Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett äfventyr på dårhuset i X. Ur "Studentens minnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
med sin invånare. Två eller tre af dessa rum
voro genom ett högt galler af delade i tvänne,
det yttre var enkelt men nätt i möbleradt, det
inre en sorts bur, dit den olycklige besittaren af
bostaden förvisades under sina vildaste stunder.
De flesta af rummen voro bebodda.
»Hvem residerar här i N:o 5?» - sporde jag min
ledsagare - «det måste vara en rigtig vetenskapsman.
Han har ! ju ett digert bibliotek, och på
skrifbordet pergamentsluntor, som antyda en forskare.»
j
Jag betraktade doktorn med nyfikenhetens intresse. En
| plötslig blekhet Öfverför hans vänliga drag, han
tryckte sin ena j hand mot bröstet och for med den
andra hastigt öfver pannan.
»För allt i verlden, mår herr
doktorn illa?» frågade jag j med oro.
j
»Nej! nej! det är förbi nu!» suckade han nästan jern-
| rande, i det han drog ett djupt andetag. - Låt oss
gå vidare!» j
»Och hvilken bodde i N:o 5?» återtog jag med en
frågvis students hela ihärdighet.
»En tok, som icke bor der för närvarande», replikerade
doktorn torrt, i det han gjorde en ödmjuk bugning,
liksom för att försona sin lilla oartighet.
Jag betraktade honom skarpt, grubblande öfver denna
oförklarliga mani att buga så djupt, som om jag varit
en furste, men då jag möttes af hans klara, vänliga
blick och af detta fina leende, talande om en man,
som varit med i verlden, upplöste sig genast min
förundran - som dimman för en solstråle.
»Är ni rädd för dårar?» sporde mig doktorn plötsligt,
»Åhja, för de riktigt galna!» genmälde jag.
»Då vandra vi nu på en vulkan» - fortfor han, men med
ett leende, som kunde göra den klenmodigaste trygg,
- »en vulkan, hvars utbrott vi dock icke behöfva
frukta, ty kratern hålles inom bom och regel. - Vi
kunna utan fara beskåda fenomenet på litet närmare
håll». Och under dessa ord öppnade han dörren N:o 2,
genom hvilken vi inträdde i ett nätt möbleradt rum.
En dåre satt innanför det starka trägallret nedhukad
på en matta, och som det tycktes försänkt i sömn.
»Men kan det vara ändamålsenligt», framkastade jag,
»att så här nära hvarandra förlägga galningens hem
och fängelse, hans trefnad och hans fasa, hans himmel
och afgrund?»
»Det är blott ett experiment, men som tyckes bära
lyckosam frukt», svarade doktorn. »Straff och belöning
ligga åskådligt hvarandra så nära, för att liksom
inprägla i dårens sjuka sinne följderna af rätt och
orätt, fridsamhet och vildsinthet. Den här stora
gardinen drages för gallret, när han fortfarande
förhåller sig lugnt, men öppnas då och då, för att
varna och afskräcka. Somliga dårar rå omöjligen för
sina ur-sinnighetsanfall, som då utgöra yttringar af
ett kroniskt kroppsligt ondt; andra återigen likna
vanartiga barn, hvilka man genom allvar och stränghet
till en stor del kan tygla.
Doktorn afbröts nu af invånaren i N:o 2,
som med ett enda språng, lik en ilsken bandhund,
kastade sig mot gallret. Jag ryggade ovilkorligen
några steg tillbaka. Doktorn förblef orörlig och
fixerade den ursinnige skarpt. Det var en
scen l mellan djuret och djurtämjaren.
»Är du på dåligt humör i dag, Zacharias? - Sätt dig
då beskedligt ned på din matta igen, så skall jag
locka hit Castor. Castor ici! Castor ici!»
Doktorn låtsade locka på en hund, vände sig
blinkande till mig, liksom för att få en medspelande
i komedien, och jag j ropade också på den imaginära
Castor.
»Lägg dig nu stilla på mattan, Zacharias, så skall
Castor få komma in och ligga oredvid dig».
Den galne kröp ihop i i sitt hörn, lydig som en
hund. Doktorn öppnade med en nyckel gallerdörren.
»Stig på, min herre», hviskade han härunder
sakta. »Ni kan vara fullkomligt lugn; kärleken
till vår gårdshund Castor, som likväl dog för ett
år sedan, men med hvilken Zacharias gerna delade
sofplats till och med i hundkojan, gör honom spak
som ett lam. Ni ser huru intelligensen nödgas begagna
lögnens vapen, för att herrska öfver galenskapen. -
Castor ici! j Castor skynda dig! Zacharias väntar!»
!
Dåren grinade med en vanvettings förtjusta
min. Doktorn gick fram och klappade Zacharias på
axeln och uppmanade mig att följa hans exempel, men
jag tillstår att jag föredrog att dröja vid dörren.
»Ni skall aldrig hysa fruktan i mitt sällskap»,
återtog min följeslagare, i det han åter igenläste
gallerdörren under oupphörligt lockande på Castor,
»jag har under flera år studerat de olyckliga här på
hospitalet och känner deras olika manier på mina fem
fingrar.»
Knappt hade vi dock hunnit lemna rummet förr än
Zacharias, bedragen i sin väntan, rusade upp och med
en jättes kraft j skakade det starka gallret.
Hans vilda tjut isade mig till | märg och ben,
och jag påskyndade ovilkorligt doktorns lugna i
j igenläsande af den yttre dörren.
! Vi besökte nu rum efter rum, samspråkande
om och med \
i dess olyckliga invånare. Än låg der en
gammal qvinna med j sitt gråa hår rakadt likt
de ryska soldaternas, mediterande på ! sin
säng och helsande doktorn med en vänlig nick.
Hennes galenskap hade härrört af för stark hårväxt
och någon sjukdom i hjessäns porer. Nu var hon
stilla och lugn efter ett nyss genomgånget
anfall och skyndade sig att med qvinligt
j koketteri dölja sitt nakna hufvud i en
snöhvit mössa. Än i l träffade vi på en
ung flicka, som under afsjungandet af en \
| vaggvisa nystade bomullsgarn; också hon hade
nu en fridsam j i mellanstund. I rummet N:o 6
deremot vandrade en lång och j l mager äldre man
innanför gallret, under oupphörligt vändande, j
J ty utrymmet lemnade honom icke mer än fem eller
sex steg ! till ostörd väg. Han upprabblade
härunder med svindlande fart långa ramsor af
siffror, multiplicerande med andra ramsor, hvilka
dividerades och adderades tills det började gå en
riktig sifferkarusell i min hjärna, allt under
det han kastade vreda blickar på störarne af hans
kalkyler.
»Det är en bokhållare Bastman från Göteborg»,
upplyste doktorn, »som bråkat sig galen på så kallad
»hufvud-räkning». Han lär i sin ungdom hafva vunnit
många vad på att kunna med blotta minnets hjelp
beräkna ofantliga summor; hans sista »facit» blef -
dårhuset. - Halloh! Herr Bastman! Här står en herre,
som icke på ett dussin griffel-taflor kan räkna ut
hvad herrn på en minut räknar i hufvudet, Hvad gör
395,748 multipliceradt med 349,791?»
Räknemaskinen stannade med ett förnöjdt grin vid
gallret, och till min stora häpnad upprepade han
doktorns sifferfråga så ordagrannt som mina öron
förmådde meddela den åt mitt minne. - Nu började han
åter sin häftiga marsch medan tusental och millioner
trillade som ärter från häris läppar. Ängslig för
mitt eget lilla förstånd lemnade jag med brådska
rummet. Doktorn bjöd räknemästaren en pris snus genom
gallret och följde mig småskrattande i spåren.
»Nu har min käre Bastman göra nog för en stund. Ett
verkligt räkneproblem lugnar honom alltid, men när
siffrorna annars dansa sin hexgalopp för hans själ,
blir han slutligen alldeles oregerlig.»
j Doktorn kastade en blick genom
glashålet på dörren
N:o 8. »Aha, han arbetar, han har praktiserat in sitt
fisknät l till sig genom gallret, då är han återigen
lugn, då borde man låta vaktmästaren valla honom en
stund på gården. Härinne residerar ett original;
ni kallar honom »vänskapsmenniskan». Hans största
behof är att taga menniskor i famn och att gråta deras
axlar genomvåta af tårar. Men ett, tu, tre byts hans
vänskapliga känslor i ursinnighet och han är på god
väg att strypa den han nyss karesserat. Vaktmästaren
höll på att satta lifvet till för en tid sedan,
och har nu alltid en vakt-karl med sig som afled are
för den der opålitliga vänskapselektriciteten. - Nu
binder han sitt fisknät, och under detta arbete tycks
hela varelsen endast vara en mekanisk apparat». »Jag
skall emellertid söka framkalla några hallucinationer
i hans sjuka hjärna; inbillningskraften hos en dåre
skall blifva bundsförvandt åt oss två kloka.»
_» Binder du på nätet, medan fisken stimmar
rundtomkring dig?» frågade doktorn plötsligt i det
han adresserade sig till » vänskapsmenniskan ».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
