Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Arsenalen." - Några ord om Walakerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Orientalisten professor Tornberg i Lund yttrar om
denna mössa:
"jag läser här (på Erik den heliges mössa) utan
svårighet trenne af Guds epiteter:
jEl-kahhär El-Ali El-tlialiir
Fortissimus. Celsissimus och
Oppitulator.
(det betyder: der. mäktigaste, den högste hjelparen)
bokstäfvernas utseende öfverensstämma fullkomligt
med dem som jag sett från 9:de, 10:de och ll:te
seklen på vapen och kläder af Egyptiskt och Syriskt
arbete. Mössan har varit en vanlig kalott, omkring
hvilken turbanen lindas, och att den tillhört en
förnäm, bevisas både af metallen och inskriften. Det
är en känd sak, att de turkiska dynastier som innehade
främre Asien under ofvan antydda sekler, förde, jemte
sina egentliga namn, en mängd prunkande titlar, som
ofta anspelade på den högstes benämningar. I synnerhet
var detta fallet med Ejubiderna eller Saladins
ättlingar, och den gissningen, att ifrågavarande
hufvudbonad tillhört någon af dessa furstar, synes
mig ej för mycket vågad."
Erik den helige skall hafva fått denna mössa af
sin fader, Jedvard Knutson Bonde, hvilken deltog i
korstågen mot Saladin. Mössan säges han hafva hemfört
som trofé. Jedvard Bonde blef slagen till riddare
utanför Jerusalems portar, och var den första svensk
som erhållit riddarevärdigheten.
Vi hafva nu i det närmaste redogjort för de förnämsta
föremål som finnas i lifrustkammaren; att beskrifva
alla skulle icke vårt utrymme tillåta.
Om ock arkitekturen i den lokal som inrymmer alla
dessa vapen och rustningar, till följd af sin
lätta, leende och eleganta karakter, icke fullt
öfverensstämmer med det hemlighetsfulla allvar som,
hvilar öfver dessa krigets verktyg, »dödens synrör»,
och »nycklarne till evigheten», så bildar dock det
hela, kanske just genom motsatserna, en särskildt
egendomlig ensemble. Synnerligen imponerande är den
stora salen, med sina af marmorkolonnerna uppburna,
korssande hvalf, under hvilka gruppera sig de stolta,
Stålklädda ryttareskepnaderna med detta djupa och
bistra uttryck, som från de slutna hjelmviziren
möta åskådaren. Ovilkorligen upprullar inbillningen
för den hänförda blicken alla dessa historiens och
skaldens taflor från »de hjeltedar som flytt,» och
från de dagar då »riddaren kämpade lika ifrigt för
den heliga jungfruns och sin skönas ära.»
Vi skåda dessa stolta kavalkader och dessa lysande
och praktfulla torneringar, med riddare i strålande
rustningar, med vajande fjäderbuskar och med
fantastiska prydnader och tecken på hjelm och sköld -
men vi skåda också de Stålklädda männens blixtrande
klingor under en kamp på lif och död, och höra detta
fruktansvärda vapenbrak och larm, hvars genljud så
skönt klingade uti Tassos sång.
Såsom särdeles passande för vårt ämne och |pr att
gifva detsamma än mera relief, vilja vi här anföra
några stanser af den store Italienske skaldens
skildring af en strid, der Vester-landets riddare
kämpa mot Österns barbarer:
"Med hot och trots de vexelvis nu tända Hvarandras
harm och vrede upp allt mer; Men plötsligt, på
en gång, de springarn vUnda Och taga rum, förr’n
anfallsloppet sker. O sånggudinna må du kraft mig
sända, Gjut kämpayran i mitt sinne ner, Att bragdens
glans sig åt min vers må låna Och vapenbraket genom
sången dåna."
"Till angrepp fälla nu de kämpar båda Och rikta
lansarne; och aldrig var En sådan hastighet ännu
att skåda, I lopp, i språng, i pilsnabbt vingepar,
Ej raseri, likt det, hvarmed så bråda De störta mot
hvarann, båd’ häst och karl; Mot hjelmen splittras
lansarne, der fara Väl tusen spillror kring och
gnistor klara."
"Af stötens brak man jorden sucka hörde
Rundt om, och doft det uti bergen skräll;
Men farten, styrkan utaf slaget rörde
Ej stolta hjessorna i alla fall;
Så våldsamt häst mot häst i loppet körde,
Att ej de mer sjg reste från sitt fall.
Ur bygeln kämparne i hast sig lossa,
De fatta stånd, och dragna svärden blossa."
"Nu vexlas hugg å båda sidor lika,
På hand och blick och fot de skarpt ge akt,
Än svänga om, än falla ut, än vika,
I nya ställningar jemt på sin vakt;
Än åt eil håll man tycks med hugget fika,
Då på ett annat det slår ned med makt;
Än, lemnande med flit ett ställe blottadt,
Med list man gäckar stöt, som listen mattat."
"Förnuft och konst nu vreden undantränger,
Och raseriet ökad kraft har gett.
Hvart hugg som faller, klyfver eller spränger
Plåt eller malja; fåfängt föll ej ett.
Med vapen marken strös, med vapnen mänger
Sig blod, med blodet blandas ymnig svett,
Som åskor braka och som blixtar blossa,
Sora ljungeldsviggar svärden slå och krossa.
För omkring ett och ett halft årtionde sedan gåfvos
personer som drömde om en allmän och evig fred,
och hvilka både genom tal och skrift sökte bevisa,
att denna jordiska lycksalighets-period redan börjat
för menskligheten. Verldshän-delsernas gång sedan
den tiden hafva dock visat, att tidpunkten, då dessa
drömmerier upphöra att vara annat än sådana, torde
vara ganska aflägsen, ja, man föres mera till den
förmodan, att dessa »fromma önskningar» aldrig komma
att förverkligas.
Svenska folket, som fortfarande njuter af en öfver
femtioårig fred, känner dock ganska väl att detsamma
är den utpost, som från ett visst håll, hvilket
ögonblick som helst kan komma att alarmeras.
Att så är, visar sig tydligen i den rörelse, som
i några år fortgått inom vårt land, afseende att
väpna och i vapnens bruk öfva gossen, ynglingen -
mannen! en rörelse och en sträfvan, som inom kort
skall göra hvarje plats och v-rå, der vapenför man
finnes, till en vapenkammare - äfven den enklaste
hydda - och sålunda bilda af hela vårt land en enda
Arsenal i stort.
Med vapnen förtrolig skall svensken, när den randas
- stridens blodröda dag - icke svika sin ärfda
krigaranda:
"Hvem går främst i ledet?" - "Det gör jag!" . .
"Hvem vill falla främst och se Guds dag?" - - -
åter svarar svenska hjertat: "Det vill jag!"
Svante.
-
Några ord om Walakerna.
>et område, som, ehuru icke uteslutande, bebos
af wa-lakerna eller, såsom de sjelfva kalla sig,
rumänerna, utgöres af Walakiet och en stor del af
Moldau, och är således ganska vidsträckt. En stor
del af Siebenburgen. Banatet samt nordöstra delen
af Ungern bebos äfven af walaker. Bukowina och
Bessarabien äro walakiska provinser. I Macedonien,
Bulgarien, Thracien och Albanien finner man walakiska
kolonier. Så stor är aktningen för walakernas veka
och melodiska språk, att detta gerna talas äfven af
andra i deras
granskap boende folk. Walakiskan sönderfaller
i två dialekter, nämligen den daco-walakiskao
eller rumäniska och den macedo-walakiska eller
zinzariska. År 1814 utgafs på nygrekiska och tyska
språken den första zinzariska grammatik. Öfver
rumäni-skan finnas flera språkläror.
I de vid turkiska gränsen belägna ungerska och
slavo-niska städerna finnes alltid en »skela», det
vill säga en marknadsplats, hvarest främlingar kunna,
med undvikande af trakasserier, afsluta handelsaffärer
med turkarne (så kallas här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
