- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VI, årgång 1867 /
162

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XXIX. Aurora Königsmark - En flickas historia.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skaror af Janitscharer, Morer, Negrer, Heiducker
och Schweizare. Hofvets orgier voro icke sällan
af obeskrifligt låg och grof karakter. Aurora
var någon tid en framstående personlighet inom
denna sjelfsvåldiga verld och deltog likaledes
i de praktfulla fester, på hvilka hela länders
rikedomar bortslösades. Hon beledsagade kurfursten
till Carlsbad, der hon uppträdde som Diana i en
mytologisk maskerad. Om hon alltid kunnat stanna vid
den obeständiga furstens sida, skulle förmodligen
hennes välde hafva haft längre varaktighet; men August
älskade ombyte och var alltjemt på rörlig fot, för
att söka nöjen eller äfventyr; underhandlingen om
polska tronföljden, fälttåg mot Turkarne i Ungern,
fester i Österrikes och Sachsens hufvudstäder lockade
honom från Dresden till Wien, från Wien till Pest och
tillbaka igen. Från en af sina utflygter till Wien
hemförde han en ny mätress, grefvinnan Lamberg. Men
den favorit, som ändtligen störtade Aurora från
hennes tron, var furstinnan Lubomirska, som ådrog
sig Augusts uppmärksamhet derigenom, att hon lyckades
svimma vid ett tornerspel, då kurfursten blef kastad
af hästen. Till och med under det korta förhållandet
mellan August och Aurora delade hon, utan att sjelf
veta det, kurfurstens kärlek med åtskilliga favoriter;
en af dessa var hennes egen tjenarinna, en turkisk
flicka, hvilken hennes bror hade räddat som barn
under ett af sina Ungerska fälttåg, och som blifvit
uppfostrad af Aurora. Flickan blef af August gift
med en af dennes tjenare, vid namn Spiegel, för att
rädda skenet; men detta äktenskap hade naturligtvis
ingenting att betyda.

Då August kallades till polska kronan, för hvars
vinnande han först måste afsvärja sin protestantiska
religion, höll han sitt hof i Warschau och medförde
dit sina tre mätresser, Aurora Königsmark, grefvinnan
Lamberg och hustru Spiegel. Aurora inbillade sig ännu,
att hon var den enda maitresse’n en titre, en dröm, ur
hvilken hon dock vaknade, då hon skickades tillbaka
till Sachsen på begäran af furstinnan Lubomirska,
hvilken nu öppet uppträdde på scenen och antog
rollen af prima donna. Aurora var nu alldeles
åsidosatt. Hon lyckades icke desto mindre trösta
sig, hade en hel mängd kärleksäfventyr och förde en
vidlyftig korrespondens i samma väg. Hertig Christian
Ulrich af Würtemberg-Oels friade ordentligen till
henne; men August nekade sitt bifall. Hon lefde i
prakt och ståt och delade sin tid mellan Dresden,
Hamburg, Quedlinburg och Breslau, i närheten af
hvilken sistnämda stad hon hade ett gods. Hon gjorde
misslyckade försök att blifva abbedissa i Quedlinburg,
då en prinsessa af Sachsen-Weimar, som innehade denna
värdighet, hade aflidit, men blef aldrig vidare
än prostinna. År 1701 i December företog hon det
förtviflade
försöket att återvinna sin ynnest hos August, som då
hårdt ansattes af Carl XII, genom att åtaga sig en
diplomatisk mission till den sistnämde. Hon reste
genom dag och natt i smällkalla vintern, för att
uträtta uppdraget, men misslyckades äfven med detta;
den nordiska eröfraren vägrade att se henne, och
vid ett tillfälle, då hon ställde sig i vägen för
honom, der han skulle rida fram, vände han genast
om, så snart han blef henne varse. Auroras beundrare
härleda detta Carls uppförande från hans fruktan
för inflytelsen af hennes skönhet och påstå, att
Aurora var den enda, som någonsin kunnat förmå Carl
XII att fly. En annan anekdot ställer emellertid
saken i en annan dager och visar, att svenska
kungen var den enda bland den tidens monarker, som
ännu hyste vördnad för dygd och goda seder. Under
det kungen vistades i Sachsen, skulle ministern
grefve Piper gifva en bankett och ämnade till denna
inbjuda grefvinnan Aurora. Han önskade emellertid
veta, huruvida detta kunde vara angenämt för Carl,
meddelade derföre konungen sin afsigt och sade, att
han icke rätt visste, hvilken plats han borde anvisa
henne. ’Hur då!’ frågade Carl Öfverraskad. ’Hon
är ju en sköka’. Piper svarade, att hon tillhörde
en af Sveriges förnämsta familjer och hade varit
en konungs mätress. ’Kung eller bonde’, sade Carl;
’hon är hvad hon är och skall aldrig komma för mina
ögon’. Andra furstar voro emellertid icke så noga.
Czar Peter af Ryssland gjorde med sin son Alexei ett
besök i Quedlinburg och stadnade der i tre dagar. Alla
de närmaste furstarne, af Braunschweig och Baiern,
till och med Fredrik Wilhelm af Preussen, skrefvo till
henne de artigaste bref, medan hennes korrespondens
med konung August fördes i högtidligaste stil och å
hans sida oftast genom en sekreterare.

Aurora lefde till sextio års ålder, fetmade och blef
vattusigtig, men behöll ända till det sista någonting
af sin gamla skönhet. Hon nyttjade till öfverflöd
alla möjliga medel att bibehålla sina vissnande
behag. Genom det beständiga begagnandet af dessa eller
af något annat skäl undergick efter döden hennes lik
icke det vanliga förfallet, utan till och med ännu vid
början af det innevarande århundradet kunde den, som
var nog nyfiken att kasta en blick i hennes likkista,
ännu se några qvarlefvor af hennes fordna behag. Med
anledning af sitt slösande lefnadssätt var hon vid
sin död så skuldsatt, att hennes begrafning måste
uppskjutas ett helt år, hvilket också möjliggjordes
derigenom, att hennes lik bibehöll sig så väl.

Hennes son, marskalken af Sachsen, föddes den
28 Oktober 1696 i Goslar, och den 17 i samma
månad hade hans halfbror, kurprinsen af Sachsen,
sedermera konung August III af Polen, blifvit född.
Th.

En flickas historia.

Af Marie Sophie Schwartz.

Enda dottern till en rik och ansedd köpman, var jag ett
bortskämdt barn. Min gode far var till ytterlighet
svag för sin hustru och sin lilla dotter. Vi voro båda
i hans ögon tvänne fullkomligheter, och att berömma
det fullkomliga, var ju endast att erkänna dess värde,
så tyckte pappa.

Mamma var en intagande liten qvinna, ljuf och mild
till sin karakter och så förälskad i sin man, att
hon såg allt med hans ögon. Sin lilla Laura höll hon
äfven af hjertat kär och trodde så gerna, att det
var ett barn med ovanliga anlag.

Jemte svagheten för sin hustru och sitt barn hade
pappa äfven en annan svaghet, den att gifva lysande
supéer, ståtliga middagar och präktiga baler. Då han
såg ett nöje häruti, fann mamma det äfven i sin smak,
och följden blef, att mina föräldrar lefde stort.

Jag var endast omkring elfva år, då jag på en bal
hemma hos oss kunde sägas vara den mest firade
flickan. Jag dansade bra, var liten och behändig,
och man uttömde sig i loford öfver behaget i min dans,
gratien i mina rörelser och det intagande i hela mitt
yttre. Löjtnanter, kongl. sekterare och
unga kammarjunkare bjödo upp mig. Jag behandlades
alldeles som en fullvuxen tärna, och man upprepade
oupphörligt för pappa:

»Din lilla Laura är då det vackraste och mest
intagande barn, man kan se."

Pappa log, och jag gömde orden i mitt minne. Redan
samma afton fattade jag en fast öfvertygelse derom,
att jag var skön och älskvärd. Dagen derpå stängdes
dörrarne till dockskåpet och jag kan icke erinra mig,
att de sedermera öppnades oftare, än när på pappas
tillsägelse, dess skatter skulle visas för någon
jemnåring, som ännu fann nöje i slika barnsligheter.

För min inbillning spökade andra föremål än liflösa
dockor. Den var upptagen af unga löjtnanter med nätta
mustascher; unga extra ordinarier i pince-nez och
’små söta kadetter’.

Från och till skolan hade jag ock min förtrogna
väninna, Alfhilda, mycket att samtala om, och det
stående ämnet var alla unga män vi kände till, och
de voro icke få. Vi hade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1867/0166.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free