Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett äfventyr på dårhuset i X. Ur "Studentens minnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
funktion som cicerone. Han införde mig i det så
kallade »kon-versationsrummet», hvarest likväl intet
enda ord vexlades mellan fånarne. Dessa tillhörde
alla den klass, han förut betitlat såsom »de stilla
i landena»; hans egen oro och blekhet tilltog under
tiden i den grad att jag allvarsamt befarade ett
illamående hos min artige vägvisare.
Hans flyktiga beskrifning på individerna, som här, män
och qvinnor blandade om hvarandra, stickade strumpor,
virkade eller läste böcker och tidningar, intresserade
mig icke längre, ty alla mina tankar hade stannat qvar
hos »halta Wille», hvars melankoliska tjutningar ännu
trängde till mitt öra hvar gång vi öppnade en dörr,
och jag påskyndade mina steg, för att snart komma ut
i det fria.
Innan denna förmån blef mig beviljad, skulle jag
likväl ännu beredas en öfverraskning, på hvilken jag
lika litet var förberedd som på den förra, för att
icke i förbigående tala om mitt möte med den vackra
Julia, hufvudsyftet för mitt besök, men nu alldeles
trängdt i bakgrunden af scenen med Wille.
Då doktorn och jag efter kanske två timmars vandring
åt alla håll inom inrättningen, gingo öfver
den stora gårdsplanen för att närma oss porten,
hörde jag plötsligen bakom mig fladdrandet af en
fruntimmersklädning och den andfådda rösten hos en
qvinna, som ifrigt ropade: »Stanna Janne! Stanna!»
Nästa ögonblick låg den sköna springerskan i min famn,
och i det hon föga qvinligt slösade med de ömmaste
kyssar, bad hon mig högljudt: »Helsa pappa! Och säg
honom bara att jag är röfvad och att jag är mördad!»
Ryssarne från så sköna läppar, afräknadt att de
kommo från en vansinnig, skulle icke förefallit den
unga studenten så motbjudande, om icke den vackra
Julia nästan samtidigt med glupsk aptit spisat på
en väldig hvetebrödssmörgås. Den poetiska ömheten
fick sålunda en viss prosaisk eftersmak. Knappt
hade jag likväl hunnit upptaga min näsduk, för att
befria mig från denna, förrän den sköna dåren lika
brådstörtadt rusade ifrån mig, i det hon ropade:
»Adjö Janne! Helsa pappa! Nu äta de visst upp min
andra smörgås derinne!»
Och hon försvann genom en liten port lika hastigt som
hon kommit. Kärlekens vansinne uppenbarade sig således
för det närvarande på ett för den sinnessjuka ganska
lyckligt sätt. Hon lefde endast för sina smörgåsar.
Denna omfamning af eu skön, fastän sinnessvag
qvinna föreföll mig således lika opoetisk, som den
till det yttre så af skräckande Willes smekningar
tycktes mig intressefulla och rörande, men också
hade »vänskapsmenniskan» endast sinne för mig och min
andliga spis, då »kärleksmenniskan», - om jag så får
kalla den af kärlek sinnessvaga - deremot intresserade
sig hufvudsakligast for den kroppsliga födan. -
Så dikterar alltid egoismen lagar för våra sympatier.
Doktorn och jag hade nu hunnit nära porten. Hans
oro och blekhet tilltogo med hvartenda steg och han
kastade skygga blickar omkring sig, på samma gång
hans bugningar blefvo ödmjukare och talrikare. Han
bjöd mig esomoftast snus och tycktes nästan vilja
bedja mig om någon gåfva, så mycket liknade hans min
en vaktmästares, som förevisat några märkvärdigheter.
Jag grubblade just öfver dessa besynnerligheter,
då vi stodo vid portvaktarstugan.
»Min herre!» började doktorn med ett lika vigtigt som
tankspridt uttryck i sitt bleka, vänliga ansigte. »Min
herre torde observara den här klocksträngen! På den
här, som är innanför det höga planket, ringer man då
man är inne och vill ut, på den andra deremot, som
är utanför åt gatan till, ringer man då man vill in;
- men aldrig tvärtom, märk det!»
Och den väivillige mannen fäste på mig en förvirrad
blick. Jag hann dock knappast reflektera hvarken öfver
klocksträn-garne eller blicken, förr än en groflemmad
man i skjortärmarne skyndade fram från en vedboddörr,
och med synbar oro häftigt sporde mig, huru jag kommit
in.
»Genom den här porten, sorn för ett par timmar sedan
stod på glänt», upplyste jag.
»Kors i alla evärdeliga tider!» utropade
hospitalsvaktmästaren, ty det var han, »då har
flickslinkan icke stängt efter sig ordentligt, när
hon sprang bort till kryddboden. För Guds
skull, min bästa herre, tala icke om det här i staden,
då är jag olycklig och af med tjensten, för den här
förtreten har händt mig ett par gånger förr.»
i Jag lugnade den orolige, som nu
häftigt vände sig till
’ doktorn och ryckte nyckelknippan ur hans darrande
hand. \ »Har doktorn tagit nycklarne utan
lof och utan mej, som
! alltid ska’ vara med, då doktorn får valla någon
resande. Och | hvem har gifvit doktorn lof
att vara lös i eftermiddag, då l doktorn ska’
bli sjuk i qväll? Har icke hustru min stängt in
doktorn ordentligt? Herre Jesus, jag blir väl sjelf
förryckt en vacker dag, så slamsar både hustru och
barn!» i Den stackars vaktmästaren vred
förtviflad sina händer,
i och hans hustru, som från en tvättstuga
åhört förebråelsen, | sökte nu i dess dörr
försvara sig på bästa sätt och skjuta skulden på
sin man.
Doktorn, hvars ansigte, nyss så klokt och intelligent,
hade l under detta lilla äktenskapliga gräl antagit
fånens hela slappa i uttryck, föstes nu i ordets
fulla mening ner mot den byggning vi nyss lemnat. Han
krympte under vägen ihop nästan till en | dverg, och
lunkade undan som en strykrädd hund. i Jag
följde - högeligen Öfverraskad öfver den vändning
i saken tagit - pådrifvaren och den flyende i spåren,
med skärpa förehållande vaktmästaren hans brutala
sätt att bemöta den sinnessjuke.
! »Brutal, brutal U puttrade den förre.
»Det är han som
l blir brutal på ögonblicket, om jag ej hinner
få honom dess-i förinnan i sitt rum!»
Och han hade rätt. Vid husets port vände
sig dåren
j plötsligen om och störtade sig som en tiger
på sin vårdare.
l Tvänne vaktkarlars hjelp behöfdes, för att lossa
de händer han
spändt som klor kring vaktmästarens hals, och han
infbrslades
med våld i rummet N:ö 5, - »vetenskapsmannens
kammare»
l - såsom jag nyss förut kallade den. Gardinen
drogs undan
och det massiva ekgallret stängde honom ute från
de böcker
han säkert annars sönderslitit.
Nu uppstod en konsert af de vildaste tjut i
korridoren. | Jag igenkände, blandad med doktorns
nu så ilskna stämma, | Halta Willes klagande
skrän, och jag nästan sprang från denna byggnad,
som omslöt så mycken olycka. Yid porten måste jag
förnya mitt hederslöfte till vaktmästaren att icke
kompromettera honom, och jag har naturligtvis hållit
det. Omkring fem och tjugu år ligga emellertid mellan
den närvarande stunden och detta äfventyr, så att
tjenstefelet - berättadt under ett så vidsträckt
lopp för gissningarne - icke gerna bör medföra några
menliga följder. Kanske hvilar också den slarfvige
portvakten länge sedan i grafven, der ingen stör hans
ro, om porten aldrig så länge står på glänt.
Hemkommen till gästgifvaregården och till mitt rum
tillbringade jag natten utan sömn. Förskräckelsen
kan ibland komma långt efter det ögonblick, som
egentligen bordt framföda densamma, och jag förföljdes
hela natten af den hemska tanken på min originella
doktor och den fara jag så lyckligen undgått. Att
med en dåre som ledsagare och beskyddare insläppas
bland vilda galningar, hvilka endast beherrskades af
den »intelligensens kraft», hvaröfver doktorn skröt,
men som dock hos honom var så otillförlitlig, kunde
hafva haft de vådligaste följder för oss bägge; nu
slapp jag undan med en ängslan, som hängde sig fast
vid mitt bröst i flera dagar.
Hos hospitalets verklige läkare gjorde jag - som
jag nämt - den följande dagen ett besök, utan att
omtala mitt äfventyr, och för honom berättade jag mina
mångåriga relationer till »Halte Wille». Han lofvade
mig all den ömma omvårdnad, hvaraf den olycklige var
i behof, men afstyrkte förnyandet af mitt besök.
Den arme fånen, som försjönk i deri
fullkomligaste apati, lefde blott ett år efter
denna tilldragelse. Kanske var han den varelse,
som oegennyttigast af alla dödlige hållit af
mig. Dock - oegennyttigt? Det var ju för sagornas
skull han älskade mig; då andra pojkar gycklade med
och begabbade honom, förnöjde jag hans torftiga
fantasi. Se der roten till hans sympati. Nej,
alla stoftets barn äro i större eller mindre mån -
egoister.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
