Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En flickas historia. - Bergfinken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunnat lära sin dotter skick och seder. Det är
således henne ensam man bör anklaga, och detta med
rätta.»
»Men fadern borde väl hafva förstånd att inse, huru
dottern komprometterar sig, genom att uppmuntra alla
ungherrar, som visa sig artiga mot henne», inföll
Amanda.
»Fadern! Ack min Gud, han är en fåfäng narr,
som i sin enfaldiga egenkärlek smickras af att se
flickan kringsvärmad af lycksökare. Om hon stode på
hufvudet af bitter behagsjuka, så skulle han finna
det förtjusande.»
Åter skrattade damerna.
»Jag finner det emellertid rätt eget, att du vill
hafva den fula, dumma och löjliga flickan till
svägerska», sade Amanda.
»Åh, min bror är fattig, hon åter är en rik fars
enda barn. Behöfs väl någon annan förklaring? För
öfrigt får väl Eugène educera om henne, sedan hon
väl blifvit hans maka.»
»Jag hade hört nog. Det var om mig och min
goda, älskliga moder man talade. Jag ville rusa
in och säga dem min tanke, men hejdades af en
liten hand, som fattade om min arm, och en kärleksfull
stämma, som hviskade:
»Följ mig.»
Det var min mor.
Hon såg så vänligt och ändå så sorgset på mig,
att jag hade velat hölja hennes händer med kyssar
och bedja henne förlåta, att jag ådragit henne alla
dessa skarpa omdömen. Hvad bekymrade mig i denna stund
mitt eget jag och allt hvad unge män kunde nämnas;
jag hade icke tanke för något annat än den smärta
jag orsakat min moder.
Vi lemnade kabinettet tigande. I lilla salongen
stannade mamma ett ögonblick.
»Icke ett ord om hvad du hört, så framt du håller af
mig», sade hon. »Försök att visa dig som om ingenting
passerat. När balen är slut, då mitt barn skola vi
talas vid.»
Hvad hon nu önskade syntes mig omöjligt. Jag hade
ännu icke lärt konsten att le, då jag ville gråta.
En af mina tre riddare kom för att föra mig ut i
danssalen. Jag följde honom med tungt hjerta.
Hvad hans artigheter föreföllo mig pinsamma.
Jag trodde mig finna ett hånlöje bakom hvarje hans
ord.
Jag blef stel och fåordig.
Den förändring, som jag på några minuter undergått
måste falla en hvar i ögonen. Jag var och såg
bedröfvad ut. Jag, som eljest brukade prata så mycket
nonsens, knycka på nacken, svänga på hufvudet, kasta
ögonen än hit än dit, småle och skratta; jag var nu
styf som en eldgaffel och stum som
en dumbe.
»Ni mår icke väl?» utlät sig slutligen min kavaljer.
Han talade sanning, jag mådde icke väl. Jag kände mig
för första gången olycklig och detta kunde nog gå upp
mot ett kroppsligt illamående. Mitt svar blef också,
att jag var litet opasslig. Detta fick äfven gälla
som ursäkt, för det jag icke mera dansade.
(Forts.)
Bergfinken.
 |
| Bergfinken. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
