Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XXVI. Måns Stenbock och slaget vid Helsingborg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––-66––-
sändebud samt af ombud från Helsingborg, i hvilken
stad den nya herrskaren efter några dagar höll sitt
högtidliga intåg, och hvarifrån han utfärdade en
kungörelse, beräknad på att vinna Skåriingarnes
tillgifvenhet och i hvilken de danska soldaterna
anbefalldes att iakttaga god krigstukt och af h alla
sig från alla våldsamheter.
Måns Bock var visserligen i grannskapet, men kunde,
såsom han förutsett, icke hindra landstigningen; hela
hans uppmärksamhet måste vara riktad på uppsättandet
af en här till det hotade Skånes och, ännu mer,
Blekinges och Carlskronas försvar. Utom besättningar
i fästningarna, hade Stenbock vid krigets utbrott
på sin höjd 4,000 ryttare och 500 man fotfolk, dessa
sistnämda, mest bestående af Sachsiska krigsfångar,
som gått i Svensk tjenst; men kung Carl hade befallt,
att i stället för de i Ukraine förstörda regementena,
nya trupper skulle uppsättas, både indeldta samt
tre- och fem-männingar. Sådant var nu icke lätt;
menigheterna voro ovilliga, soldat-legan hade
oupphörligt blifvit stegrad, det felades folk; men
knappt hade det blifvit bekant, att Måns Stenbock
skulle blifva anförare, förr än många gamla knektar,
både soldater och befäl, anmälde sig, samt derjemte
mången rask bonddräng. Inom några veckor uppsattes
på detta sätt flera bland de nya regementena; men en
stor del af soldaterna bestod af allt för ungt manskap
eller också af allt för gammalt. Ordentlig mundering
kunde dock icke anskaffas, - dertill saknades icke
blott tid, utan äfven penningar; men icke desto
mindre lät Stenbock både befäl och manskap skynda
ned mot Småland, der hären skulle samlas vid Wexiö,
till hvilken stad man fört så mycket penningar,
hästar och förnödenheter, som varit möjligt; -
"Svenskarne" - sade Stenbock, - »hade segrat mången
gång förut, fastän de burit vadmalskläder af olika
snitt och färg". Mot slutet af Januari samlades i
Wexiö en liten här af 8,000 man, med afseende på
kläder och vapen så eländig, att Stenbock under sina
26 krigsår aldrig sett sämre, - enligt hans egna
ord, - ehuru han dock hoppades, »att de slängar, som
soldaten utdelar under skinnpelsen och vadmalströjan,
skulle blifva lika kraftiga, som i fall han burit den
grannaste mundering». Stenbockska härens mundering
var emellertid icke allenast icke grann, utan den var
derjemte otillräcklig; Skånska tremänningarne till
häst buro träskor och kallades derför af danskarne
»Träskoregementet», och Stenbockska hären benämdes
gemenligen af sina väl klädda motståndare för »Bnkken
med hans Gcdepoger». Men denna här var dock den
indeldta Svenska hären, - samma här, hvars bragder
vi nyligen sett ignoreras, likasom skulle hela raden
af segrar från Narva till Gadebusch, och sedan alla
mandomsrön i kung Fredriks Finska och kung Adolf
Fredriks Pommerska krig icke hafva funnits, derföre,
hvad de sistnämda vidkommer, att befälet var soldaten
ovärdigt; - denna här var den indelade Svenska hären,
tapper och modig och Svensk, i trots för skinnpelsen
och bondtröjan, samt ensam tillräcklig att vinna
seger, sedan Stenbocks plan att kalla man ur huse till
fosterlandets försvar hade misslyckats. Någonting,
som höjde de tappra soldaternas hopp och ingaf dem
nya krafter, var de underrättelser, som anländt
om konungens snara hemkomst med en här af Turkar
och Tatarer, och för danskarne räddes i alla fall
ingen. »Se bister ut, min gosse, så springer dansken
för dig!» var Stenbocks dagliga uppmuntringsord.
Den landstigna danska hären gick under Reventlow
på* Karlskrona, för att intaga denna stad och
förstöra flottan. Marschen gick visserligen
långsamt, men betecknades dock genom åtskilliga
fördelar för danskarne, t. ex. de i svensk tjenst
of-vergångna Sachsernas flykt vid Torsebro, som för
danskarne öppnade vägen öfver Helgeå, eröfringen af
Kristianstad, Karlshamns brandskattande m. m. d.,
genom hvilket allt Karlskronas försvar försvårades,
ehuru Stenbock och Wachtmeister gjorde allt
för detsamma. Men i medlet af Februari uppbröt
svenska hufvudhären från Wexiö och ryckte in i
norra Skåne. Den förstärktes vid Ousby med något
kavalleri från Blekinge, under Gyllenstjerna och med
två regementen under unga Ascheberg, hvilka förut
stått vid norska gränsen, men nu på sällan begagnade
skogsvägar från Laholm letade sig fram till hufvud-
arméen. Stenbocks hela samlade styrka utgjorde nu
omkring 14,000 man.
Dessa rustningar och rörelser kunde icke annat än hos
de i Karlshamn stående danskarne väcka farhågor för
att de skulle blifva afskurna, och de skyndade derföre
att förena sig med sin hufvudstyrka i Kristianstad,
detta så mycket hellre, som de uppsnappat af Stenbock
utsända budkaflar, enligt hvilka han ämnade angripa
denna stad. Men det var icke Stenbocks afsigt att
afskära dem från Kristianstad, utan i stället från
Helsingborg, och derföre skyndade han att besätta
de öfver Rönneå gående broarna vid Förestå och
Hasslebro. Skrämda deröfver, skyndade danskarne från
Kristianstad och undkommo söderut från Lund till
Helsingborg, der de lade sig i läger utanför staden
och fingo förstärkningar från Danmark. Emellertid
hade den tappre Reventlow, dels af strapatser, dels
af harm öfver det misslyckade tåget till Blekinge,
insjuknat, så att han måste hemföras till Själland,
hvarefter befälet anförtroddes åt den lika tappre,
men mindre försigtiga Georg Rantzau.
Danskarne lyckades sålunda komma undan till
Helsingborg, fastän Stenbock helst skulle hafva
afskurit dem återtåget till denna stad, - en rörelse,
hvilken han dock omöjligen kunde verkställa, icke
derföre, att icke hans oöfvade trupper gerna skulle
hafva gjort allt, hvad i deras förmåga stod, utan
derföre, att de saknade erfarenhet vid ett längre
fälttåg, icke hade tillräckliga förråder och, dignande
af trötthet, måste taga den ena rastedagen efter den
andra. Stenbock var under tiden sjelf inne i Malmö,
hvars borgerskap han lyckades öfvertala till att
lemna något understöd, h varförutan han derifrån
hämtade någon förstärkning af folk och artilleri. Men
fastän danskarnes reträtt till Helsingborg icke
kunde förhindras, oroades de likväl litet emellan
under densamma, och särskildt bibragtes dem talrika
förlaster genom öfverstelöjtnant Wilhelm Bennet,
hvilken af Stenbock med anledning deraf fick namnet
»en kärna af en officer». Från denna Svenskarnes
marsch till Helsingborg förtäljas ännu talrika
anekdoter, såsom huruledes Stenbock, hvilken kunde
ända till illusion härma den Skånska bondens åtbörder
och dialekt, litet emellan var inne i danska lägret,
än med halmlass, än med hö, och derunder skaifade sig
upplysningar af värde. En gång nära att igenkännas,
skall han räddat sig genom att spela drucken, kastat
sig upp på sin häst, utan hatt, samt raglande och
stojande lyckats komma utom danska förposterna. Hit
hör också berättelsen om huruledes han varit inne i
danskarnas läger för att sälja ärter, men, då dessa
ratades, lofvat komma en annan gång med både större
och hårdare sådana. Han uppfyllde också detta sitt
löfte.
Konung Fredrik hade nyss varit i Helsingborg och
uppmuntrat sina män att med mod möta fienden, men just
som detta skulle ske, skyndat öfver till sitt trygga
Köpenhamn. Stenbock drog sig icke undan, han gick
före sitt folk och ropade: kom! - medan danska kungen
befallde sitt folk att gå, - som en samtida författare
säger, och hade redan den 27 Februari meddelat sin
bataljplan åt sina officerare samt tidigt följande
dagen satt sin här i rörelse mot Helsingborg. Yägarne
hade blifvit någorlunda fasta genom en temmeligen
allvarsam frost. Svenskarnes rörelser doldes för
fienden af en tjock dimma, och Stenbock uppmanade
sitt folk till. mod och tapperhet. Sådant erfordrades
också, ty danskarne innehade en ställning, så fast
och fördelaktig, att den icke gerna kunde angripas
af svenskarne; men dessa åtföljdes af lyckan, och
då Stenbock nalkades, lemnade Rantzau sin fasta
lägerplats och gick dem till mötes. Ehuru han äfven
nu valde en fördelaktig ställning, blef det lättare
att angripa honom i denna, än i den förra, i hvilken
hans konung också hade rådt honom att stanna qvar.
Klockan tolf den 28 Februari gaf Stenbock tecken
till uppbrott, och klockan l anlände de främsta
Svenska trupperna till sina ställningar. Striden
började på Svenskarnes venstra flygel, som fördes af
general-löjtnant Burensköld, en bland hjel-tarne från
kung Carls Polska krig, och hvilken nu lyckades tvinga
Danska hästgardet något tillbaka. Men Burensköld hade
börjat striden allt för bittida och innan hela hans
flygel hunnit inträffa. Rantzau skyndade deremot att
förstärka de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
