Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XXV. Helge Erik konung.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
XXV.
Helge Erik konung.
föregående årgångar af vår tidskrift hafva vi
meddelat åtskilligt om de Svenska män och qvinnor,
hvilka under medeltiden upptogos på listan öfver
kyrkans helgon. Läsaren skall må hända icke anse
det olämpligt, om vi afsluta denna serie med en kort
lefvernesbeskrifning öfver den yppersta bland Sveriges
alla helige män, hvilken, ehuru icke af kyrkans
öfverhufvud inskrifven i den bok, som innehåller
namnen »på alla englar och helgon», dock af folket
sjelf blifvit kanoniserad och ansedd som dess och
Sveriges rikes förespråkare inför den Högstes tron,
- den Helige konung Erik.
Om man får tro en föga bestyrkt saga, så fanns
det bland de tappra krigare, hvilka under den
hjeltemodige Gottfrieds af Bouillon befäl utsände
det första korståget och upprättade ett kristet
konungadöme i Jerusalem, också en Svensk man, vid
namn Jedvard. Om än berättelsen om hans korsfärd och
huruledes han af grefve Gottfried sjelf, den Heliga
Grafvens beskyddare, blifvit slagen till riddare
efter eröfringen af Jerusalem, icke är fullt att
lita på, synes dock så mycket säkert, att Jedvard
Bonde, - ty så kallades han, - var en af dessa rika,
mäktiga storbönder, hvilka i sin ungdom »redo på
drakens rygg» öfver alla haf, gjorde strandhugg
och samlade skatter, men på ålderdomen sutto som
patriarker på sina gårdar och på Svea Ting inlade
ett vigtigt och mycket förmående ord i landets och
konungens angelägenheter. »En göder, riker bonde»
var han, det förmäler en gammal inhemsk krönika, och
att hans slägt var högt ansedd och aktad finner man
tydligen deraf, att han till husfru hade ingen mindre
än Cecilia, syster till den sista Sydgöta-konungen
Kol eller Erik Årsäll och dotter af Offer-Sven^ Inge
den äldres medtäflare om tronen i Svealandet och den
sista hedniske konungen derstädes. Huru högt anseende
detta par åtnjöt i Svealand bevisas ytterligare deraf,
att deras son, Erik, redan 6 år före mordet på konung
Sverker Gamle, valdes till konung af Svearne, hvilka
säkerligen redan lärt känna och värdera honom och
icke, efter krönikans ord, gåfvo honom konunganamn
endast derför, att han var gift med en dotter af
konung Inge den yngre, eller för hans kungliga börd
på mödernet, huru mycket mari än i dessa tider fäste
sig vid en sådan härkomst. Efter Sverkers död äfven
konung i Götalandet, hade Erik, sjelf, i likhet med
sin fader, en nitisk kristen, såsom hans helgonasaga
säger, föresatt sig tre hufvudsakliga syftemål:
att bygga kyrkor och förbättra gudstjensten, att
styra folket med lag och rättvisa samt att bekämpa
trons och sitt rikes fiender, så skola vi i korthet
betrakta hans lefnad från dessa tre hufvudsynpunkter.
Ett barn af sin tid, iakttog Erik, - konungalängden
räknar honom för den nionde af detta namn, - i
allt ett lefnadssätt,,^ som måste förskaffa honom
bifall af de andlige fäderna och kärlek hos folket,
hvilket, småningom omvändt till den nya läran, redan
utmärkte sig för nitiskt iakttagande af dennas bud,
åtminstone i det yttre. Ett mönster af dygd och
skönhet, var han trägen i böner, vakor och fastande,
han var medlidsam och välgörande mot de fattiga samt
frikostig i allmosor, närmast kroppen bar han en
tagelskjorta, för att späka sin lekamen, och ofta,
säger helgonsagan, »plägade han, till och med om
vintern, lönligen bada i ett kallt vattenkar, med
köld bortdrifvande olofliga, lekamsens hetta». Det var
förmodligen med hans tillåtelse som Sigrid, en franka
till hans gemål Christina, inrättade det rika Warnhem
till kloster för Bernhardinermunkar, och den sägnen,
att han låtit bygga Eriksbergs kyrka i Westergötland
är må hända icke fullt pålitlig; men säkert är, att
han fullbordade Upsala kyrka (Trefaldighetskyrkan
i Östra Aros, det nuvarande Upsala) och att han
förordnade prester att der förestå gudstjensten, samt
att han egentligen är den, som befäste kristendomen
i öfra Sverige. Om sådana företag måste tillförsäkra
honom de andligas ynnest, vann han å andra sidan lika
mycket folkets hjertan genom den mildhet och rättvisa,
som han alltid utöfvade. »Han reste omkring i sitt
rike och sökte sitt folk,» - heter det, - »och for
fram en rätt konunglig väg; han dömde rätt dem,
vikande hvarken åt högra sidan för vänskap eller
gåfvor, eller åt den venstra för hat och räddhåga
skull, han styrkte de rättfärdiga, men tålde ej de
vrånga i sitt rike, gifvande en och hvar rätt efter
lagen». Och denna skipade han icke allenast, utan han
stiftade äfven sjelf lag och kallades derföre också
af en sednare tid för »Erik laggifvare». Som en bland
hans lagar uppgifves den, hvilken tillerkände svensk
hustru rättighet att giftas till »heders- och husfru,
till lås och nycklar, till halfva säng och laga
treding i boet af lösören och aflingegods, hvarmed han
lade grunden till Jarl Birgers och de efterföljande
regen-ternas, ända till konung Oscars, lagstiftning
till förmån för den svenska qvinnan. Genom allt detta
blef han allmogen så kär, att den frivilligt erbjöd
honom tredjedelen af all sakören, som enligt landets
sed tillhörde riksens fatabur. Men på detta anbud
svarade konung Erik högsinnadt: Jag har nog af mitt,
behållen j edert!
Nitisk för kristendomen, ville äfven konung Erik
ytterligare utbreda densamma, och från denna hans
nitälskan härleder sig förmodligen till god del det
helgonskimmer med
Sv. Fam-Journ. 1867. - 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
