuda denna oskyldiga
lek bland ett kristet folk? Är icke ljuset dock
alltid och allestädes en himmelens skänk åt jorden,
och säger oss icke sjelfva den heliga skrift, att n
allt godt kommer ofvanefter från ljusets f åder f»
Men om redan de sydliga folken, som icke känna en
lång vinter af idel mörker, med en så helig vördnad
dyrkat ljusets makter, huru mycket innerligare måste
icke den så länge i mörker begrafne nordbon älska
denna hedniska, af sjelfva kristendomen adopterade
verldsmakt’? Geijer berättar oss, enligt en gammal
författare vid namn Procopius, att invånarne i Thule
under den långa vinternatten räknade dygnen efter
månens lopp. »Men då de lefvat 25 dagar i mörkret,
pläga de efter gammalt bruk skicka, på de högsta
bergen spejare, hvilka, så snart de från höjderna
märka solen, förkunna det för de lägre ned boende,
hvarpå desse, glade, ehuru ännu i mörkret, göra
gästabud; och är detta den största högtid hos
Thule-boarne.» - Häraf är klart, att den fordna
hedniska julen hos nordboarne, hvilken firades
i midvintern och något sednare än Tår july var
ursprungligen en fest till den återvändande solens
ära^ således, äfven den, en soldyrkan. Och jemförelsen
med den kristna julen ligger nära tillhands.
När aposteln Johannes säger oss, att Kristus, Ordet,
»var verldens ljus, och ljuset lyste i mörkret,
och mörkret hafver det icke begripit», så har han
derigenom helgat och förandligat den öfver hela
verlden utbredda sinnliga föreställningen om ljuset
såsom himmelens ädlaste gåfva och sinnebilden utaf
det goda. I denna förandligade form genomgår samma
tanke hela den kristna verldsåskådningen, och en följd
deraf har varit, att vår Frälsares födelsefest firas
af oss just vid den tid, när mörkrets välde nått
på en gång sin höjd och sin öfvergång och ljusets
makt åter begynner att upplyfta sig ur den djupaste
vanmakt. Såsom Bethlehems stjerna uppstod ur natten,
så uppgår äfven ur syndens andliga mörker det eviga
ljuset för menniskoanden, på det att vi må »vandra
i ljuset» och blifva »ljusets barn.» En skönare bild
har ej kunnat lånas ur sinneverlden, för att uttrycka
det evigas seger öfver stoftets förgängelse. Det
är mensklighetens vackraste barndomssaga, som här
återkommer i förklarad gestalt och visar oss det eviga
genomträngande den högsta formen af sinneverlden och
återspeglande sig deri.
De på höga stänger uthängda lanternor, som ännu
på många orter äro barnens fröjd om julmorgonen,
äfvensom stjern-gossarnes gamla, mer och mer i
glömska råkande folkspektakel, äro ingenting annat än
minnen af stjernan öfver österlanden och qvarlefvor
af medeltidens jul-legender. Yår julotta med sina
kyrkoljus, katholikernes ständigt brinnande lampor
och vaxljus samt grenljusen om julaftonen härröra
alla af samma
Sv. Fam.-Journ. 1857. - 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
